Anonym (Mamma)

Thu 25 May 2023 07:32

71 svar

Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

Jag älskar min son som skall fylla 30 år om exakt en månad. Sist jag träffade honom var kanske för ett år sedan. Han träffade mig tillsammans med en gemensam bekant till familjen.

Han var kall och hård. Jag sa åt honom: ''Din storebror var så pass korkad att han ger sig på dig''. Men då blev han bara sur. Jag tolkade som om han kan och vill ha kontakt med mig, eftersom dealen vi hade, var att han skulle träffa mig tillsammans med den gemensamma bekante, OM STOREBRODERN (min äldsta son) INTE VAR PÅ PLATS. Men min yngsta son (L) blev bara sur efter att jag sa att storebrodern var korkad som slog honom. Jag försökte vara på min yngsta sons sida och skapa förtroende. Det var därför jag sa så.

''Felet'' ligger allt på mig och på honom lät det mer som om att han plågades av våldet. Men han verkar ha plågats ännu mer av att få sina leksaker bortskänkta och/eller sålda.

Felet ligger inte hos mig, eftersom jag alltid varit ett offer för grupptryck. Varje gång när vi i familjen skulle hälsa på släkten, så ville jag absolut inte komma tomhänt. Det skulle bara kännas dumt.Vi hälsade på släkten varje sommar. Vid ett annan scenarier med grupptryck var när mina väninnor anordnade loppis. Jag ville varken sälja mina fina kläder och allt som jag hade, var jag i behov av. Så det som jag sålde, var min yngsta sons konsolspel, leksaker och andra saker. Han blev så ledsen.

Jag kunde inte göra så mot min äldsta son, eftersom han brusar upp och har otrolig kortstubin. Yngsta sonen, gråter bara, så det är lätt att ignorera och jag tänkte, han får gråta och så glömmer han bort efter en period.

Men jag börjar nu fundera på om han lider av trauma av att få sina leksaker borttagna.

Som barn var han inte kall. Han var mycket kärleksfull, mot både djur, natur och människor. Mycket var spännande för honom, när han var ett barn.

Om han är traumatiserad, vad kan jag göra? Utgå ifrån att det enda alternativet är att få min son tillbaka, helst så fort som möjligt. Alternativet om att jag skall glömma honom finns inte.

Jag vill också veta om det är överhuvudtaget normalt att må dåligt över att ens leksaker och annat blivit borttagna? Jag har uppfattningen att fler familjer gör så. Men min son kanske är traumatiserad. Normalt? Jag ställer frågor för att jag vill veta. Bli inte kränkta, snälla. Jag mår dåligt över allt. Ni behöver inte ge mig stöd, men ge mig vettig svar, så jag får förstånd över allt. Var hyggliga, tack!

Anonym (Va)

Sun 28 May 2023 20:28

#61

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-28 20:03:51 följande:

Jag slog honom. Men jag befann mig i livet där det var som jobbigast. Jag blev väldigt stressad av att ha två barn. Dessutom var ju den äldsta sonen aggressiv. Så allt var jättejobbigt.

Jag bråkade mycket med min dåvarande man, pojkarnas pappa.

Jag gjorde allt i hemmet. Städade, lagade mat, tvättade kläder och massor, massor av saker. När min man skilde sig med mig, så blev det ingen skillnad. Jag tog fortfarande hand om allt. Allt var så jobbigt.

inser du hur fel du har agerat? Inser du att du försöker rättfärdiga ditt beteende med omständigheter som ursäkt?
har du någongång bett om ursäkt, sagt att du inser att du gjort fel (utan att skylla ifrån dig på "omständigheter")?

klart som fan att din pojke är skadad av allt han fått vara med om, där DU alltid har funnit anledningar till varför det var ok för DIG att bete dig illa.

jag har tagit precis allt med mina barn i alla år och det har fan inte varit lätt med ett barn med diagnos dessutom, men jag har ALDRIG slått eller gjort illa, varken psykiskt eller fysiskt.

Anonym (Ert)

Sun 28 May 2023 20:49

#62

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-28 20:03:51 följande:

Jag slog honom. Men jag befann mig i livet där det var som jobbigast. Jag blev väldigt stressad av att ha två barn. Dessutom var ju den äldsta sonen aggressiv. Så allt var jättejobbigt.

Jag bråkade mycket med min dåvarande man, pojkarnas pappa.

Jag gjorde allt i hemmet. Städade, lagade mat, tvättade kläder och massor, massor av saker. När min man skilde sig med mig, så blev det ingen skillnad. Jag tog fortfarande hand om allt. Allt var så jobbigt.

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Ocdmänniska

Sun 28 May 2023 20:52

#63

Du bara kommer med bortförklaringar. Som att andra inte har haft jobbigt och stressigt, inte misshandlar man sina barn för det eller. Du kan inte ta ansvar för det du gjort ens, du skulle på andra hela tiden när det inte är andras fel, det är dina val du gjort. DINA

Anonym (Stackars barn)

Mon 29 May 2023 00:48

#64

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-28 20:03:51 följande:

Jag slog honom. Men jag befann mig i livet där det var som jobbigast. Jag blev väldigt stressad av att ha två barn. Dessutom var ju den äldsta sonen aggressiv. Så allt var jättejobbigt.

Jag bråkade mycket med min dåvarande man, pojkarnas pappa.

Jag gjorde allt i hemmet. Städade, lagade mat, tvättade kläder och massor, massor av saker. När min man skilde sig med mig, så blev det ingen skillnad. Jag tog fortfarande hand om allt. Allt var så jobbigt.

Denna storyn blir bara sorgligare och sorgligare. Din son fick inte ett trauma av att du sålde hans leksaker. Han fick ett trauma eftersom ingen i familjen hade respekt för honom. Man sålde hans leksaker. Man slog honom. Hans bror blev bättre behandlad eftersom han kunde skrika och protestera mot saker. Troligtvis, detta är en tolkning av mig efter ha läst dina svar i tråden, blev psykiskt misshandlad. Du verkar inte inse DINA misstag. Bara du inte behövde offra det som var ditt. Jag tror att du ska vara tacksam att din son ens vill träffa dig. Din sons uppväxt verkar ha varit fullt att övertramp mot honom. En dag kanske du kan förstå vad du har gjort för fel. Du är inte där än. Dina ursäkter tyder på att du inte kan inse hur sonen blivit behandlad.

Anonym (Mamma) Trådstartaren

Mon 29 May 2023 08:09

#65

Anonym (Va) skrev 2023-05-28 20:28:50 följande:

klart som fan att din pojke är skadad av allt han fått vara med om,

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.

Anonym (Stackars barn) skrev 2023-05-29 00:48:02 följande:

Denna storyn blir bara sorgligare och sorgligare. Din son fick inte ett trauma av att du sålde hans leksaker. Han fick ett trauma eftersom ingen i familjen hade respekt för honom. Man sålde hans leksaker. Man slog honom. Hans bror blev bättre behandlad eftersom han kunde skrika och protestera mot saker. Troligtvis, detta är en tolkning av mig efter ha läst dina svar i tråden, blev psykiskt misshandlad. Du verkar inte inse DINA misstag. Bara du inte behövde offra det som var ditt. Jag tror att du ska vara tacksam att din son ens vill träffa dig. Din sons uppväxt verkar ha varit fullt att övertramp mot honom. En dag kanske du kan förstå vad du har gjort för fel. Du är inte där än. Dina ursäkter tyder på att du inte kan inse hur sonen blivit behandlad.

Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Fiona M

Mon 29 May 2023 08:16

#66

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-26 15:28:37 följande:

1) Du var inte på plats, så du kan inte veta hur jobbigt allt var.

2) Det där var ett bra tips!

Du verkar ha tolkat det som att du fick rådet att säga till din son att han hade fel.
Hur tänkte du där? Vad hade han fel i?

Fiona M

Mon 29 May 2023 08:17

#67

Vad tycker du själv att du gjort fel?
Vad skulle du velat gjort annorlunda?
Vad är du beredd att göra för att få en fungerande relation till sonen?

Anonym (Troll)

Mon 29 May 2023 08:48

#68

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-29 08:09:25 följande:

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.
Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Nej vet du vad. Jag hoppas faktiskt att du är ett troll och bara sitter och driver med oss och skrattar bakom skärmen.

Barn som låter är BARN. De skämmer inte ut sina föräldrar. Det som skämmer ut en förälder är när de agerar och tänker som du beskriver ovan, att du skäms för barnen. Det är förkastligt.

Om du hade det jobbigt som mamma så borde du sökt hjälp, avlastning eller liknande. Inte tagit ut det på barnen som mer verkar ha varit något du ville skulle passa in i en viss mall. Sen, det ÄR svårt att vara förälder. Barn låter, är oförutsägbara, inte vuxna, sover dåligt, kan behöva massa stöd, tar tid och är olika. Det är bara så det är.

Läs svaren du får, ta åt dig att din synpå saken är fel, även om det känns obekvämt. Sök stöd själv nu och om du vill ha en fungerande relation med sonen nu, var ödmjuk för att det kommer ta tid och mycket jobb och självrannsakan från din sida.

Jag hoppas dock att det här faktiskt är en trolltråd.

Anonym (Ert)

Mon 29 May 2023 08:53

#69

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-29 08:09:25 följande:

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.
Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Din sits är inte ovanlig. Många har varit i liknande och även betydligt värre situationer utan att ens vara i närheten av att vara så fruktansvärd och egoistisk som du.
Alla förstår vad du skriver.Ta till dig att du gjort totalt fel och att inga hållbara förklaringar och ursäkter finns. Det är inte synd om dig.

Anonym (Te)

Mon 29 May 2023 09:27

#70

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-29 08:09:25 följande:

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.
Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Din son är skadad, såpass att han inte vill ha kontakt med vare sig dig eller storebror. Ingen säger upp kontakten med sin familj utan anledning. Ja din son är vuxen men trauma försvinner inte bara för att man växer upp.

Men vet du, du var vuxen både då och nu. Ändå skriver du som om det var dig det är synd om om. Det är därför du inte får något medhåll, du var vuxen och hade kunnat välja att göra på annat sätt. Din son hade aldrig det valet.

Vill du på sikt ev bygga en relation med din son måste du sluta älta att det är synd om dig, försök istället förstå hur det kändes för honom.

Många ser att du hade det jobbigt, ändå väljer väldigt få att handla som du. Varför tror du det är så? Att vara ensamstående med två barn är knappast unikt. Ändå väljer få att slå sina barn , sälja deras saker framför sina egna samt låta ett barn vistas med en våldsam storebror. De flesta söker hjälp. Varför gjorde du inte det?

Anonym (Stackars barn)

Tue 30 May 2023 18:00

#71

Anonym (Mamma) skrev 2023-05-29 08:09:25 följande:

När han och jag träffades tillsammans med bekanten, så verkade han inte skadad. Inga konstigheter eller något speciellt som stack ut.

Anonym (Ert) skrev 2023-05-28 20:49:35 följande:

Inte heller detta ursäktar ditt beteende överhuvudtaget. Inser du det?

Jag bara berättar och bekräftar och svarar på frågor. Inga ursäkter, som jag drar på.
Problemet i tråden är att alla har ett så stort fokus på ett vuxen människa. Det är inte ett barn längre.

Ingen i tråden ser eller vill förstå att jag hade det jobbigt.

T.ex försökte jag så gott jag kunde och som jag sa, så tog jag hand om allt.

På allt det här, så var det jobbigt för jag ville inte att barnen skulle skämma ut mig. T.ex ville jag att mina barn skulle uppträda sig fint, så att alla fick se att mina barn var glada, lugna, gentlemän, hjälpsamma o.s.v. Jättesvårt när det blir oförutsägbara saker. Jätte pinsamt bland mina vänner. T.ex: Mina vänner bjuder mig på middag och sen blir det höga skratt, högt prat och massa annat från barnen. Jag försökte hela tiden få barnen att förstå att man behöver inte skratta högt, man behöver inte prata högljutt. Det bästa vore om barnen satt med oss i bordet när vi fika efter maten. Då uppträde man sig som vuxna och ordentlig. Men mina barn var aldrig intresserade för det. Och jag kunde ju inte fysiskt tvinga och binda fast dem på stolen. Men att skratta högt , prata högt o.s.v, det försökte jag få dem att förstå att det inte är nödvändigt med sådant. Otroligt pinsamt. Mina barn hördes mest och det var ännu mer pinsammare. Andras barn kan jag förstå att det var enkelt att ta hand om, eftersom dem inte skämmer ut sina föräldrar. Det är ju annorlunda, om barnen redan från grund förstå sig på saker. Då förstår jag att det är enkelt att vara mamma.

På allt det här, så var jag rent allmänt stressad för massa saker.

Om människor bara fick se ifrån min synvinkel och sluta ha så stor fokus på min son och ''det är så synd om honom'' hela tiden. Istället, försökt härifrån förstå vad jag säger, jag tog hand om två barn, barnens pappa stack och jag försökte så gott jag kunde.

Ingen här i tråden vill förstå mig. Försökt förstå mig. Om ni istället numera försöker sätta er i min sits, så skulle ni förstå mig.

Ingen i tråden kan förstå eftersom du som vuxen behandlat ditt barn illa. Du skulle bett om hjälp om du upplevde det så jobbigt. Det är nog att förstå dig, lika så som du har svårt att förstå att du gjorde fel. Du verkar leva i en värld där bara dina känslor finns. Jag vet inte vad som skulle hjälpa dig att förstå vilka fel du gjorde, mot åtminstone ett av barnen, och att det är därför han är som han är.
Tyvärr kan man inte skylla sitt dåliga beteende mot ett barn på att det var jobbigt. Jag tänker så här. Om ingen i tråden tycker som du, så är det kanske ditt tankesätt det är fel på?

Att ge bort barns leksaker kan orsaka trauma?

INNEHÅLL