Svårt att hantera sonen
Utredning för ADHD vore nästa steget. Nej, det som du beskriver är inte normal för pojkar.
Utredning för ADHD vore nästa steget. Nej, det som du beskriver är inte normal för pojkar.
Ensam son med fyra systrar. Jag kan tala om vad som är fel.
Han söker negativ uppmärksamhet för att han får för lite uppmärksamhet. Ge pojken mer av er tid, framför allt pappan borde börja ägna honom ett par timmar kvalitetstid per dag. Och se till att han får motion, vilka idrotter har ni sett till att han får ägna sig åt?
Testa med att ge pojken mer tid, mer uppmärksamhet och idrottsträning två till tre gånger i veckan så lovar jag att han kommer att bli en ängel.
Han påminner ganska mycket om min son i den åldern som du beskriver honom. Han går en avancerad högskoleutbildning nu och är allmänt omtyckt,
Ni som i tråden börjar skrika om BUP och ADHD borde skämmas.
Jag tror ju dock inte att problemen ligger i skolan, i första hand, utan i samhället och framför allt hos familjerna. Det är inte skolan som är ansvarig för barnens mående, det är föräldrarna! Jag efterfrågar mer egenansvar från föräldrar. Många barn mår dåligt. BUP är helt chokat, barn skär sig, barn svälter sig, barn är deprimerade . Problemen kan ju inte bero på skolan i första hand. Skolan är typ åtta till två, måndag till fredag, resterande tid är föräldrarna ansvariga för sina barn.
Om nu skolan är så traumatiserande borde ju föräldrarna lägga sin fritid på att coacha , krama och ta hand om sina barn. Alternativt försöka byta skola. När man skaffar barn måste barnen alltid komma först, före ens egna behov. Visst finns det barn som behöver en diagnos men inte alla dessa barn som mår dåligt.
Det kan inte vara en klasslärares ansvar , med 25 till 30 barn, som hon skall UNDERVISA, att utöver det förvänta sig att hon skall vara en extramamma och bekräfta alla emotionellt försummade barn, det är att begära för mycket.
Känns viktigt att förtydliga att detta inte är något som vi kommit på nyligen. Redan vid 2 årsåldern började vi fundera över om det var normalt. På BVC sa de att han är en typisk pojke med pojkbeteende. På förskolan såg de inte heller tecken på något annorlunda, även om det var vissa problem på förskolan. Tycker att det sedan blev ännu mer uttalat när han började skolan. Trodde att det skulle bli bättre med tiden men det har inte blivit det i skolan heller. Han har en väldigt bra och engagerad lärare vilket jag är så tacksam för. Hon ser verkligen vår son och gör allt för att hjälpa honom. Vi har en tät kontakt, kommer med idéer tillsammans osv. Senaste är att hon infört en bra-bok där både hon och vår son skriver positiva saker från skolan och vi gör det hemma.
Vi lägger ned mycket tid på att fundera ut hur vi kan underlätta livet för honom, begränsa det negativa och uppmuntra positiva saker. Varje kväll lägger Pappan Sonen, läser sagor, pratar och stannar till han somnat - vilket ofta tar 2 timmar. Att ha aktiviteter är inte heller självklart eftersom det tar mycket tid innan han kommer iväg. Efteråt tycker han alltid att det är roligt men sträckan dit är svår för honom. Han är social och har lätt att få kompisar. Men hans lärare säger att han hamnar i negativa mönster då han ?spelar apa? och förstör för kompisarna. Han har inga inlärningssvårigheter och han har de svåraste böckerna i skolan, dock får han allt oftare ta hem böckerna eftersom han helt enkelt vägrat göra uppgifterna eller går ut från klassrummet utan att komma tillbaka osv. Han är våghalsig, slår sig ofta, hänger på och gör dumma saker som andra drivit honom till. Tex kissa ute på skolgården, åka hissar han inte får eller drar från skolan osv. Däremellan är han en mycket klok och rolig kille. Det är kul att umgås med honom och han är väldigt påhittig. Kan mycket om många saker osv. Han har ett stort hjärta och bryr sig verkligen om andra.
Jag oroar mig därför att jag upplever att det blir allt svårare för honom att klara av skolmiljön och det kommer att bli tuffare och mer skolarbete. Läxorna är en pärs nu och jag vet inte hur det ska gå när det blir ännu mer läxor. Hur vi ska kunna lösa vardagen här hemma. Han blir dessutom större och starkare och hans känsloutbrott blir svårare att rå på.
Enligt Skolverket räknas fem procent av Sveriges elever som särskilt begåvade, så begåvade att de behöver särskild stimulans för att trivas och utvecklas i skolan. Så det är en till två i varje klass. Du borde ha mött många av dem om du jobbat trettio år i skolans värld. Men lärare ser oftast inte deras begåvning. I väldigt många fall blir de utstötta och mobbade och mår jättedåligt , då är det inte så lätt att lyckas i skolan. De har också svårt att koncentrera sig när de inte blir tillräckligt stimulerade. Speciellt pojkar blir bråkiga och utåtagerande. Flickor brukar ofta anpassa sig och tona ner sin begåvning för att passa in.
Det gjorde jag. Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet och satt och räknade mekaniskt, det var ju ganska trist. Typfall och sen skulle man härma typtalen. Det fanns inget stimulerande alls i denna matte för mig trots att jag gick särskild matte. Läraren kom fram en dag till mig och frågade om det var för lätt för mig. Nej, nej, det är inga problem sa jag, livrädd för att på något sätt avvika från gruppen. Jag räckte sällan upp handen, fast jag alltid kunde svaren. Men jag gjorde allt för att passa in och därför blev jag heller aldrig mobbad under mina år i grundskolan.
Tack, jag ska börja med att prata med hans lärare och se var det leder. Jag kommer också kontakta familjerådgivningen, har förstått att de kan komma med konkreta tips hur man kan hantera barn som är lite mer utmanande.