Bli far utan att se fram emot det

Det är en rätt vanlig utveckling, att pappan först då barnet kommit inser hur fantastiskt det är. Mamman har ett försprång helt klart.

Nytta?

Nej, men det jag försökt få fram i tråden är att den tanken lätt kan komma. Den behöver inte vara sann, för att tanken i sig kan bli ett problem.
Det behöver specifikt inte gälla graviditet. Hela Familjeliv är fyllt av tankar och frågor som inte får sina svar och avhandlas här i stället.
Och frågan går att ställa nu, men inte säkert om två år, eller 10 år, då den kanske kommer tillbaks och blir än mer viktig.

Och det är ju hemskt att den frågan överhuvudtaget ska behöva komma upp.
Jag kan förstå de män som blir lurade.
Det måste ju vara fruktansvärt.
Men det är ju också hemskt att gå med en stark barnlängtan och leva med en man som hela tiden säger att han vil ha barn,men inte just nu.
Då dyker det ju upp frågor som när vill han ha barn? Vill han ha barn överhuvudtaget?
Och vi kvinnor är ju som bekant inte fertila lika länge som män.
Är man lite yngre så kan man ju gå vidare och hitta någon som vill ha barn.
Men är man över 30 så är det ju lite mer bråttom. 

+1

Jag tror många får barn utan att känna "sug" men ändå älskar barnet när det kommer och blir fantastiska föräldrar. 

Jag blev oplanerat gravid. Grät floder för ville inte alls ha barn men det fanns inget rationellt argument för abort (de var ungefär som dina argument). Mådde skit under graviditeten så fanns absolut inget utrymme att börja längta efter barnet.

Men när det väl föddes och det kom i mina armar så så var det total kärlek. För pappan dröjde det väl lite längre men hon har verkligen växt upp till att vara pappas tjej och när vi (planerat) blev gravida med barn nummer två så ville min man verkligen ha en tjej till (han ville verkligen ha en kille första gången), en önskan som uppenbart kom från hans känslor till vårt första oplanerade barn.

Så stressa inte över att känslorna inte finns där nu. Stötta din partner så kommer känslorna komma. Innan
Barnet föds, när det föds, eller efter att det gått en tid.

Lycka till!

Du kommer ändra dig när barnet är fött 
din Guldklimp 

Ja, det är inte min avsikt att spela ned känslan från kvinnan. 

1. Hur gamla är ni?
2. Älskar du din fru? Och är det henne du föreställer dig att skaffa barn med i framtiden? För du vill ha barn i framtiden eller??

Vet du va? För en del människor känns det där steget väldigt skrämmande ( att skaffa barn ) trots att man kanske vill.

En del har en bild i huvudet på ett ungefär när rätt timing är. Man vill ha klart det ena och det andra, stabil ekonomi, färdig renoverat eller vad som helst. Men du vet, det dyker alltid upp nya saker i livet och på så vis skulle man kunna skjuta på det hur länge som helst. Om du älskar din fru och ni ändå vill ha barn i framtiden så kan detta vara menat. Saker löser sig och faller på plats. Ni hinner fixa med mycket. I 9 månader. Jag tror att du bara är rädd och chockad/oförberedd. Jag tror du kommer bli störtförälskad i ert barn om ni behåller det. En del av dig, och henne. Herregud huset blir färdigt ändå. Hon kan få 100 jobb i framtiden. MEN, jag tycker att du ska prata med henne om alla dina känslor och vad du tänker. Då har hon också en chans att tänka på det du säger och väga in det i sitt beslut hur hon vill göra med allt.

På ditt inlägg får jag känslan av att du är en snäll man, att du älskat din fru och att du VILL ha barn men inte nu. Men min känsla av din text kan också vara fel. Du måste vara ärlig mot dig själv. Man MÅSTE inte vilja ha barn, eller ha barn i framtiden. Men om du vill det så är det värt att tänka igenom väldigt noga o prata igenom noga med din fru för det kan bli ditt livskärlek  som du träffar om 9 mån. Lycka till!

Jag kan säga såhär; Jag och min man hade vart ett par i ca ett år när jag blev oplanerat gravid. Vi var för det första nyförälskade och för det andra bodde vi inte ens ihop. Han hade en bild av hur han ville att livet skulle ?vara upplagt på?. typ såhär: ?Dejta, flytta ihop, förlova sig, gifta sig, köpa hus, skaffa barn?.
Han ville göra saker, som i hans värld var ?i rätt ordning?.

Jag hade tidigare gjort aborter (när jag var yngre) och var väldigt klar över att jag inte klarade av att gå igenom det fler gånger.
Jag var tydlig med min man angående detta när han bad mig göra abort. Mina exakta ord tillbaka var: ?Du kan välja att vara involverad i barnet tillsammans med mig, eller så kan du välja att vara involverad när helst du önskar, utan mig, men jag kommer inte göra abort.?

Han älskade ju mig sa han; så han valde att stanna. Genom hela min graviditet var det en konstig stämning, vi köpte ett radhus som vi totalrenoverade under tiden och hans oro för att inte klara det ekonomiskt med en bebis och med mina hormoner - blev det ingen bra kombo. Jag kände mig sjukt ensam hela graviditeten, då han inte visade någon glädje. 

Tiden gick och jag tänkte i slutet av graviditeten att det aldrig skulle hålla mellan oss efter förlossningen. Dagen kom och jag födde vår son en natt i november 2014, och jag kan säga dig detta: Den dagen vår son kom ut, den dagen var första gången jag såg honom lipa som ett barn. Hans känslor exploderade och från den stunden var allt så rätt. Vårt förhållande är bättre än någonsin, och idag åtta år senare har vi även en dotter som kom till 2 1/2 år senare.

Det är en stor omställning självklart, men sina barn är aldrig något man ångrar. Om man nu verkligen i djupet av sitt hjärta vet med sig ATT man vill bli förälder en dag.