Blir så less på att sonen inte gör någonting hemma

Skulle ett av mina barn beter sig såhär generellt, skulle de få tre alternativ att välja på (och detta långt innan de fyller 18):
1. Du slutar bete dig som ett spädbarn och gör din andel.
2. Du betalar någon som gör din andel åt dig.
3. Du flyttar ut.

Enstaka tillfällen är ju okej, jag tycker det är fortfarande normalt att testa sina gränser även som 18åring. Men inte upprepade gånger. I ditt aktuella fall hade jag, om uppgifter "barnet" hade en hel dag på sig att göra inte blivit gjort när jag tänkte lägga mig, tagit soporna och allt som han borde ha plockat undan och slängt dem i hans rum.

Och jag håller med dem som skriver att det är klart att han skiter i att hjälpa till, om du gör det när han vägrar. Det funkar precis som med småbarn: om de missköter sig och det inte finns någon konsekvens, kommer de inte sluta med beteendet om de får något bra utav det (i din sons fall får han ut av det att han inte behöver lyfta ett finger).

Jag tänker inte göra det han skulle göra igår utan fixa undan det värsta och pynta i vardagsrummet. Vi får fira påsk i en stökig lägenhet. Vi får i alla fall inte gäster tack och lov. Då hade jag städat allt.

Jag har testat allt ni föreslår förutom att hota att slänga ut honom. Det skulle jag aldrig göra. Det här är hans hem där han ska känna sig trygg oavsett bråk om städning.

Han sov över hos sin kompis där det säkert är städat och pyntat. 

Jag känner mig så kass som förälder ibland. Jag jobbar mycket för att kunna ge sonen ett bra liv men jag hinner inte med allt härhemma.

Jag har i alla fall uppfostrat honom bra i övrigt. Han är artig och trevlig mot andra och duktig i skolan. Det jag har kunnat ge honom är intresset för vetenskap och böcker. Han läser massor och har A i flera ämnen. 

Sedan har han fått massor av kärlek från mig och min familj. Han vet som jag skrev ovan om att han är det viktigaste och finaste jag har.

Men jag är ingen bullmamma som jag önskar att jag hade varit, en sådan som har ett städat hem, mat i ugnen och kan fixa en riktigt fin påsk. 

Dela ha dlsr det om att tonårings elever i sin egen  lilla bubbla och är otroligt själviska

Sen är det också hur mkt dom hjälpt till under uppväxten. Man kan inte helt plötslig börja en dag och kräva att dom hjälper till om dom aldrig gjort det förut

Jag lever med 3 tonåringar (4 om man räknar inneboende pojkvän) 2 är mina biologiska en + pojkvän är sambons

Mina har alltid hjälpt till som barn har vi gjort det till en kul grej att göra tillsammans. Städa, duka av och på bordet. Fixa tvätten. Dom har gjort vissa saker inte allt på en gång men dom är van att hjälpa till och vi har Alltid gjort det tillsammans. Nu hjälper dom ofta till utan att sägas till men klagar aldrig om jag ber dom och jag tackar Alltid för hjälpen. 7 åringen gör jag samma med hon hjälper till och blir både stolt och glad över att få göra det.

Sambons barn däremot har aldrig lyft ett finger för hon har aldrig behövt. Lämnar grejer överallt, bråkar och skriker om hon ska hjälpa till.. Pojkvännen kissar utanför men ingen av dom städar.  Nu har hon lärt sig att jag plockar inte undan hennes disk.. Den får stå tills sambon  kommer hem..Sist han var bortrest stog den I 4 dagar.. Nu plockar honnindsn 80% i alla fall. 

Men det är skillnad inte vara i personligheter min ena är mer för att hjälpa till spontant och den andra gör det vid tillsägelse. Men även i uppfostran. 

Vilka underliga svar du fått ts. Självklart ska han hjälpa till. 

Betalar du bredband?
Lösning=byt lösenord

Betalar du hans mobil?
Lösning=stäng av för utgående samtal

Tvättar du hans kläder?
Lösning=Tvätta DIN tvätt

Äter du middag?
Lösning=Laga till dig

Varför hålla på och dalta??
Han VET SÅ JÄVLA VÄL VAD HAN SKA GÖRA. men han vet att han har tillgång till allt ändå. Han vet att du kommer göra det åt honom.

Skit alla listor kör ditt race så du mår bra. Han får steppa upp och han kommer inte bli en våt fläck på golvet. 

Han har varit sjuk en del så han har inget CSN just nu. Jag har sagt att jag inte kommer att betala för nöjen etc. om han inte gör sin del hemma. Då tar han av sitt sparkonto som han har tillgång till nu och ja, han har en rejäl summa, betydligt mer än vad jag har.

Det får alltså ingen effekt.

Det är viktigt för mig att ha ett fint hem och som det ser ut nu vill inte han heller bjuda hem kompisar för han fattar ju att det inte är ok. 

Jag jobbar som sagt mycket (försöker styra upp det med chefen) och har känt av samma symtom som jag hade när jag blev sjukskriven för utbrändhet. Jag har haft det svårt av flera skäl och är rädd för att hamna där igen men det är ju inget jag vill ta upp med sonen. Jag vill inte bli den där mamman som manipulerar sina barn med skuldkänslor.

Om han gjorde de saker jag ber honom om, vilket verkligen inte är mycket, skulle det betyda så mycket för mig. Jag mår bara sämre av stöket som ger ytterligare stress. 

Tvätten har han börjat göra när det är nödfall, alltså sina egna kläder. När han stormar in och säger att han inte har några rena tröjor så säger jag lugnt och sansat att han kan boka en tvättid. Jag vill inte att han blir en av de där killarna som tar hem tvätten när de har flyttat hemifrån för det är rätt patetiskt.

När han väl gör en hushållssyssla så blir han helt slut och måste vila ha ha. Han har ingen aning om hur det är att städa en hel lägenhet som jag gör. 

Middag lagar han själv eftersom han tränar mycket och äter speciella dieter men diskar göra han aldrig. 

Bredbandet kan jag tänka mig att använda faktiskt men mobilen är ju en säkerhet om något skulle hända.