Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

Jag har ett problem som jag skäms mycket för. Jag har två döttrar, en i undre tonåren och en som går på mellanstadiet. Dom har tyvärr inte haft samma tur i genlotteriet som jag har haft. Jag ser själv mycket bra ut och har även i perioder kunnat tjäna pengar på mitt utseende. Därför är det mycket smärtsamt för mig, men också för min familj, att mina barn inte alls har fått samma förutsättningar.

Varje gång vi träffar nya människor kan jag se i deras ansikten hur de reagerar med förvåning över att vi är släkt. Det är svårt att sätta fingret på men känns för mig som en sorglig förundran när vi umgås med andra. En gång har jag också fått frågan om vi har adopterat.

Nu kanske någon tänker att man inte kan veta helt hur barn kommer se ut när de växer upp, men i vårt fall är detta inte sant, dels har min äldsta dotter redan fått sin mens och är bara 155cm, (själv var jag 167 vid första mensen) hon har också en tydligt insjunken haka. Lillasyster å sin sida har ett väldigt asymmetriskt ansikte och tjocka lår. Redan vid födseln reagerade jag på att mina flickor hade märkliga utseenden, men jag tröstade mig med att bebisar ofta har det och att det nog skulle lösa sig då alla i min familj ser mycket bra ut och min man ser okej ut och sköter om sig.

Jag känner en stor sorg inför detta, men har ingen att prata med, de gånger jag har försökt blir folk upprörda, trots att jag ser att de egentligen håller med. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå för mina döttrar vidare i livet med ett så ofördelaktigt utseende. Vad ska jag göra?

Jag har ett problem som jag skäms mycket för. Jag har två döttrar, en i undre tonåren och en som går på mellanstadiet. Dom har tyvärr inte haft samma tur i genlotteriet som jag har haft. Jag ser själv mycket bra ut och har även i perioder kunnat tjäna pengar på mitt utseende. Därför är det mycket smärtsamt för mig, men också för min familj, att mina barn inte alls har fått samma förutsättningar.

Varje gång vi träffar nya människor kan jag se i deras ansikten hur de reagerar med förvåning över att vi är släkt. Det är svårt att sätta fingret på men känns för mig som en sorglig förundran när vi umgås med andra. En gång har jag också fått frågan om vi har adopterat.

Nu kanske någon tänker att man inte kan veta helt hur barn kommer se ut när de växer upp, men i vårt fall är detta inte sant, dels har min äldsta dotter redan fått sin mens och är bara 155cm, (själv var jag 167 vid första mensen) hon har också en tydligt insjunken haka. Lillasyster å sin sida har ett väldigt asymmetriskt ansikte och tjocka lår. Redan vid födseln reagerade jag på att mina flickor hade märkliga utseenden, men jag tröstade mig med att bebisar ofta har det och att det nog skulle lösa sig då alla i min familj ser mycket bra ut och min man ser okej ut och sköter om sig.

Jag känner en stor sorg inför detta, men har ingen att prata med, de gånger jag har försökt blir folk upprörda, trots att jag ser att de egentligen håller med. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå för mina döttrar vidare i livet med ett så ofördelaktigt utseende. Vad ska jag göra?

TS: Tack för "tacket", jag är helt på din linje, förstår dig precis. De hatfyllda kommentarer du fått av bland annat "Anonym",  "Aiways" och "Humblebeee" kan du bara bortse från. De anklagar dig för ytlighet och narcissism, skulle de alltså själva besitta ett ädelt inre? Det har de ju mycket effektivt bevisat att de inte gör, så hatfyllda kommentarer riktar man inte till någon, vare sig öppet eller anonymt.

Alltså: Dessa kommentatorer har effektivt diskvalificerat sig själva och deras kommentarer kan du lämna utan avseende. Dessutom ska man inte använda uttrycket "narcissism" lite slarvigt som det gjorts av någon av dem, det är en psykiatrisk diagnos, bedömd inom medicinen som ett sjukligt tillstånd och den ska inte användas som ett tillhygge i diskussioner. Var god och läs på, den av er som använde uttrycket!    

Till sakfrågan: Jag googlade lite på kirurgi avseende asymmetriskt ansikte, käkkirurgi förekommer och likaså andra möjligheter att behandla disharmoniska ansiktsdrag. Jag tycker inte man ska bortse från den möjligheten.   

Belackarna, som jag betraktar som en ondskefull grupp, vill jag förära följande upplysning och grundläggande information: Upplevd och faktisk fulhet påverkar tillvaron i hög grad. Den kan skapa depression och därmed påverka koncentration och skolarbete, försvåra utbildning och utgöra ett hinder i arbetslivet. Den kan påverka möjligheterna att hitta vänner och senare i livet en partner. Det är så livet ser ut, det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Det hjälper föga att besitta ett vackert inre, ska man gå omkring med en T-shirt med texten "Jag är egentligen vacker, innerst inne"?. Det hjälper heller inte att TS talar om för döttrarna hur fina och värdefulla de är, hon kan inte skydda dem från omgivningen. Förvisso kan de få en inre styrka genom uppfostran, men den krassa verkligheten utanför hemmets skyddande murar kommer att drabba dem i den verklighet vi lever.

Slutligen, i TS ställe skulle jag ägna mig åt "research", det finns även utländska medicinska magasin såsom The Lancet. De är ofta lite i framkant när det gäller kirurgi.