Bli far utan att se fram emot det

TS.

Jag tror det här behöver landa i dig. Kom ihåg att ni har 9 månader på er att smälta och förbereda. Din fru kommer ändras, magen kommer växa. Sparkar kommer. Det kommer bli mer konkret med resans gång.

Livet går inte alltid att planera. Livet händer.
Ett barn blir till, något oförutsägbart sker, man kan skada sig, man kan krocka med bilen och få besvär som blir livslånga, man kan hux flux förlora någon man inte räknat med skulle försvinna. Man kan bli fockad på jobbet, man kan vinna 1 miljon på lotteriet. Man kan råka bli störtkär i någon annan. Det är livets gång.

I ert fall växer ett barn. Ditt barn. Ett barn som kommer älska dig förutsättningslöst. Som kommer se upp till dig och tycka du är bäst i hela världen. En livslång kärleksrelation väntar. Jobbig sådan med såklart, men det är inte någon random unge. Det är dina gener och feber från en fru du älskar.

Det kommer gå bra. Låt det ta tid. Man får känna på olika sätt och alla känner olika.

jag grät inte eller kände den där lamslagna kärleken vid första barnet på bb. Allt var så surrealistiskt. Men det kom. Vid barn nr2 var den omedelbar- för jag var inkörd i rollen. Och allt är ok!

Har ni inte pratat om sånt här? Liksom, har ni sex kan det ju bli en bebis oavsett om ni skyddar er eller inte. Har ni inte pratat om vad ni skulle vilja göra då och hur ni ser på en oplanerad graviditet?

Sen, om du känner att du vill ha barn nån gång, och nu har gift dig med nån som hemskt gärna vill ha barn, får du ju bara acceptera att det blir nog bra när barnet väl kommer. Det finns ingen perfekt tidpunkt att få barn så nu är väl nog så bra som nån annan gång.

Vill du egentligen aldrig ha barn är det ju faktiskt bara själviskt och elakt att vara i ett förhållande med någon som vill ha barn.