Anonym (Orolig) skrev 2023-05-21 12:23:15 följande:
Känns viktigt att förtydliga att detta inte är något som vi kommit på nyligen. Redan vid 2 årsåldern började vi fundera över om det var normalt. På BVC sa de att han är en typisk pojke med pojkbeteende. På förskolan såg de inte heller tecken på något annorlunda, även om det var vissa problem på förskolan. Tycker att det sedan blev ännu mer uttalat när han började skolan. Trodde att det skulle bli bättre med tiden men det har inte blivit det i skolan heller. Han har en väldigt bra och engagerad lärare vilket jag är så tacksam för. Hon ser verkligen vår son och gör allt för att hjälpa honom. Vi har en tät kontakt, kommer med idéer tillsammans osv. Senaste är att hon infört en bra-bok där både hon och vår son skriver positiva saker från skolan och vi gör det hemma.
Vi lägger ned mycket tid på att fundera ut hur vi kan underlätta livet för honom, begränsa det negativa och uppmuntra positiva saker. Varje kväll lägger Pappan Sonen, läser sagor, pratar och stannar till han somnat - vilket ofta tar 2 timmar. Att ha aktiviteter är inte heller självklart eftersom det tar mycket tid innan han kommer iväg. Efteråt tycker han alltid att det är roligt men sträckan dit är svår för honom. Han är social och har lätt att få kompisar. Men hans lärare säger att han hamnar i negativa mönster då han ?spelar apa? och förstör för kompisarna. Han har inga inlärningssvårigheter och han har de svåraste böckerna i skolan, dock får han allt oftare ta hem böckerna eftersom han helt enkelt vägrat göra uppgifterna eller går ut från klassrummet utan att komma tillbaka osv. Han är våghalsig, slår sig ofta, hänger på och gör dumma saker som andra drivit honom till. Tex kissa ute på skolgården, åka hissar han inte får eller drar från skolan osv. Däremellan är han en mycket klok och rolig kille. Det är kul att umgås med honom och han är väldigt påhittig. Kan mycket om många saker osv. Han har ett stort hjärta och bryr sig verkligen om andra.
Jag oroar mig därför att jag upplever att det blir allt svårare för honom att klara av skolmiljön och det kommer att bli tuffare och mer skolarbete. Läxorna är en pärs nu och jag vet inte hur det ska gå när det blir ännu mer läxor. Hur vi ska kunna lösa vardagen här hemma. Han blir dessutom större och starkare och hans känsloutbrott blir svårare att rå på.
Jag känner igen det så väl. Låter exakt som min son, som aldrig hade hade klarat skolgången utan extra-resurser och senare medicin också (trots övergenomsnittlig IQ och två lärarföräldrarar). Vi fick honom precis genom grundskolan, gymnasiet gick bara inte.
Vänta inte för länge tills det har blivit alltför fasta negativa mönster där. Jag jobbar just med särskilt svåra såna ungdomar. och vi brukar kunna nå såna ungdomar och få dem att göra något skolarbete på något sätt, men just med en pojke nyligen - det var bara att förstöra och sabotera och skoja. Det var totalvägran för all skolarbete. Han var då 14.
Tänk på att pojken vara är 7 år. Han måste gå i skolan i många år till. Och ni har en negativ utveckling som egentligen borde brytas så snart som möjligt. Jo längre det pågår desto svårare är det att bryta
I ert fall tycker jag: Prata med läraren om hon tycker att ni bör vända er till BUP för att eventuellt utreda. Dock kan det hända att läraren tycker att det är upp till er. Och det är det ju. Skolpsykologen kan eventuellt vara behjälplig, men det varierar mycket mellan. Men BUP är rätt ställe att vända sig till, och det kan finnas långa köer.
