Svårt att hantera sonen

Fast barn som är traumatiserade har ju ändå ett behov av omvårdnad. Därmed kan de visst känna trygghet hos andra vuxna... Förstår inte var du ser kopplingen mellan trauma och att inte vara trygg med vuxna. Alla barn behöver ju bli omhändertagna.

Det finns många som beskrivit att de "hade en mask på" i offentligheten som barn, även om de blev illa behandlade hemma. 
Barn är ju beroende av vuxna för överlevnad, så de kan visst känna sig "trygga" eller åtminstone tryggare med andra vuxna än de som utsätter dem för psykiskt och fysiskt våld. Barn förlåter ofta föräldrarna för mycket också, just för att de är i beroendeställning för sin överlevnad.

Det finns mängder av information om att omgivningen inte brukar märka att barn är utsatta. Så sent som i år har Barnombudsmannen gått ut med att barn inte skyddas mot våld i hemmet, just för att andra vuxna inte tar tecken på allvar.
Barnombudsmannen: Barn skyddas inte från våld i hemmet (aftonbladet.se)

Enligt Skolverket räknas fem procent av Sveriges elever som särskilt begåvade,  så begåvade att de behöver särskild stimulans för att trivas och utvecklas i skolan. Så det är en till två i varje klass. Du borde ha mött många av dem om du jobbat trettio år i skolans värld. Men lärare ser oftast inte deras begåvning. I väldigt många fall blir de utstötta och mobbade och mår jättedåligt , då är det inte så lätt att lyckas i skolan. De har också svårt att koncentrera sig när de inte blir tillräckligt stimulerade. Speciellt pojkar blir bråkiga och utåtagerande. Flickor brukar ofta anpassa sig och tona ner sin begåvning för att passa in. 

Det gjorde jag. Jag kommer ihåg när jag gick  på högstadiet och satt och räknade mekaniskt, det var ju ganska trist. Typfall och sen skulle man härma typtalen. Det fanns inget stimulerande alls i denna matte för mig trots att jag gick särskild matte. Läraren kom fram en dag till mig och frågade om det var för lätt för mig. Nej, nej, det är inga problem sa jag, livrädd för att på något sätt avvika från gruppen. Jag räckte sällan upp handen, fast jag alltid kunde svaren. Men jag gjorde allt för att passa in och därför blev jag heller aldrig mobbad under mina år i grundskolan. 

Jo, de har också ett behov av trygghet hos andra vuxna. Och efter flera månader eller flera år av terapi så har de kanske också det. Ett barn med ADHD som har ett bra föräldrarhem dock är trygg med vuxna DÅ, utan att det tar terapi och tid. 

Jag har också träffat barn som har blivit misshandlade hemma eller som har haft omogna, olämpliga föräldrar. Såna brukar ducka, eller gömma sig. När jag däremot träffar ett barn eller en ungdom som är öppna och har positiva förväntningar gentemot nya vuxna, så är det definitivt såna som har bra relation med sina föräldrar. Skillnaden är ju som dag och natt, det går ju inte att missa! 

Sedan vet man ju aldrig om ett barn inte har både och, NPF och dåliga hemförhållanden. 

5 %?  Bara 2 % har en IQ över 130, och det brukar man anse är gränsen. 

Lärare kan inte riktigt märka det om en elev underpresterar. Ibland kan man märka det på sättet att argumentera t.ex. Men inte så exakt faktiskt. Nej, vi märker oftast inte heller när en elev är svag begåvad. Inte ens speciallärarna. Det går inte att säga utan test. 

Varför skulle man ha svårt att koncentrera sig när man är särskilt intelligent? Tvärtom - ju lägre IQ desto svårare att koncentrera sig (där spelar förstås in att materialet då är för svårt). Att man har tråkig och därför är omotiverad, är en annan sak. Det betyder ju inte att man brukar ha svårt att koncentrera sig. Någonstans vet man ju ändå att om man inte hänger med i skolan, så kommer man så småningom att komma efter. 

Jo, jag har också varit den som alltid visste svaren - i de ämnena som intresserade mig. I de andra kunde jag ligga efter. Men jag hade dessutom också koncentrationssvårigheter (pga ADHD alltså). Det ena motsäger absolut inte det andra. Just att sakna motivation för sånt som man inte gillar är väldigt typisk för ADHD, inte för hög begåvning.  

Om ni har 5 barn där 4 är systrar så behöver han mer uppmärksamhet av er föräldrar. 5 barn är många och han känner väl sig utanför. Ge honom mer uppmärksamhet men säg samtidigt till på skarpen om han uppför sig dåligt. Typiskt dagens föräldrar att hitta orsaker som diagnoser såsom Adhd och kontakta BUP. det Är klart han påverkas av att vara 1 av 5 och att vara enda pojken

Tack! Spontant känns det inte som att han passar in på det men jag ska titta närmare på det. 

Med 5 barn så har man nog fått lite koll på vad spm faller i normalspannet och när magkänslan säger att barnet kanske behöver stöd som ligger utanför det normala.

Till mina tidigare inlägg så kan jag komplettera med att mina föräldrar pratat mycket om det där med överdiagnosticering av adhd där de brukar lyfta upp mig som exemplet på det. "Ja du hade ju absolut fått en adhd-diagnos om du vore ung idag." I samband med utredningen av mitt barn så har jag ju insett att jag också borde få en diagnos. Så mycket i mitt liv med saker jag liksom är helt oförmögen att få bukt med har fått en förklaring. (Och tillägg till det där med traumatisk barndom så är mina föräldrar fantastiska och mina främsta förebilder till att själv vara en bra förälder. Jag har haft en uppväxt med överflöd av kärlek, uppmärksamhet och tid med vuxna och bra ekonomi.)

Tack, jag ska börja med att prata med hans lärare och se var det leder. Jag kommer också kontakta familjerådgivningen, har förstått att de kan komma med konkreta tips hur man kan hantera barn som är lite mer utmanande. 

Detta får mig att tänka på problem med kroppsuppfattningen ... vilket jag nyss har lärt mig kan påverka det generella beteendet mycket (hur bra ett barn lyssnar tex.).

Familjrådgivning brukar väl mest syssla med problem mellan de vuxna? BUP är egentligen stället som är rätt där. Vi gick där regelbundet i tre år (!) innan det ens var tal om utredning. Visserligen för att sonen bara var 3 år när vi började, men ändå.... 

Det finns familjestöd hos socialen och de hjälper både vuxna och barn och inte bara med problem i relationen, kan också handla om andra bekymmer. Jag och mitt barn fick familjestöd när hen mådde dåligt och inte kunde gå till skolan tex.

Okej, jag antar att det kan vara olika. 

Jag har barn med ADHD och det låter som en beskrivning av dem. Jag skulle ha sökt en utredning om jag vore ni. Om man får en förklaring till varför barnet är den som hen är och det finns en förklaring till beteendet så är det lättare att handskas med. Man kan hitta strategier.