Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

Intressant tolkning. Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till. Mycket klok tanke. Detta tycker jag inte att TS ska döma sig själv allt för hårt för, om det skulle vara så. Det är bra att reflektera över det men det är också mänskligt att även som vuxen, kanske delvis omedvetet,  försöka leva upp till föräldrarnas förväntningar eller upplevda förväntningar. Om det är så går det förhoppningsvis att "bryta mönstret" men döm inte dig själv allt för hårt i så fall, TS. 

Till TS: Valet av rubrik tycker jag är intressant. Rubriken lyder "Mina barn är fula - hur kommer jag över sorgen?" Din huvudsakliga fråga, enligt rubriken (som kanske är missvisande?), är alltså hur DU ska komma över DIN sorg? Det kanske är en slump att du formulerade rubriken så eller så finns det en anledning till att du inte skrev exempelvis "Mina barn är (normativt) fula - hur ska det gå för dem?" eller "Mina barn är (normativt) fula - hur ska jag hantera min oro för dem?". För du nämner ju faktiskt ingenting om hur dina barn mår och upplever situationen, trots att den ena är tonåring och borde vara - åtminstone delvis - medveten om sitt utseende och samhällets syn på utseende. Om det i första hand är dina barns välmående du oroar dig för, är det inte då lite märkligt att du enbart lyfter dina egna tankar, hur du känner och reagerar och hur döttrarnas utseenden och folks kommentarer påverkar dig? Detta innebär givetvis INTE att du skiter i dina barn. Det är mänskligt att "gå in i sitt så kallade barn-jag" och "reagera som den lilla versionen av sig själv". Men det kan vara värt att fundera över och försöka bena upp vad det egentligen är du känner och som bekymrar dig.

Det är lätt att döma någon när man inte har gått i dennes skor... Å ena sidan anklagar du TS för att "snacka skit bakom ryggen på sina egna barn" men å andra sidan är du anonym när du konfronterar TS med detta. Du tycker att TS är dömande. Till skillnad från dig själv, antar jag.

Å ena sidan är du kritisk till att TS har försökt prata om sin oro med andra men å andra sidan uppmanar du henne att "söka hjälp". Menar du att det är okej att tala om detta med exempelvis en psykolog eller terapeut eller liknande men inte med en vän eller släkting? Varför i så fall? Har det betydelse vilken relation man har till personen och på vilket sätt man väljer att lyfta ämnet? Du uppskattar uppenbarligen inte att hon lyfter sin oro anonymt på ett forum. Men du själv väljer att gå in diskussionen, trots att du finner sen så opassande att den endast hör hemma i en terapistol - intressant. 

Jag hade kunnat vara ett av barnen som beskrivs i TS och jag kan berätta hur jag har mått och hur jag mår som vuxen om det intresserar någon. Men det kanske det inte gör. Det kanske är mer intressant att döma och anklaga TS. 

Den sorgligaste trådstarten jag någonsin läst på familjeliv.
Jag hoppas mamman söker hjälp.

TS, jag tycker du behöver bearbeta detta tillsammans med en kurator eller psykolog. Du har sedan dag 1 i ditt liv vuxit upp i din ursprungsfamilj där jag får intrycket att de är till stor del av den här psykologiska problematiken du upplever idag. Du har alltid haft det i dig mer eller mindre men det har triggats igång av dina barns utseende, de har alltså fallit oskyldiga offer för både dig, hur du har formats tankemässigt, känslomässigt av din  ursprungsfamilj. Det här handlar om allting annat än just vad man kan tro, det handlar inte om yta, om utseende. Det handlar om rädsla, skräck, för att bli ratad, att inte duga, att inte ha den där statusen din ursprungsfamilj lärt dig. Tror det är viktigt att pappan stiger in här om han inte gjort det redan och att ni satsar på andra områden att lägga fokus på för barnen, kan vara inom sport, inom musik, vad de nu har fallenhet för. När du väl har bearbetat allt så kommer du inte längre se det med samma ögon och du kommer inte att skämmas längre för dina barns utseende utan du kommer vara starkare i grunden, det som tyvärr inte din ursprungsfamilj har gett dig men skulle. Vi kan alla dra runt med defekter som vi tror är normala och som kommer från våra ursprungsfamiljer. Vi kan välja att ge det vidare eller att säga, vet du vad, här tar det slut, inget mer sånt. 

Jättebra inlägg! 

Japp.
Men hur mkt barn man än är av sin tid kan man ju välja att följa med. Hon kanske också ska våga sig på terapi? 

Skönt att du bearbetat och gått vidare. Men tycker man har rätt att känna ilska över sin uppväxt också. Hoppas du har haft en sådan fas. 

Och hoppas din pappa teamat upp sig med dig. Kan ju inte direkt varit kul att ha haft en partner som ältat om hur ful man är. 

Kram

Så kan det vara. Att "växa i" sitt utseende, "göra det bästa av det man har", eller "hitta stilen" kan säkert vara en lösning för en del. Om det fungerar och får en att må bra så är det säkert en bra lösning. Men tänk om det är så att det inte går att "rätta till" eller "växa i" vissa drag eller så kallade "defekter" eller skönhetsfel", vad gör vi då? Man kan ju råka ut för en olycka och till exempel få brännskador i hela ansiktet eller till och med bli av med delar av vävnaden i ansiktet. Det är ju tråkigt om den enda möjliga lösningen är att "bli snygg" och få komplimanger osv. Jag förstår att du INTE menar så. Du delar bara med dig av hur det var för dig och hur det kan vara och det är jättebra. Detta är absolut ingen kritik till dig. Jag tänker bara att det förhoppningsvis finns andra "lösningar" eller sätt att må bra. Också. 

Några skriver att "det inte finns fula människor" och "hur kan man ens säga eller tänka så". Men om man vänder på det, om man är medveten om att man är "ful" enligt samhällets norm (jo, jag tror att de flesta visst vet vad jag menar) - hur känns det då om det anses vara så hemskt att man inte ens kan prata om det? Om jag exempelvis har tappat håret eller fått brännskador i hela ansiktet och känner mig ful så kanske jag vill ha stöd och förståelse för hur jag KÄNNER, utan att det läggs någon värdering i det. Jag kanske inte vill att folk klappar mig på huvudet och säger "Nämen lilla gumman, du är jättefin och du duger som du är fast du tappat håret. Skönhet kommer inifrån vettu' men nu måste jag rusa till frissan och blondera min 0.5 cm utväxt så tjingeling!". Jag vill kanske hellre att folk säger att jag är en fantastisk människa och att de älskar mig oavsett utseende, än att de till varje pris ska bannlysa ordet ful och hävda att alla är vackra. Jag tycker kanske att det sistnämnda känns nedsättande och oempatiskt. Jag vill kanske hellre höra att det är okej oavsett hur jag ser ut än att det är så hemskt att vara ful att man inte ens kan prata om det. 

Om Den fula ankungen INTE hade blivit en svan - hade hen kanske blivit någorlunda lycklig ändå. Ankorna hade kanske accepterat och älskat hen även om hen inte såg ut som de. I modern tid hade kanske H.C Andersen valt ett alternativt slut på sagan, vem vet. Jag drömde hela min uppväxt om att bli en svan. Eller genomgå en liknande förvandling som Askungen. Eller som Sandy i musikalen Grease. Eller som hjältinnan i någon av Hollywood-filmerna på 90-talet, exempelvis "She's all that" eller "Never been kissed". Om jag bara blev snygg så skulle jag bli lycklig. Då skulle jag vara värd kärlek. Men det blev inte så. 

Min mamma? Nej, hon skulle aldrig överväga terapi. Hon förnekar att hon någonsin sagt något negativt om någons utseende. För att kunna välja om man ska "följa med" eller inte så bör man nog ha åtminstone  viss insikt i problematiken och det har inte mina föräldrar. De förstår överhuvudtaget inte vad jag menar med detta. Självklart har jag ibland tvivlat på mig själv och min verklighetsuppfattning men min syster vet precis vad jag pratar om och har liknande upplevelser som jag, så helt taget ur luften kan det nog inte vara. 

Jag har känt ilska under stora delar av mitt liv. Men nu handlar tråden inte om mig och det här är inget terapiforum för mig. Så jag valde att inte dela med mig av hela mitt liv utan endast de bitar som jag tyckte var relevanta som svar på TS. 

Min pappa hävdar att han inte minns att min mamma sagt något sådant. Han har gjort diverse skönhetsingrepp och förstår inte alls vad jag menar när jag försöker förklara hur jag känner kring detta. 

En sak som jag har insett i terapin är att lösningen för mig inte behöver vara att "göra upp" med lina föräldrar eller ställa dem till svars (vilket jag har försökt utan "resultat"). Att jag har ansvar för mitt eget liv. Att jag har möjlighet att påverka mitt mående. 

Extremt provokativ trådstart men jag skall gå emot strömmen och ge tips på vad du kan göra:

Skönhet är så långt mer än ansikte och man skall inte låta nyllet sabba att få kunna känna sig vacker som kvinna ändå.  

Med gym och sillisar kan man kompensera väldigt mycket. Så lär dina döttrar tidigt att äta mycket kött, fisk och ägg och inte läsk godis och kakor och uppmuntra dem att sporta/träna mycket. Spara till inlägg som de får vid 18. 

Det där är så mycket viktigare än att vara väcker i ansiktet. Det är bara en operation med, att fixa ansiktet är flera.

Nu blir väl mitt inlägg nedröstat massivt men jag känner mig väldigt vacker trots att jag inte ser ut som nån modell med perfekt ansiktsstruktur, jag ser helt skev ut ärligt talat men skönhet är inte bara ansikte!

Jag har två kullar barn. Två olika pappor. Papporna i sig tycker jag är attraktiva på olika sätt men den andra pappa har ett sött utseende som applicerat på barn tycks ge väldigt gulliga barn och våra flickor ser ut som små dockor. Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Mina äldre två barn är mer genomsnittliga. Jag älskar dem alla precis lika mycket men kan se att de små är extremt söta och gulliga och de få positiv uppmärksamhet överallt hela tiden.

min poäng är att jag har upplevt att omgivningen verkligen gör skillnad och det blir en positiv spiral där man blir väldigt självklar och säker i sitt sätt när man från start får så mycket positiv uppmärksamhet. Mina yngre döttrar är fantastiska tjejer så jag är glad för deras skull. De är väldigt små än och rätt omedvetna och jag upplever att all uppmärksamhet gjort dem rätt kavata på ett positivt sätt.

 Min poäng är just bara den att oavsett vad man gör som förälder så gör omgivningen gärna skillnad. Till TS vill jag därför säga att det är desto viktigare att dina barn alltid är självklara och finast för dig. De måste få den uppmärksamheten och styrkan från dig, att känna sig finast och sedda.