Blir så less på att sonen inte gör någonting hemma

Ja, han vill fira påsk och han gillar inte heller när det är stökigt men förväntar sig att jag fixar allt det. 

Jag skrev att det INTE är min mammas fel. 

Jag skrev uttryckligen att det inte var någon betungande checklista. Den här gången handlade det om att kasta sopor, plocka undan och gå till återvinningscentralen. Jag skrev också att han själv drog ut på tiden till eftermiddagen och sedan stack han till en kompis. Han gjorde inget på kvällen. 

Jag ger honom checklistor eftersom han har bett mig om det. Han tycker att det är enklare så. 

Jag har resonerat vuxet med honom många gånger. 

Tack för förståelsen!

Sonen är också go och lite av en mönsterkille i övrigt, vilket jag är otroligt tacksam för. 

Han har tyvärr väldigt hög toleransnivå för stök. Om jag inte styrde upp allt skulle det bli totalt kaos här. 

Jag tycker också att checklistor är bra. Jag tror att han har lite dåligt samvete för att han inte gjorde allt han hade lovat. Han ringde nyss och hävdade att han inte hade sett den gigantiska påsen med kartonger i köket. 

Vi får fortsätta städa imorgon. Jag blev bara ledsen eftersom jag är helt slut efter jobbveckan och hade blivit glad för hjälpen. Då hade det inte känts så övermäktigt men nya tag imorgon som sagt. 

Men lägg av, man undrar snarare vad som pågår i dina tankar när du gör en sådan association.

Jag har inte skrivit att sonen ska styra upp hemmet, bara att han ska göra sin del när han är 18 år. 

Det var ingen diskussion. Han hade uppgifter som han skulle utföra men stack till en kompis i stället. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra mer i det läget. Slänga ut honom kommer aldrig att vara ett alternativ. 

Japp, det har jag också förklarat för honom. Ingen kvinna kommer att stå ut med det beteenden.

Du har helt rätt. Någon gång går det väl in till slut.

Jag kommer att pynta och fixa påskägg. Jag vill ju inte vara småaktig och hämnas men förhoppningsvis hjälper han till imorgon. 

Det är väl så det är att vara tonårsförälder för de flesta. Jag var bara extra trött idag.  

Jag tror att du tolkar in väldigt mycket i mitt inlägg utifrån dina egna erfarenheter.

Det var exakt så upplägget var idag. Jag var inte arg eller tjatig utan vi gjorde gemensamt upp en plan. Vi var båda på bra humör och motiverade att göra fint inför påsken. Sedan blev han irriterad eftersom han tyckte att det för tråkigt och stack till en kompis. 

Jag skriver om städning, inte om mitt föräldraskap eller vår relation i övrigt. 

Sonen bor inte växelvis utan på heltid hos mig och tro mig, han får kärlek och bekräftelse i överflöd. Jag växte själv upp med känslokalla föräldrar och har gjort precis tvärtom. För sonen är det självklart att han är älskad och viktigast för mig, något jag själv inte fick uppleva. Han är trygg i dig själv och har bra självförtroende.

Jag skrev en trådstart om städning och att vara tonårsförälder. Sedan tolkar en del in allt möjligt i det jag skriver. Mitt råd är att ställa frågor i stället för att spekulera. 

Jag tänker inte göra det han skulle göra igår utan fixa undan det värsta och pynta i vardagsrummet. Vi får fira påsk i en stökig lägenhet. Vi får i alla fall inte gäster tack och lov. Då hade jag städat allt.

Jag har testat allt ni föreslår förutom att hota att slänga ut honom. Det skulle jag aldrig göra. Det här är hans hem där han ska känna sig trygg oavsett bråk om städning.

Han sov över hos sin kompis där det säkert är städat och pyntat. 

Jag känner mig så kass som förälder ibland. Jag jobbar mycket för att kunna ge sonen ett bra liv men jag hinner inte med allt härhemma.

Jag har i alla fall uppfostrat honom bra i övrigt. Han är artig och trevlig mot andra och duktig i skolan. Det jag har kunnat ge honom är intresset för vetenskap och böcker. Han läser massor och har A i flera ämnen. 

Sedan har han fått massor av kärlek från mig och min familj. Han vet som jag skrev ovan om att han är det viktigaste och finaste jag har.

Men jag är ingen bullmamma som jag önskar att jag hade varit, en sådan som har ett städat hem, mat i ugnen och kan fixa en riktigt fin påsk. 

Han har varit sjuk en del så han har inget CSN just nu. Jag har sagt att jag inte kommer att betala för nöjen etc. om han inte gör sin del hemma. Då tar han av sitt sparkonto som han har tillgång till nu och ja, han har en rejäl summa, betydligt mer än vad jag har.

Det får alltså ingen effekt.

Det är viktigt för mig att ha ett fint hem och som det ser ut nu vill inte han heller bjuda hem kompisar för han fattar ju att det inte är ok. 

Jag jobbar som sagt mycket (försöker styra upp det med chefen) och har känt av samma symtom som jag hade när jag blev sjukskriven för utbrändhet. Jag har haft det svårt av flera skäl och är rädd för att hamna där igen men det är ju inget jag vill ta upp med sonen. Jag vill inte bli den där mamman som manipulerar sina barn med skuldkänslor.

Om han gjorde de saker jag ber honom om, vilket verkligen inte är mycket, skulle det betyda så mycket för mig. Jag mår bara sämre av stöket som ger ytterligare stress. 

Tvätten har han börjat göra när det är nödfall, alltså sina egna kläder. När han stormar in och säger att han inte har några rena tröjor så säger jag lugnt och sansat att han kan boka en tvättid. Jag vill inte att han blir en av de där killarna som tar hem tvätten när de har flyttat hemifrån för det är rätt patetiskt.

När han väl gör en hushållssyssla så blir han helt slut och måste vila ha ha. Han har ingen aning om hur det är att städa en hel lägenhet som jag gör. 

Middag lagar han själv eftersom han tränar mycket och äter speciella dieter men diskar göra han aldrig. 

Bredbandet kan jag tänka mig att använda faktiskt men mobilen är ju en säkerhet om något skulle hända. 

Tack snälla du! 

Det är svårt att veta när man inte har något att jämföra med. Mina väninnor har kärnfamiljer och jag tror att det är lättare då. Det går ju fortare när man är två och det kanske är lättare att styra upp städningen med tonåringarna tillsammans. 

Jag har haft det tufft med sonens pappa som blev våldsam när sonen var nyfödd. Jag lämnade honom rätt omgående och har kämpat hårt med otaliga tvister i rätten för att sonen ska få ett tryggt liv. Pappan fortsätter att trakassera och hota oss båda två, (det är polisanmält som vanligt).

När sonen fyllde 18 kunde jag slappna för första gången på åratal men då kände jag också hur otroligt trött jag är. Jag har inte så mycket fighting spirit kvar. Jag vill bara vara i naturen och vila. 

Jag känner en stor skuld över att livet blev så för sonen och att jag valde en sådan usel pappa, även om jag inte visste det när jag träffade honom.

Det är nog därför jag har svårt att ta ifrån sonen saker som straff. Jag vill ju ge honom allt. Rent rationellt förstår jag att det är ok med konsekvenser men känslomässigt är det svårare. 

Tack för förståelsen!

Jag har inte gjort så mycket idag. Jag somnade sent eftersom jag var ledsen och hade svårt att sova.

Jag ska pynta lite och plocka undan. Jag har handlat påskägg och mat till imorgon. Vi skulle planera påskmiddagen tillsammans idag men han får köpa till det han vill ha. 

Han är fortfarande hos sin kompis men har inte hört av sig och jag vill inte hålla på och ringa. Fast det känns lite ensamt när jag hör att grannarna har besök och sonen är hos en annan familj. 

Jag vill inte använda påskfirandet som något ultimatum men jag tänker inte göra allt som jag brukar.

Nej, det är inte konstigt och det är därför jag inte håller på och ringer. Jag kan ju tycka att det känns ensamt ändå utan att agera på det. Han är för övrigt inte på fest utan hos en kompis.

Han brukar vilja ha ett påskägg och det är väl inte så märkligt. Jag köper påskägg till min 80-åriga mamma från något tjusigt ställe med delikatesspraliner. Mina syskon och jag köper också påskägg till varandra om vi ses över påskhelgen. Det är väl olika i olika familjer. 

Absolut, det hade varit sorgligt om han satt hemma med mamma varenda kväll. 

Jag uppmuntrar honom snarare att vara mer social. Han har vänner men verkar inte fatta när andra ungdomar är intresserade av att hänga med honom ibland. Vill man ha fler vänner måste man ju vara aktiv själv. 

Jag umgicks helst inte med föräldrarna i den åldern heller. Jag festade dessutom mycket hårdare än sonen men det berättar jag inte för honom ha ha. Vi bor i Stockholm så det är dyrt att bli full när de går ut, vilket är bra, och de hänger mest hemma hos varandra. 

Det är han verkligen inte. Han är mer självständig än många andra i sin ålder och har en färdig plan för vidare studier och karriär. Den här tråden handlar om städning. Han lagar sin egen mat och tvättar som jag skrev ovan. 

Men nu fick du skriva att jag är en dålig förälder, vilket verkar vara poängen med ditt inlägg. Inget råd, inget svar på det jag skrev utan bara ett konstaterande av att jag är dålig och du är bra. Då vet jag.  

Så tänker jag också. Det var värt allt för även om jag blir irriterad på sonen ibland så är han det finaste jag har. Det är en kärlek som är starkare än allt annat. 

Vi pratar också om det ibland och sonen säger samma sak. Han vet inget annat och han har varit omgiven av släktingar som älskar honom.