Besviken på svärmor

Din svärmor.är.en vuxen nybliven pensionär och har inga småbarn lägre och rätt till att ha ett eget liv. 

Barken du och din man verkar dock inte vara speciellt vuxna. Säkert på att ni är metalt mogna för barn? 

Och nej, man ger inte upp sitt egna liv när man skaffar barn. 

Förövrigt, hadde ni gett upp era egna behov så hade ni själva stannat hemma tills eran dotter var 3 och enligt er redo för förskolan.  Så nej, ni har inte gett upp era behov för eran dotter så varför ska din svärmor ge upp sina behov för eran dotter? 

Dåligt försök. Ingen är så korkad så att man förväntar sig att nån annan ska ta hand om ens lill bebis på heltid i flera år. Är man så korkad borde man inte föra sina gener vidare.

Fast det gör ni ju inte. Ger upp era egna behov eftersom ni sätter erat behov (jobbet) före barnet. Ni beter er fortfarande som små bortskämda treåringar

Jag förstår inte vitsen med att ni bett om ursäkt när ni tydligen inte menar det. Blir ju bara falskt då. 

Ärligt, vad är det här för mening, TS? : "Vi bad om ursäkt men samtidigt tycker jag att den dagen hon fick sin son gav hon upp sina egna behov, "

Vem är du att bestämma en sådan sak? Tala om att gå över sina gränser. Vi talar om en äldre kvinna här var son för länge sedan fyllt 18 år.
Det är narcissist-varning på hela ditt resonemang från början till slut. Och det är inget slutet gott, allting gott i det. 

Jo men ni är ute och cyklar, för en gångs skull är alla på den här hemsidan överens. Ska ni ha barn krävs lite av ett uppvaknande om det ska bli bra, för det fungerar inte så som du tänkt i verkligheten 

Men var ni tydliga med att ni ville att hon skulle vara er obetalda nanny tills barnet är 3 år?
Hon var tydlig med att hon ställer upp så mycket hon vill och kan.
Hon hade kanske inte förväntat sig att det skulle vara så mycket.
Därav att hon ändrade sig.
Som jag skrev tidigare. Är ni inte själva beredda på att ta hand om ert barn på heltid så kan ni inte heller kräva det av andra.

Om du frågar din oerhört hjälpsamma släkt, som alltid ställer upp i vått och torrt, hur många ställer upp på detta? Och om de nu inte är pensionärer, fråga om de hade ställt upp på det då? Har du berättat för dem hur besviken du är på svärmor och vad var deras reaktion då?

Ni är tamejfan inte kloka.

"Vi bad om ursäkt men samtidigt tycker jag att den dagen hon fick sin son gav hon upp sina egna behov".

Ja, det kanske hon gjorde för sin egen son när han var ett BARN som hon var skyldig att ta hand om. Nu är han vuxen och får göra detsamma för sin avkomma. Föräldrar är ansvariga för sina barn. Mor- och farföräldrar är INTE det för sina barnbarn.

Man skaffar inte barn om man inte är 100 procent beredd på att ta hand om det själv, med hjälp av förskola såklart. Ingen, vare sig släkting eller kompis eller någon annan, ska förväntas vara en obetald nanny som kommer på beställning.

Ni är inte ens beredda att vara föräldralediga i den utsträckning som behövs för det barn ni själva har valt att skaffa. Karriären är för viktig för det. Svärmor får ta hand om ungen så att ni kan gå tillbaka till era viktiga jobb så snart möjligt. Så kul var det tydligen att bli förälder.

Blir mörkrädd.

Nej.
Den dagen jag fick mina söner (20 år mellan två barn) så signade jag upp mig för ca 20 år.
Numera är sönerna 25 och 45 och jag har NOLL, exakt noll, ansvar för dem. Självklart hjälper jag dem om det behövs, men de får själva stå för sina beslut och ta konsekvenserna därav.

Idag är mina behov prio ett, efter ca 40 år på andraplats.

Det lär du också inse en dag. Eller tänker du ta hand om dina barnbarn på heltidsnivå i tre år kanske? (Såklart du tänker... nu. Eller inte.)

Helt sanslöst att hävda att hon gett upp sina behov för ett numera vuxet barn och samtidigt inte vilja göra det själv för sitt eget lilla barn.

Eftersom era jobb är så mycket viktigare. Har ni aldrig övervägt abort eller adoption? Stackars unge som kommer i andra eller kanske tredje hand.

Du skaffar inte barn med svärmor.

Din man är en egen person som (förhoppningsvis) stått på egna ben i många år, och hennes ansvar låg i att fostra honom att klara vuxenlivet.
Anser du att hon brustit och han inte kan det borde ni inte skaffa barn tillsammans.

Hon ska alltid ansvara för sitt barn, men ni har inte ansvar för ert eget ens när det är litet?
Nu tror jag inte på det här alls längre.