Ja jäklar, detta med att ge tonåringar uppgifter, ibland verkar det vara så väldigt viktigt att uppgifterna kan göras när tonåringen känner för det. Det är liksom svårt att göra det när mamma vill det ska göras.
Tack snälla du!
Det är svårt att veta när man inte har något att jämföra med. Mina väninnor har kärnfamiljer och jag tror att det är lättare då. Det går ju fortare när man är två och det kanske är lättare att styra upp städningen med tonåringarna tillsammans.
Jag har haft det tufft med sonens pappa som blev våldsam när sonen var nyfödd. Jag lämnade honom rätt omgående och har kämpat hårt med otaliga tvister i rätten för att sonen ska få ett tryggt liv. Pappan fortsätter att trakassera och hota oss båda två, (det är polisanmält som vanligt).
När sonen fyllde 18 kunde jag slappna för första gången på åratal men då kände jag också hur otroligt trött jag är. Jag har inte så mycket fighting spirit kvar. Jag vill bara vara i naturen och vila.
Jag känner en stor skuld över att livet blev så för sonen och att jag valde en sådan usel pappa, även om jag inte visste det när jag träffade honom.
Det är nog därför jag har svårt att ta ifrån sonen saker som straff. Jag vill ju ge honom allt. Rent rationellt förstår jag att det är ok med konsekvenser men känslomässigt är det svårare.
Tack för förståelsen!
Jag har inte gjort så mycket idag. Jag somnade sent eftersom jag var ledsen och hade svårt att sova.
Jag ska pynta lite och plocka undan. Jag har handlat påskägg och mat till imorgon. Vi skulle planera påskmiddagen tillsammans idag men han får köpa till det han vill ha.
Han är fortfarande hos sin kompis men har inte hört av sig och jag vill inte hålla på och ringa. Fast det känns lite ensamt när jag hör att grannarna har besök och sonen är hos en annan familj.
Jag vill inte använda påskfirandet som något ultimatum men jag tänker inte göra allt som jag brukar.