Svårt att hantera sonen

Hej!

Jag ser att det varit en del aktivitet i tråden :). Tack, alla som engagerar sig och kommer med idéer. Jag vet att adhd väcker känslor, vissa tycker att det överdiagnostiseras och andra tvärtom. 
Angående uppmärksamhet till vår son. Han har som sagt fyra syskon så han får såklart dela den uppmärksamheten. Å andra sidan får han kärlek och uppmärksamhet från sina syskon. Allt är inte nattsvart :).
Han går på gymnastik, simning och gitarr (det sistnämnda är en utmaning eftersom koncentrationen är svår). Vi försöker så gott det går att göra saker med honom ensam, kortare och längre stunder ibland. Vi vet att han behöver det så väl. Men visst som förälder har man ständigt dåligt samvete för att inte räcka till.

Jag tror iofs inte att största problemet är uppmärksamheten för honom utan att han lätt tappar fokus och blir störd av yttre stimuli. Och yttre stimuli är det gott om i en större familj och inte minst skolan. I skolan har han hörselkåpor och ibland skärmar runt sig för att behålla fokus. Vi har en jättebra dialog med skolan men de har aldrig nämnt att vi borde söka hjälp så jag har egentligen avvaktat och tänkt att det är lugnt så länge vi inte får det rådet från skolan. Men situationen hemma är påfrestande och ibland funderar jag om det är normalt eller inte. Barn är ju barn och det är utmanande. 
Men tack för all tips, input och råd! 

Med all vår tid menade jag förutom arbete och hushållssysslor som måste göras i ett hem. Vi ägnar oss inte åt fritidssysselsättningar, träning, tackar  alltid nej till fester, bröllop etc om barnen inte kan följa med. Inte ens fika med en kompis - vi prioriterar alltid barnen. Det är så man får tiden att räcka till, trots många barn. 

Jag är hemma med barnen sedan många år och min man arbetar. Just nu har han tagit ledigt ett par månader för att vi ska få extra tid med barnen. 

Känns viktigt att förtydliga att detta inte är något som vi kommit på nyligen. Redan vid 2 årsåldern började vi fundera över om det var normalt. På BVC sa de att han är en typisk pojke med pojkbeteende. På förskolan såg de inte heller tecken på något annorlunda, även om det var vissa problem på förskolan. Tycker att det sedan blev ännu mer uttalat när han började skolan. Trodde att det skulle bli bättre med tiden men det har inte blivit det i skolan heller. Han har en väldigt bra och engagerad lärare vilket jag är så tacksam för. Hon ser verkligen vår son och gör allt för att hjälpa honom. Vi har en tät kontakt, kommer med idéer tillsammans osv. Senaste är att hon infört en bra-bok där både hon och vår son skriver positiva saker från skolan och vi gör det hemma. 

Vi lägger ned mycket tid på att fundera ut hur vi kan underlätta livet för honom, begränsa det negativa och uppmuntra positiva saker. Varje kväll lägger Pappan Sonen, läser sagor, pratar och stannar till han somnat - vilket ofta tar 2 timmar. Att ha aktiviteter är inte heller självklart eftersom det tar mycket tid innan han kommer iväg. Efteråt tycker han alltid att det är roligt men sträckan dit är svår för honom. Han är social och har lätt att få kompisar. Men hans lärare säger att han hamnar i negativa mönster då han ?spelar apa? och förstör för kompisarna. Han har inga inlärningssvårigheter och han har de svåraste böckerna i skolan, dock får han allt oftare ta hem böckerna eftersom han helt enkelt vägrat göra uppgifterna eller går ut från klassrummet utan att komma tillbaka osv. Han är våghalsig, slår sig ofta, hänger på och gör dumma saker som andra drivit honom till. Tex kissa ute på skolgården, åka hissar han inte får eller drar från skolan osv. Däremellan är han en mycket klok och rolig kille. Det är kul att umgås med honom och han är väldigt påhittig. Kan mycket om många saker osv. Han har ett stort hjärta och bryr sig verkligen om andra. 

Jag oroar mig därför att jag upplever att det blir allt svårare för honom att klara av skolmiljön och det kommer att bli tuffare och mer skolarbete. Läxorna är en pärs nu och jag vet inte hur det ska gå när det blir ännu mer läxor. Hur vi ska kunna lösa vardagen här hemma. Han blir dessutom större och starkare och hans känsloutbrott blir svårare att rå på. 

Tack, jag ska börja med att prata med hans lärare och se var det leder. Jag kommer också kontakta familjerådgivningen, har förstått att de kan komma med konkreta tips hur man kan hantera barn som är lite mer utmanande.