Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

1) Du var inte på plats, så du kan inte veta hur jobbigt allt var.

2) Det där var ett bra tips!

I samtliga inlägg så du skriver så rättfärdigar du ditt eget beteende. Vi har förstått hur du tänkte, frågan är om du har förstått hur otroligt illa föräldraskap det ar att tänka så? Om du inte förstått det så har du ingen chans att komma vidare i frågan. 

Såg att någon har tipsat dig om att söka hjälp utifall att du kanske har någon form av diagnos (narcissism, borderline eller vad det nu finns för diagnoser där man blir självcentrerad). Tror det kan vara något att ta fasta på för ditt resonemang hamnar så långt utanför vad som är normalt vad gäller empati och förståelse för andra människor. 

Du ska alltså inte säga till din son att han gjorde fel. Du ska tala om för honom att du insett att du har gjort fel mot honom. 

Att låta en våldsam storebror slå lillebror så pass att lillebror nu i vuxenålder fortfarande är så pass skadad av det att han inte vågar besöka besöka dig utan sällskap är helt sjukt. inser du inte det själv att du agerat och prioriterat totalt galet?

försäljningen av leksaker är ännu ett exempel på bristande omdöme ovh empati för någon annans känslor. jätte konstigt sätt att resonera på. Sålde du det när grabben fortfarande var ung och använde sakerna eller nu när han är vuxen? Anyway, så var det väl hans grejer och hans beslut om han vill behålla det. Skulle aldrig få för mig och sälja mina barns saker utan att fråga och då bara om de redan rensat ut dom.

tycker det låter som det nog funnit många mer saker som hänt mellan er och hur du har behandlat honom. För hans egen del hoppas jag har bryter kontakten och läker på egenhand (då du inte verkar förstå vilken roll du hade som förälder där och då).

1. och din son gillade och använde sina leksaker. Du skulle ju ändå slitit ut kläderna till slut, då kunde du liks gärna sålt dem?
2. Så du gav dina barns släktingar hans leksaker men de gav inte honom något? Så alla var egentligen elaka mot din son?

Det största problemet tror inte jag var att du gjorde dig av med sonens leksaker. Det tror jag är ett tydligt exempel på på problemet, där grundproblemet antagligen är att mamman i familjen har inte klarat av att ta hand om och prioritera sitt barn på rätt sätt. Mamman har inte klarat av att sätta sina barn och deras behov först, utan har satt sig själv och sin vilja först. Dessutom har ett barn blivit favoriserat (kanske bara genom att slippa undan mer då det varit mer utåtagerande) så det yngre barnet har alltid känt sig minst älskat och minst viktigt. Sonen är definitivt traumatiserat och TS kommer sannolikt aldrig kunna förstå varför. 

Finns många saker jag reagerar på i din ts men framförallt:

- Du säger till honom att storebror var korkad som slog honom för att skapa förtroende, sedan förstår du inte varför han blir sur?
Det var din uppgift som förälder att skydda honom från en våldsam storebror (tolkar bråken som mer än vanliga syskonbråk). Men tom nu lägger du skulden på storebror istället för på dig själv, det är framförallt du som har brustit i ansvar här då du var vuxen och dina söner var barn. 

-Som barn har man inte mycket mer än sina saker, de är en form av trygghet. Genom att då sälja saker som han fortfarande använde och älskade (låter som det iallafall) tog du bort det. Du visade honom också att han och hans känslor var mindre värda än både dig själv och  storebror eftersom du enbart sålde hans saker. Grupptryck är starkt men det är fortfarande inte ett giltigt skäl för att sätta dina egna behov framför din sons.

Upplever att det finns en del brister i din förmåga till självreflektion. Om du uppriktigt önskar en chans till en relation med din son måste du börja förstå vad du har gjort fel. Kurator, psykolog etc skulle kunna vara en bra hjälp för dig, för att nå insikt. Sedan är det forfarande upp till din son om han vill ha kontakt efter det.

Ja, grupptryck är svårt. Men det var inte svårare än att du tog din sons grejer. Du offrade hans känslor, då du inte vill offra dina egna. Om man ska sälja sina barns grejer så pratar man med barnet först. Vill inte barnet, så säljer man inte. Jag hoppas i alla fall att ditt barn fick pengarna. Du har sålt ditt barns ägodelar. Men jag tror att du skojar med oss eller har stora svårigheter att känna dig in i andras känslor. Jag blir helt ärligt illamående av det du skriver. Du tycker att ditt barn ska offra SINA saker bara för att hans mor inte kan säga nej. 

Precis så! Först tänkte jag att det var så märkligt formulerat. Men det lutar åt en vuxen med sociala och relationella svårigheter. Det är både formuleringar och frågeställningar som är typiska för personer inom AST.

Men bra TS att du tar hjälp. Jag tänker att för din son kanske det inte bara handlar om leksakerna utan hur hans barndom och era familjerelationer har varit för honom. Kan han tänka sig att ses med en familjebehandlare så vore det nog bra för er som stöd.