Bli far utan att se fram emot det

Hur gamla är ni?

Ni har också blivit gravida tillsammans, det krävs två. Hon har inte gått och inseminerat sig själv antar jag.

Du skriver att du vill ha barn nån gång, men inte nu efter 7 år, men kanske sen. Men vet du, det låter som en undanflykt. Nu är det renovering. Sen kanske det är nåt annat. Hon har inte hela livet på sig som du har.

Vill du inte ha barn så ska du inte knulla, verkar som hon har skippat preventivmedlet å blivit gravid. du har endast dig själv å skylla du vet ju hur barn blir till..

Det finns ingen "perfekt tid" att skaffa barn om man inte har ett ordentligt barnsug. Då finns det alltid något som "stör", som gör att det är "fel" tidpunkt. Du rabblar ju upp flera saker själv:

*renovering
*arbetslöshet
*"det är så mycket annat just nu"

Sen slår du huvudet på spiken på slutet: Du vill inte. 

Hon har velat länge. Du vill fortfarande inte efter sju år tillsammans. Rent krasst så är sannolikheten att du någonsin kommer att finna den "perfekta" tidpunkten minimal. 

Undrar ju hur det gått till att hon blivit gravid. Känns lite som det är något där som inte berättas. Vilket i sin tur är ett stort svek.
Men har en själv inte fokus på att skaffa barn, så kommer det sällan plötsligt uppstå en längtan. I alla fall hos oss män, som inte har riktigt samma biologiska klocka. Så i bland får man bara göra det som ska göras. Och när man gör det, försöka hitta det fina i det.

Ja naturligtvis är det hon som bluffar? Tror ni verkligen det? Det finns ett enda sätt som är 100 % säkert och det är att inte ha sex. P-piller är inte 100%. Så sjukt att insinuera att hon bluffar! 

Där kom första. Varför tror du det finns preventivmedel? Varför läggs det ner flera miljarder varje år på forskning kring effektivare preventivmedel? Varför tror du man använder preventivmedel? Jo för att kunna knulla utan att få barn. 

Varför finns aborträtten? Jo för att kunna slippa bli förälder om man råkat bli gravid utan vilja. 

Trött på er "skyll dig själv" folk. Säger så ni så till rökare som fått cancer med? 
Eller idrottare som skadat sig? Folk som dör i bil olyckor? Feta människor som åker på diabetes och hjärtsjukdomar? Olyckor sker, vi är bara människor i slutändan, ingen människa är perfekt, Detta fall är inte unikt, varje dag upptäcks oönskade gravidationer, mer än hälften av alla barn har blivit till oplanerat. 

Jag försöker i alla fall ta ansvar och göra det bästa av situationen. Därför jag skrev detta inlägg, för att få hjälp. 

Är man i ett parförhållande och man "råkar" bli gravid så är det för det första bådas ansvar. Du kan egentligen inte råda henne att göra en abort pga att det som du säger kan ge otroliga men för henne framöver och i slutändan kan hon anklaga dig för att du ville hon skulle göra/gjorde abort. Något som hon kan ångra för resten av sitt liv. 

Jag blev gravid för några år sedan med min man (vi har två barn redan) och han var otroligt stöttande. Han sa att han var nöjd som det var men om jag vill behålla så gör vi det. Det är helt upp till kvinnan och sen får du stötta henne i det beslutet hon tar. 

Det slutade med att jag gjorde abort vilket jag har ångrat sedan dess. Men det var ändå mitt beslut jag tog där och då. 

Jag tror heller inte att tiden någonsin är perfekt. Man får det att funka. När man väl får följa processen med en växande mage, ultraljud, förlossning (som är sjukt coolt och stärkande som par att gå igenom) och sen äntligen få sin bebis ändras hela ens fokus.  

Jag vill inte gå in i detalj på hennes preventivmedel, men det är inte p-piller och inget hon kan ta bort sådär bara utan läkarhjälp. 

Har ni varit tillsammans i 7 år och förhållandet fungerar bra och hon vill ha barn så får du ta dig i kragen.

Att dra ut på det längre är ju att lura tjejen.

Helt redo blir man aldrig. Ungen ska bakas 9 månader. Snabba på renoveringen om du vill ha den klar före. Annars så går det att ha barn och renovera samtidigt.

De flesta brukar gilla sina barn när de väl kommer. Att vara lite rädd för det okända är okej. Det är hur du hanterar rädslan som gör dig till man.

Jo jag har läst en hel del om abort, och förhållanden som kraschat pga det. 
Jag förstår också att det i slutändan är kvinnans beslut, men anser att vettiga kvinnor tänker på barnet framför sig själva, och förstår att skaffa barn med en oengagerad pappa som inte vill, inte är optimalt för barnet. Barn känner av att de är oönskade av en förälder, och chansen att det skapar psykiska problem hos barnet är stor. 

Oavsett, så är inte fallet här, utan jag vill stötta min sambo i hennes vilja om att behålla barnet, jag vill själv känna ett sug och en önskan om att ha barnet, så jag kan ge det all kärlek och bra uppväxt. Jag vill inte att min sambo ska göra abort bara för min skull. 

Blir det alltså stärkande i förhållandet under en graviditet? Kommer synen på ens eget barn förändras när man väll går på ultraljud, förlossning och när barnet väl kommer? Du tror att när jag sitter på BB och får se mitt barn, så kommer jag direkt att börja älska det, och inse att de är mitt barn?