Anonym (Orolig)

Fri 19 May 2023 21:34

73 svar

Svårt att hantera sonen

Hej,

Vi har en son på 7 som jag behöver råd kring. Vissa vänner tycker att vi ska kontakta bup medan framförallt ääldre generationen i bekantskaps tycker att han bara är en ?typisk? pojke och att det kommer att växa bort. Läraren ringer ofta hem då det funkar dåligt i skolan, han är klipsk så han hänger med och gör skolarbetet bra men han springer ut och in i klassrummet, svårt att fokusera, pratar alltid rakt ut, stör sina kamrater, slåss osv. Hon har inte uttryckt oro ännu. Hemma tar han all energi och drar ofta igång sina fyra syskon så att det blir kaos. Det låter fruktansvärt men jag vet inte hur vi ska klara ett helt sommarlov tillsammans. Vi har varit borta i två dygn nu och alla är dränerade. Han är så fin, rolig, finurlig, omtänksam och har det största hjärtat. Många tycker att han är charmig. Men hans sätt är svårt att hantera. Minsta grej som ska göras föregås av tjat tjat tjat. Han lyssnar aldrig. Tar timmar att komma till ro och sova. Resulterar i morgontrötthet som inte är av denna värld. Omöjligt att få upp honom. Om han ska gå från punkt a till b så hittar han 20 saker på vägen. Enda sättet han kan varva på är framför en skärm vilket vi gärna inte vill använda. Det resulterar i att han snurrar runt från morgon till kväll. Han slår och stör ofta sina syskon på olika sätt. Upplever att han söker negativ uppmärksamhet. Ibland funderar jag på att vi bör söka hjälp och ibland tänker jag att det är normalt att pojkar är så. Vi har 4 flickor som är helt annorlunda. Någon med pojkar som känner igen sig och kan lugna med att det är helt normalt?

Cox Orange

Sat 20 May 2023 22:40

#41

Anonym (123) skrev 2023-05-20 20:32:51 följande:

Om du fick tillbringa en vecka i ett genomsnittshem där det finns ett barn med nfp-diagnos så skulle du se att de barnen antagligen får oerhört mycket mer tid, engagemang, kärlek, struktur mm än övriga barn och det funkar ändå inte.

Skolan är ett stort problem. Och det handlar inte om dåliga lärare (mitt barn har fantastiska lärare) utan snarare att systemet i sig inte funkar. Det är ständiga grupparbeten, barnen sitter i grupper som ska uppmuntra till samarbete, men det uppmuntrar lika mycket till prat (och menar inte att barnen med diagnos blir uppmuntrade till att prata istället för att arbeta utan att barnen med diagnos blir nedbrutna av att det är ett ständigt surrande i klassrummet). Istället för som förut när man satt på rad och tittade framåt mot katedern, tyst och lyssnande.

Man hoppar över grunderna för att istället gå direkt på analyser och problematiserande, man ska ut och leta fakta på hela internet istället för att arbeta begränsat i en bok. Precis det är supersvårt för barn med npf.

Efter att ha tillbringat hela dagen i en miljö som är som uppbyggd för att bryta ned barn med npf så kommer de hem trasiga och lägger sig i en hög och bara gråter och skriker för hjärnan klarar inte mer när skoldagen tar slut. Helgen går åt till att ha ångest inför kommande måndag och innan man är 10 är man utbränd. Och det finns inget hemmet kan göra för att kompensera skolsystemets brister. Tro mig, jag och många andra kämpar och försöker. Och helt ärligt kan inte skolan heller kompensera eftersom att hela skolplanen och pedagogiken som är så fel för de här barnen.

Jag har ett syskon med npf och flera vänner och bekanta med barn med autism (asperger) och adhd.
Jag håller inte med dig. Det brukar vara så att familjerna styrs helt av npf-barnet. Dagsform, vad man kan göra, vilka man vågar besöka, nya saker och bryta rutiner är ett helsike.

Tyvärr gör det att det finns mindre struktur, mindre ork, mera konflikträdsla. Att hela familjen fungerar sämre än en vanlig familj. Syskonen är de som betalar priset.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Sat 20 May 2023 23:20

#42

Cox Orange skrev 2023-05-20 22:33:14 följande:

Jag läste bara TS. Ett av FEM syskon. Förstår att det är jobbig, men såtillvida de övriga fyra inte är minst 25 år äldre är problemet solklar. Du ägnar honom för lite tid.

Tid förresten, det går inte att säga att ?vi var på semester i helgen?. Du måste spendera tid med honom ensa, på tumanhand . Börja med att åka och handla med honom ensam om du inte kan göra något annat. Han och pappan behöver åka och tält/fiska/ åka på fotboll. Nu.

Du har säkert dina anledningar att dra slutsatser som du inte ha en aning om. Men det är ganska trist och icke konstruktivt. Du känner inte till vår familj och kan omöjligt veta huruvida min son får tillräckligt med uppmärksamhet eller inte.
I en stor familj kan det finnas två föräldrar som ägnar 100 % av all sin tid till barnen - både kvalitet och kvantitet.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:22

#43

Anonym (Orolig) skrev 2023-05-20 23:20:13 följande:

Du har säkert dina anledningar att dra slutsatser som du inte ha en aning om. Men det är ganska trist och icke konstruktivt. Du känner inte till vår familj och kan omöjligt veta huruvida min son får tillräckligt med uppmärksamhet eller inte.
I en stor familj kan det finnas två föräldrar som ägnar 100 % av all sin tid till barnen - både kvalitet och kvantitet.

Arbetar ni inte någon av er?

AndreaBD

Sat 20 May 2023 23:34

#44

Anonym (Mamma till två) skrev 2023-05-20 16:42:09 följande:

Jag avfärdar inte ADHD diagnoser och jag ser ingen skam i att ha ADHD diagnos!
Det jag inte gillat är att man börjar prata om diagnos så snabbt, innan man går till BUP bör man ju göra allt man kan själv först. Med tanke på att BUP Idag knappt har tid med ens de barn som är självmordsbenögna är det ju ännu viktigare att inte söka i onödan.

Det är inget fel på det. Förutom att du bara utgår ifrån att de här föräldrarna inte redan har gjort det. Du säger att pojken behöver röra på sig och gå på aktiviteter. Du antar alltså att han inte gör det. Jag antar motsatsen. Och enligt mamman är det faktiskt så att han har aktiviteter, även fysiska och får uppmärksamhet.

Om ett barn riskerar att hamna utanför redan under första året i skolan, då söker man verkligen inte i onödan! Plus att det ju inte är något som föräldrarna avgöra slutligen. Jag menar - de skulle ju inte utreda barnet om de skulle få intrycket, efter ett första samtal, att det inte är nödvändigt. Det är inte så att man får en utredning per automatik.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:35

#45

Anonym (123) skrev 2023-05-20 21:50:13 följande:

Och det där är inte ens hälften av vad npf-föräldrar kämpar med och för sina barn. Jag har arbetat hemifrån i fyra år. De fåtal dagar jag inte kan göra det så är min man hemma.

Sluta förutsett att det här är något som man kan lösa hemmavid. Bara det faktum att dina barn klarar av att fortsätta göra läxor och arbeta hemma efter skolan visar ju att de inte lider på samma sätt som barn med npf.

Ärligt talat så blir jag väldigt illa berörd av dina inlägg som speglar en så nedlåtande syn på de föräldrar som kämpar allra mest för sina barn och som allra mest ger upp sina egna liv för att stötta barnen.

Vad är lösningen då? Vad hjälper ditt barn? Vad skulle kunna hjälpa ditt barn?

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:38

#46

AndreaBD skrev 2023-05-20 23:34:06 följande:

Det är inget fel på det. Förutom att du bara utgår ifrån att de här föräldrarna inte redan har gjort det. Du säger att pojken behöver röra på sig och gå på aktiviteter. Du antar alltså att han inte gör det. Jag antar motsatsen. Och enligt mamman är det faktiskt så att han har aktiviteter, även fysiska och får uppmärksamhet.

Om ett barn riskerar att hamna utanför redan under första året i skolan, då söker man verkligen inte i onödan! Plus att det ju inte är något som föräldrarna avgöra slutligen. Jag menar - de skulle ju inte utreda barnet om de skulle få intrycket, efter ett första samtal, att det inte är nödvändigt. Det är inte så att man får en utredning per automatik.

Borde inte läraren se om det finns ADHD problematik? Lärare har ju stor erfarenhet av barn.

AndreaBD

Sat 20 May 2023 23:40

#47

Anonym (Mamma till två) skrev 2023-05-20 17:48:45 följande:

Jag tror ju dock inte att problemen ligger i skolan, i första hand, utan i samhället och framför allt hos familjerna. Det är inte skolan som är ansvarig för barnens mående, det är föräldrarna! Jag efterfrågar mer egenansvar från föräldrar. Många barn mår dåligt. BUP är helt chokat, barn skär sig, barn svälter sig, barn är deprimerade . Problemen kan ju inte bero på skolan i första hand. Skolan är typ åtta till två, måndag till fredag, resterande tid är föräldrarna ansvariga för sina barn.

Om nu skolan är så traumatiserande borde ju föräldrarna lägga sin fritid på att coacha , krama och ta hand om sina barn. Alternativt försöka byta skola. När man skaffar barn måste barnen alltid komma först, före ens egna behov. Visst finns det barn som behöver en diagnos men inte alla dessa barn som mår dåligt.

Det kan inte vara en klasslärares ansvar , med 25 till 30 barn, som hon skall UNDERVISA, att utöver det förvänta sig att hon skall vara en extramamma och bekräfta alla emotionellt försummade barn, det är att begära för mycket.

Det märks verkligen att du inte vet hur ett barn med NPF har det i skolan. Och det du nämner - barn som skär sig, svälter sig, blir deprimerade. Du kan utgå att de allra flesta av dessa har NPF-diagnos. Det är samma grupp av barn.

Om jag tänker tillbaka på min son med svår ADHD. Nej, det hade inte hjälpt mycket alls med annan skola - det hade behövts .... kanske en tidsmaskin? Ett helt annat samhälle? Lugnt, utan stress, utan all stimulans som finns i ett modernt samhälle.

AndreaBD

Sat 20 May 2023 23:48

#48

Anonym (Mamma till två) skrev 2023-05-20 23:38:10 följande:

Borde inte läraren se om det finns ADHD problematik? Lärare har ju stor erfarenhet av barn.

Haha... jag älskar den frågan! Tack för den! Jag är själv lärare. Jag har en gång fått fylla i en blankett om elev X har koncentrationssvårigheter. Jag skrev ja, men alla andra lärare skrev nej. Skillnaden är att jag har själv två barn med ADHD, jag ser sånt. Nej, de andra såg det inte. Ett år senare började de se det. Tyvärr så fick ju inte den pojken diagnos, för att lärarna inte tyckte det.....

Eller min dotter, som fick diagnos först med 16. Hon hade haft samma grupp av lärare ungefär genom högstadiet. Alla skrev att de inte har märkt några koncentrationssvårigheter, vilket gjorde min dotter flyförbannad. Hon hade då redan utvecklat depression och anorexi - pga obehandlat ADHD skrev psykiatern - och under första utredningen tyckte man inte heller att det man märkte några större problem. Som tur var kunde hon själv förklara att hon aktivt dolde problemen och hur. Så läkaren kunde förstå att lärarna inte kunde se det.

Anonym (Qwerty)

Sun 21 May 2023 08:26

#49

Anonym (Mamma till två) skrev 2023-05-20 23:38:10 följande:

Borde inte läraren se om det finns ADHD problematik? Lärare har ju stor erfarenhet av barn.

Det är inte alls säkert. Har flera ungdomar med diagnoser i min närhet. Barn 1 fick problem i skolan redan i årskurs två, det var jättemycket klagomål från skolan om att sonen var ouppfostrad, att föräldrarna måste fostra honom bättre, möten efter möten med skola och rektor. Inget blev bättre så dom bytte helt enkelt skola.

Nya läraren gav honom femmans uppgifter i matematik och då blev det bättre. Problemen accelererade dock igen i högstadiet med nya klagomål från skolan. Föräldrarna lyckades efter lång väntan få en utredning och sonen fick diagnosen som då hette Aspbergers vid 14 års ålder.

Men det var alltså ingen lärare under resans gång som förutsåg detta utan sonen ansågs vara dåligt fostrad.

Idag är han en fungerande ung vuxen med heltidsstudier och eget boende. Men det var mycket jobb för att nå dit, föräldrarna gick en massa kurser för att lära sig om diagnosen så att de kunde hjälpa sonen att lära sig hantera sina svårigheter.

Anonym (Orolig) Trådstartaren

Sun 21 May 2023 12:04

#50

Anonym (Mamma till två) skrev 2023-05-20 23:22:37 följande:

Arbetar ni inte någon av er?

Med all vår tid menade jag förutom arbete och hushållssysslor som måste göras i ett hem. Vi ägnar oss inte åt fritidssysselsättningar, träning, tackar alltid nej till fester, bröllop etc om barnen inte kan följa med. Inte ens fika med en kompis - vi prioriterar alltid barnen. Det är så man får tiden att räcka till, trots många barn.

Jag är hemma med barnen sedan många år och min man arbetar. Just nu har han tagit ledigt ett par månader för att vi ska få extra tid med barnen.

Svårt att hantera sonen

INNEHÅLL