Blir så less på att sonen inte gör någonting hemma

Jag tänker att man definitivt kan vara förbannad på sitt barn som inte gör det som är fullständigt rimligt och att det är en del i föräldraskapet.

Jag ringer ibland upp tonåringen och skäller, eftersom det faktiskt är en rimlig konsekvens. Det är också rimligt att prata med tonåringen om att sparpengar är väldigt dumt att använda till nöjen, men att han ju är vuxen. 

Ibland orkar man inte städa och pynta för en högtid och det är faktiskt rätt rimligt att också vila och ta det lugnt. Gör som honom, kolla med en vän, eller ta och prioritera dig själv.

Jag tänker att det är väldigt märkligt att folk tror att en ungdom blir en mansbebis för att den som 18åring inte driver sig själv och fattar att hushållssysslor behöver göras.

Nu är min ungdom "bara" 16, men det är helt fascinerande hur mycket energi man får lägga på fostran kring hushållet. Lutar man sig tillbaka så svämmar hushållet över av disk, tvätt, skolprylar och proteinpulver!

Jag tänker att livet har olika faser och jag hade inte prioriterat en klassisk "mysig påsk" med en tonåring om orken faktiskt inte hade funnits. 

Som förälder får man ibland ha fokus på det absolut viktigaste och ibland är det att vila och sen fokusera på det som är viktigast för en själv. 

Jag tänker att det är en fas... Och att man ska igenom det hela på ett uthärdligt sätt. Det är inte mammas fel att människor är själviska skitar, det är såväl hormoner som en fas. 

En bra förälder håller inte på och micro-styr sin 18-åring varje dag och stund. Det ingår att faktiskt släppa kontrollen och vara lite frustrerad på sina ungdomar.

Det är löjligt att tro att "mansbebisar" beror på att mödrar inte tillrättavisat... Och att en trött tonårsmamma ska fördömmas.

Ungdomar har perioder då de har nedsatt ork och orkar man som förälder inte just då ta striden är det faktiskt rimligt att ha fokus på att själv ta igen sig och senare skälla.