• Anonym (-)

    Svårt att hantera sonen

    AndreaBD skrev 2023-05-20 23:40:40 följande:
    Det märks verkligen att du inte vet hur ett barn med NPF har det i skolan. Och det du nämner - barn som skär sig, svälter sig, blir deprimerade. Du kan utgå att de allra flesta av dessa har NPF-diagnos. Det är samma grupp av barn. 

    Om jag tänker tillbaka på min son med svår ADHD. Nej, det hade inte hjälpt mycket alls med annan skola - det hade behövts .... kanske en tidsmaskin? Ett helt annat samhälle? Lugnt, utan stress, utan all stimulans som finns i ett modernt samhälle. 
    Dålig anknytning till föräldrar, kaosartat hemma, våld hemma, mobbning i skolan.

    Allt detta leder till koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter (exekutiva begränsningar). Det som benämns som "ADHD" låter mest som symptom på trauma och anknytningsskada till följd av våld i hemmet eller annat som gör att hemmiljön är ohälsosam.

    Långvarig stress (som traumatiska händelser skapar på hjärnan) gör att barn får svårt att koncentrera sig och sitta still. 
    Hur var din sons uppväxt? Hur var du som förälder? Fick han utstå fysiskt och psykiskt våld?
  • Anonym (-)
    AndreaBD skrev 2023-05-21 14:43:43 följande:
    Du är rolig. Min son har aldrig behövt vara rädd eller orolig. Jag har tagit föräldraskapet på allvar. Och vi har haft flera generationer av ADHD-personligheter i både min och pappans familj. 

    Min son hade symptom de första dagarna på BB. Hade han då redan trauma och anknytningsskada? Både sköterskorna på BB och min mamma som också har varit sjuksköterska på BB har lagt märke till att något där var avvikande. Något neurologiskt. Närmare sagt, han sov korta stunder och var extremt lättväckt. Reaktionerna var för starka. Men min mamma talade om det för mig först många år senare. 

    Sonen är 35 år nu och vi har en mycket bra relation. Han har aldrig sagt något negativt. 

    Dessutom, som sagt, 30 år som lärare. Jag kan faktiskt SE skillnaderna. Inte alltid men ofta. Ett tydligt tecken - barn med ADHD är oftast trygga med vuxna. Traumatiserade barn är förstås inte det. 
    Fast barn som är traumatiserade har ju ändå ett behov av omvårdnad. Därmed kan de visst känna trygghet hos andra vuxna... Förstår inte var du ser kopplingen mellan trauma och att inte vara trygg med vuxna. Alla barn behöver ju bli omhändertagna.

    Det finns många som beskrivit att de "hade en mask på" i offentligheten som barn, även om de blev illa behandlade hemma. 
    Barn är ju beroende av vuxna för överlevnad, så de kan visst känna sig "trygga" eller åtminstone tryggare med andra vuxna än de som utsätter dem för psykiskt och fysiskt våld. Barn förlåter ofta föräldrarna för mycket också, just för att de är i beroendeställning för sin överlevnad.

    Det finns mängder av information om att omgivningen inte brukar märka att barn är utsatta. Så sent som i år har Barnombudsmannen gått ut med att barn inte skyddas mot våld i hemmet, just för att andra vuxna inte tar tecken på allvar.
    Barnombudsmannen: Barn skyddas inte från våld i hemmet (aftonbladet.se)
Svar på tråden Svårt att hantera sonen