Svårt att hantera sonen

Ensam son med fyra systrar. Jag kan tala om vad som är fel. 

Han söker negativ uppmärksamhet för att han får för lite uppmärksamhet.  Ge pojken mer av er tid, framför allt pappan borde börja ägna honom ett par timmar kvalitetstid per dag. Och se till att han får motion, vilka idrotter har ni sett till att han får ägna sig åt?

Testa med att ge pojken mer tid, mer uppmärksamhet och idrottsträning två till tre gånger i veckan så lovar jag att han kommer att bli en ängel.
Han påminner ganska mycket om min son i den åldern som du beskriver honom. Han går en avancerad högskoleutbildning  nu och är allmänt omtyckt,

Ni som i tråden börjar skrika om BUP och ADHD borde skämmas. 

Normalt sett har ju skolan väldigt lite möjlighet att ge extra uppmärksamhet till barn som har behov av det, som inte får tillräckligt hemma. Ofta är det ju en lärare per klass på kanske 25 till 28 andra små barn. Hur skulle denna lärare kunna uppmärksamma en pojke med extra behov av uppmärksamhet så mycket att det kan kompensera? Det är inte möjligt. Det skolan brukar göra, enligt min erfarenhet, när det finns en pojke som stör för mycket, är att ta in en resurs som punktmarkerar denna kille. 

Det kan ju också vara så att det finns andra pojkar som stör ännu mer i skolan och gör det svårt för TS son att koncentrera sig. Jag skulle rekommendera TS att ta ledigt en dag och vara med i skolan för att se hur det står still.

Man måste också komma ihåg att pojkar mognar flera år senare än flickor, generellt. Att en liten pojke har spring i benen och inte har så lätt för att koncentrera sig är inget konstigt alls. Att han slåss är värre och tyder på att han inte mår så bra. Innan man drar in BUP bör man först prova om mer uppmärksamhet hemma och mer fysisk träning kan förbättra för pojken. Speciellt någon typ av organiserad idrott tror jag vore jättebra för denne lille kille. Simning, friidrott , karate, judo, tennis. Kanske inte i första hand en lagidrott om han inte visar särskilt intresse för detta. 

Förutom idrott behöver en livlig liten kille också nedvarvning, tex att mamma eller pappa läser högt i en spännande bok en stund varje dag. En lugn stund ensam med mamma eller pappa, helst pappa om det är möjligt. 

Håller med "Mamma till två" här faktiskt. Han låter som ett skolboksexempel på ett barn som har blivit försummat i sina emotionella behov, förmodligen ganska tidigt. Att barn som har blivit försummade utåtagerar i skolan också är inte jättekonstigt, då det är den primära anknytningen - dvs den vi evolutionärt behöver för att kunna utvecklas ordentligt - som har rubbats. Det vi lär oss hemma tar vi också med oss överallt sedan, antar att ni har hört om barn som blir slagna hemma och själva börjar slåss i skolan. Det här kan mycket väl vara barnets försök att reparera den brustna anknytningen, eftersom att en sådan är djupt ångestframkallande för barn.

Kan tycka att psykiatrin har gjort det lite väl enkelt för föräldrar idag. Brister i föräldraskapet som man själv inte vill se är alldeles för lätta att bortförklara med att ens barn har en psykisk störning. Jag känner inte en, enda människa med diagnosticerad ADHD som inte har ett anknytningstrauma i botten och att kulturen  vi lever i - där små barn på löpande band diagnosticeras och medicineras med tung psykofarmaka måste få ett slut.

Håller med "Mamma till två" här faktiskt. Han låter som ett skolboksexempel på ett barn som har blivit försummat i sina emotionella behov, förmodligen ganska tidigt. Att barn som har blivit försummade utåtagerar i skolan också är inte jättekonstigt, då det är den primära anknytningen - dvs den vi evolutionärt behöver för att kunna utvecklas ordentligt - som har rubbats. Det vi lär oss hemma tar vi också med oss överallt sedan, antar att ni har hört om barn som blir slagna hemma och själva börjar slåss i skolan. Det här kan mycket väl vara barnets försök att reparera den brustna anknytningen, eftersom att en sådan är djupt ångestframkallande för barn.

Kan tycka att psykiatrin har gjort det lite väl enkelt för föräldrar idag. Brister i föräldraskapet som man själv inte vill se är alldeles för lätta att bortförklara med att ens barn har en psykisk störning. Jag känner inte en, enda människa med diagnosticerad ADHD som inte har ett anknytningstrauma i botten och att kulturen  vi lever i - där små barn på löpande band diagnosticeras och medicineras med tung psykofarmaka måste få ett slut.