Svårt att hantera sonen

Jag avfärdar inte ADHD diagnoser och jag ser ingen skam i att ha ADHD diagnos!
Det jag inte gillat är att man börjar prata om diagnos så snabbt, innan man går till BUP bör man ju göra allt man kan själv först. Med tanke på att BUP Idag knappt har tid med ens de barn som är självmordsbenögna är det ju ännu viktigare att inte söka i onödan. 

Ja , det borde ju vara lättare, man har ju inte 25 barn hemma.

Min son hade enorma koncentrationssvårigheter i skolan, det var ju inte konstigt alls. När jag besökte skolan när han var åtta år var det mer eller mindre kaos. Massor med barn hade diagnos. En pojke kröp mest runt på golven , betedde sig som en treåring. En flicka kunde plötsligt börja skrika rakt ut och springa iväg och gömma sig på toaletten, då fick en pedagog ägna sig helt åt henne. Denna flicka hade mycket svårt hemma och avreagerade sig i skolan där hon fick positiv uppmärksamhet  En pojke hade svår diabetes och måste kollas hela tiden. Flera pojkar var mycket utåtagerande och det var en massa tjafs och bråk mellan flickorna på rasterna.  De hade flera extra pedagoger från fritids plus extra elevresurs men det räckte inte. 

Mitt i denna röra skulle min son försöka koncentrera sig och det kunde han inte. Han fick ingen extra hjälp. Däremot fick vi ofta meddelanden från pedagoger om att han misskött sig. Det verkade som att pedagogerna var dödströtta på alla diagnosbarn, dem kunde de inte säga till ansåg de. De hade ju diagnos. 

Detta var i en skola i ett lugnt villaområde med huvudsakligen välbeställd svensk medelklass. Inga problem med integration eller socioekonomi.

Att vara lärare idag på lågstadiet är verkligen inte lätt. Jag känner flera utbildade lågstadielärare som vägrar arbeta som det. En jobbar på förskola, en på fritids, en på SFI och en har utbildat sig till specialpedagog för att slippa vara klasslärare. 

Bra, jag uppfattade det som att du var väldigt emot generellt. 

Jag tror absolut att det kan finnas väldigt energiska barn som felaktigt får adhd-diagnos (tex de som senare "växer ifrån den") och jag tror absolut att mitt ena barn hade kunnat få en diagnos om hon hade utretts i 5-7 årsåldern även fast vi nu när hon är tonåring kan se att hon verkligen inte har en diagnos, bara sjukt mycket energi. Men vårt andra barn har en diagnos och helt ärligt har det varit en stor räddning att diagnosen har satts.

Dagens skola slår ut barn med npf-diagnoser och även om skolan är bra och gör vad de kan även utan diagnos (som vårt barns skola) så kan medicinen bli det som gör att barnet alls klarar av att gå utanför dörren. Och det finns mycket i det som ts beskriver som stämmer väl in på att ha en diagnos och inte bara är ett "vanligt vilt barn med mycket energi ". Och OM det skulle finnas en diagnos så är det bättre att få den så tidigt som möjligt och inte vänta till när barnet ligger i fosterställning och skakar av ångest för att alla intryck från världen utanför är mer än vad man klarar av. 

Jag tror ju dock inte att problemen ligger i skolan,  i första hand,  utan i samhället och framför allt hos familjerna. Det är inte skolan som är ansvarig för barnens mående, det är föräldrarna! Jag efterfrågar mer egenansvar från föräldrar. Många barn mår dåligt. BUP är helt chokat, barn skär sig,  barn svälter sig, barn är deprimerade .  Problemen kan ju inte bero på skolan i första hand. Skolan är typ åtta till två, måndag till fredag, resterande tid är föräldrarna ansvariga för sina barn. 

Om nu skolan är så traumatiserande borde ju föräldrarna lägga sin fritid på att coacha , krama och ta hand om sina barn. Alternativt försöka byta skola. När man skaffar barn måste barnen alltid komma först, före ens egna behov. Visst finns det barn som behöver en diagnos men inte alla dessa barn som mår dåligt. 

Det kan inte vara en klasslärares ansvar , med 25 till 30 barn, som hon skall UNDERVISA, att utöver det förvänta sig att hon skall vara en extramamma och bekräfta alla emotionellt försummade barn, det är att begära för mycket. 

Om du fick tillbringa en vecka i ett genomsnittshem där det finns ett barn med nfp-diagnos så skulle du se att de barnen antagligen får oerhört mycket mer tid, engagemang, kärlek, struktur mm än övriga barn och det funkar ändå inte.

Skolan är ett stort problem. Och det handlar inte om dåliga lärare (mitt barn har fantastiska lärare) utan snarare att systemet i sig inte funkar. Det är ständiga grupparbeten, barnen sitter i grupper som ska uppmuntra till samarbete, men det uppmuntrar lika mycket till prat (och menar inte att barnen med diagnos blir uppmuntrade till att prata istället för att arbeta utan att barnen med diagnos blir nedbrutna av att det är ett ständigt surrande i klassrummet). Istället för som förut när man satt på rad och tittade framåt mot katedern, tyst och lyssnande.

Man hoppar över grunderna för att istället gå direkt på analyser och problematiserande, man ska ut och leta fakta på hela internet istället för att arbeta begränsat i en bok. Precis det är supersvårt för barn med npf.

Efter att ha tillbringat hela dagen i en miljö som är som uppbyggd för att bryta ned barn med npf så kommer de hem trasiga och lägger sig i en hög och bara gråter och skriker för hjärnan klarar inte mer när skoldagen tar slut. Helgen går åt till att ha ångest inför kommande måndag och innan man är 10 är man utbränd. Och det finns inget hemmet kan göra för att kompensera skolsystemets brister. Tro mig, jag och många andra kämpar och försöker. Och helt ärligt kan inte skolan heller kompensera eftersom att hela skolplanen och pedagogiken som är så fel för de här barnen. 

Jo, jag känner till skolan, den är lite märklig idag , det får jag hålla med om. Våra barn hade också jättesvårt i skolan. 

Vår lösning var att jobba själva med barnen hemma. Alla läxor och inlämningsuppgifter gjorde vi alltid tillsammans med barnen, för det var nästan alltid för svårt . Plus extra träning i läsning, sonen läste långsamt ända till nian.  Vi gjorde alltså inte uppgifterna åt barnen utan tillsammans med dem. Vi lärde oss mycket själva, speciellt i svenskan var det mycket vi inte lärde oss på vår tid, med referat, recensioner och olika texttyper. 

När våra barn kom upp i åtta och  nian lossnade det lite grann och på gymnasiet gick det bättre, men vi hjälpte ju fortfarande till  väldigt mycket, . Jag och min man har lagt stor del av vår fritid på barnens skolarbete. Vi var lite förvånade, så var det ju inte när vi gick i skolan, men vi såg inget annat alternativ. Jag har antagit att de flesta föräldrar hjälper barnen för uppgifterna är ju ofta supersvåra. 

Min dotter var också väldigt känslig och blev trött av stimmet, Hon kollapsade om vi hämtade henne för set. Jag gick ner i arbetstid, min man hämtade någon dag och mormor och morfar några dagar, hon orkade inte längre än till Max 14:00. 

 

Jag var också med i skolan ofta, minst en dag per termin, för att förstå vad de gjorde och lära mig hur jag kunde hjälpa dem. När de var små alltså, på högstadiet var man ju inte så välkommen, av barnen. 

Och det där är inte ens hälften av vad npf-föräldrar kämpar med och för sina barn. Jag har arbetat hemifrån i fyra år. De fåtal dagar jag inte kan göra det så är min man hemma. 

Sluta förutsett att det här är något som man kan lösa hemmavid. Bara det faktum att dina barn klarar av att fortsätta göra läxor och arbeta hemma efter skolan visar ju att de inte lider på samma sätt som barn med npf.

Ärligt talat så blir jag väldigt illa berörd av dina inlägg som speglar en så nedlåtande syn på de föräldrar som kämpar allra mest för sina barn och som allra mest ger upp sina egna liv för att stötta barnen. 

Jag läste bara TS. Ett av FEM syskon. Förstår att det är jobbig, men såtillvida de övriga fyra inte är minst 25 år äldre är problemet solklar. Du ägnar honom för lite tid.

Tid förresten, det går inte att säga att ?vi var på semester i helgen?. Du måste spendera tid med honom ensa, på tumanhand . Börja med att åka och handla med honom ensam om du inte kan göra något annat. Han och pappan behöver åka och tält/fiska/ åka på fotboll. Nu.