Blir så less på att sonen inte gör någonting hemma

Att han inte är hemma är väl inte så knepigt? Jag var typ aldrig hemma som tonåring, sen påskägg som 18-åring?

Jag hade vid den åldern varit på fest och antagligen kommit hem 03, den enda högtid jag tillbringade med föräldrarna var julafton. Fast hjälpa till och tvätta etc. fick jag göra, ingen städade mitt rum då stängde dom bara dörren så dom slapp se det. 

Nej, det är inte konstigt och det är därför jag inte håller på och ringer. Jag kan ju tycka att det känns ensamt ändå utan att agera på det. Han är för övrigt inte på fest utan hos en kompis.

Han brukar vilja ha ett påskägg och det är väl inte så märkligt. Jag köper påskägg till min 80-åriga mamma från något tjusigt ställe med delikatesspraliner. Mina syskon och jag köper också påskägg till varandra om vi ses över påskhelgen. Det är väl olika i olika familjer. 

Jag tänker inte göra det han skulle göra igår utan fixa undan det värsta och pynta i vardagsrummet. Vi får fira påsk i en stökig lägenhet. Vi får i alla fall inte gäster tack och lov. Då hade jag städat allt.

Jag har testat allt ni föreslår förutom att hota att slänga ut honom. Det skulle jag aldrig göra. Det här är hans hem där han ska känna sig trygg oavsett bråk om städning.

Han sov över hos sin kompis där det säkert är städat och pyntat. 

Jag känner mig så kass som förälder ibland. Jag jobbar mycket för att kunna ge sonen ett bra liv men jag hinner inte med allt härhemma.

Jag har i alla fall uppfostrat honom bra i övrigt. Han är artig och trevlig mot andra och duktig i skolan. Det jag har kunnat ge honom är intresset för vetenskap och böcker. Han läser massor och har A i flera ämnen. 

Sedan har han fått massor av kärlek från mig och min familj. Han vet som jag skrev ovan om att han är det viktigaste och finaste jag har.

Men jag är ingen bullmamma som jag önskar att jag hade varit, en sådan som har ett städat hem, mat i ugnen och kan fixa en riktigt fin påsk. 

Tack snälla du! 

Det är svårt att veta när man inte har något att jämföra med. Mina väninnor har kärnfamiljer och jag tror att det är lättare då. Det går ju fortare när man är två och det kanske är lättare att styra upp städningen med tonåringarna tillsammans. 

Jag har haft det tufft med sonens pappa som blev våldsam när sonen var nyfödd. Jag lämnade honom rätt omgående och har kämpat hårt med otaliga tvister i rätten för att sonen ska få ett tryggt liv. Pappan fortsätter att trakassera och hota oss båda två, (det är polisanmält som vanligt).

När sonen fyllde 18 kunde jag slappna för första gången på åratal men då kände jag också hur otroligt trött jag är. Jag har inte så mycket fighting spirit kvar. Jag vill bara vara i naturen och vila. 

Jag känner en stor skuld över att livet blev så för sonen och att jag valde en sådan usel pappa, även om jag inte visste det när jag träffade honom.

Det är nog därför jag har svårt att ta ifrån sonen saker som straff. Jag vill ju ge honom allt. Rent rationellt förstår jag att det är ok med konsekvenser men känslomässigt är det svårare. 

Tack för förståelsen!

Jag har inte gjort så mycket idag. Jag somnade sent eftersom jag var ledsen och hade svårt att sova.

Jag ska pynta lite och plocka undan. Jag har handlat påskägg och mat till imorgon. Vi skulle planera påskmiddagen tillsammans idag men han får köpa till det han vill ha. 

Han är fortfarande hos sin kompis men har inte hört av sig och jag vill inte hålla på och ringa. Fast det känns lite ensamt när jag hör att grannarna har besök och sonen är hos en annan familj. 

Jag vill inte använda påskfirandet som något ultimatum men jag tänker inte göra allt som jag brukar.

Det var ju precis det jag skrev? Ingen bryr sig om hans betyg eller karriär. Din tråd handla om att han ej hjälper till hemma och det är din skyldighet som förälder att lära honom det - annars är man en dålig förälder! 

En ansvarsfull och ordentlig 18 åring som du så gärna vill få det att låta som drar inte hemifrån för att morsan ber en städa skiten som man själv varit med och skapat. Men en omogen mansbebis med dålig kvinnosyn gör. 

Gör ditt jobb som förälder och sluta dalta. 

Jag tänker att det är väldigt märkligt att folk tror att en ungdom blir en mansbebis för att den som 18åring inte driver sig själv och fattar att hushållssysslor behöver göras.

Nu är min ungdom "bara" 16, men det är helt fascinerande hur mycket energi man får lägga på fostran kring hushållet. Lutar man sig tillbaka så svämmar hushållet över av disk, tvätt, skolprylar och proteinpulver!

Jag tänker att livet har olika faser och jag hade inte prioriterat en klassisk "mysig påsk" med en tonåring om orken faktiskt inte hade funnits. 

Som förälder får man ibland ha fokus på det absolut viktigaste och ibland är det att vila och sen fokusera på det som är viktigast för en själv. 

Jag tänker att det är en fas... Och att man ska igenom det hela på ett uthärdligt sätt. Det är inte mammas fel att människor är själviska skitar, det är såväl hormoner som en fas.