Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Du har ju gjort ditt bästa.. Spara samtalsloggarna så du har bevis på att du försökt att kontakta henne. Att jag säger detta är för att hon inte skall kunna säga att  "han aldrig kontaktat mig".

Det du har kvar också nu att göra är att vänta, hör du inget inom någon månad så lev vidare som vanligt. Skulle du bli kontaktad från familjerätten, så glöm inte att du har din lagliga rätt att säga ifrån att du inte skriver på några papper förrän det är bevisat att du är fadern.

Du har gjort ditt bästa, mer kan du inte göra.

Orkar inte läsa hela tråden men gissar du har fått 90% skit här för att du inte har använt kondom och att du måste bli varannan veckas förälder nu, men jag ska försöka ge dig ett svar på din fråga istället 

Jag är mamma till en dotter som pappan blev ofrivillig far till. Vi hade en kort romans och efter att vi hade gjort slut upptäckte jag att jag var gravid. Jag var 19 han 20. Vi hade haft oskyddat sex så det var helt och hållet vårt eget fel. Jag blev superglad när jag gjorde positivt graviditetstest, var inte alls med i mina planer just då att bli mamma men när jag hade barnet i magen kändes det bara så rätt så jag hade aldrig en tanke på abort. Plus jag tyckte det vore fel eftersom vi ju inte skyddat oss så då måste man steppa upp och ta sitt ansvar. Jag berättade för pappan att jag är gravid men sa att det här är mitt beslut, jag vill jättegärna att han är delaktig men jag tänkte inte tvinga honom till nånting eftersom det var mitt eget beslut. Han var väldigt ansvarslös, festade och tog en del droger (det gjorde jag också innan men slutade direkt när jag fick veta att jag var gravid, vilket var väldigt tidigt i graviditeten för jag kände det på mig på något konstigt sätt, typ första dagen min mens var försenad bara visste jag att jag var med barn) Det blev aldrig så att han blev delaktig, de träffades bara en gång när hon var två år, så jag var helt ensam med egen vårdnad.

Jag däremot mognade snabbt och skärpte till mig och blev en bra mamma engagerad till 100%. Vi har klarat oss väldigt fint själva, hon hade en bra uppväxt och jag har aldrig någonsin haft några problem med henne. Dottern är vuxen nu och har en fin högskoleutbildning och välbetalt jobb. Hon säger själv att hon inte har saknat att ha en pappa utan det har liksom varit naturligt för henne att hon har en ensamstående mamma. När hon jämför med kompisar som har två hem och föräldrar som bråkar tycker hon att hon haft det bättre än dem. Hennes pappa växte också upp så småningom och är nu gift och har tre andra barn fast med två olika mammor.  När hon var myndig redan så tog han kontakt och ville lära känna henne. Hon har träffat honom och halvsyskonen några gånger men tyckte det var för sent att börja skaffa en relation med honom nu så de har ingen kontakt mer än att de är vänner på Facebook, fast nu är det hon som inte vill ha honom i sitt liv. Han och jag har ingen kontakt alls och har bara pratat några gånger under alla år.

Jag tycker det har varit skönt att kunna fatta alla beslut själv, har kunnat flytta vart jag vill utan att behöva diskutera det med honom osv. Jag hade förstås önskat att han åtminstone skulle haft någon kontakt med henne. Jag försökte några gånger, han lovade komma och träffa henne men det blev aldrig av så jag slutade fråga, hon blev ju ledsen när han lovade komma men aldrig dök upp så till slut tyckte jag det var bättre för henne att sluta försöka. Jag tycker förstås att den stora förloraren är han som inte har lärt känna vår underbara smarta fina dotter, den bästa man kan få. Nu har han ju andra barn som han faktiskt är pappa till så han har ju fått det med de barnen iofs. Men sist vi pratade (många år sedan nu) sa han faktiskt att han ångrar att han inte tog kontakt och var mer delaktig under hennes uppväxt. Han har betalat underhåll i alla år genom försäkringskassan så han har ju blivit påmind om henne varje månad när underhållet skulle betalas men han tog sig aldrig för att ta kontakt. Han sa att han skämdes och vartefter åren gick blev det bara svårare att ta kontakt. Tiden rann iväg och det blev aldrig av. Det hade väl funkat bra att ta upp föräldraskapet tills hon var i tioårsåldern kanske, sedan var det nog för sent. Hans förlust som sagt.

Trevligt att du kommer med den gissningen och en sådan hög procentsats.. 🙄

Du vet tråden är 90 sidor lång och diskussionen har kommit långt långt mycket längre än att "kasta skit" på killen. Det slutades redan efter c:a 20 sidor att kasta skit på killen och man har faktiskt haft en någorlunda konstruktiv utveckling i helhet.

Förresten, din gissning är fel, ingen här har sagt att killen "Måste" bli varannan vecka förälder.
Tvärt om man har varit rätt så konsekvent på att killen skall kräva DNA-test och försäkra sig om att han är pappan innan han skriver på något faderskapserkännande. 

Okej jag orkade bara läsa de första sidorna men vad bra att ni haft en konstruktiv dialog sedan. Ville bara dela med mig av min erfarenhet angående frågan i TS, de första sidorna handlade enbart om kondomer och att barn som växer upp med ensamstående mamma blir misslyckade personer med psykiska problem men så behöver det alltså inte alls bli. 😀 

Även om du inte  orkade så var det ju ändå dumt att dra den slutsatsen baserat på c:a 20% av trådens innehåll. För sidnumren ser man ju oavsett  om man "inte orkar läsa hela tråden". 

Jo att det slutade bra för dig och din dotter är ju trevligt. Mest för din dotter.

Du kunde ju lagt med den historian utan att dra felaktiga slutsatser som inledning.

TS verkar vilja träffa barnet och till att börja med ta reda på om det är hans barn.
Och sen ta det vidare därifrån.
Så din historia om att barnet skulle klara sig fint utan honom i hans liv är han kanske inte så hjälpt utav.
Han vill veta hur han ska göra nu när barnet verkar vara fött och mamman vägrar ha kontakt med honom och låta honom träffa barnet.

Detär för övrigt fint att det verkar ha gått bra för din sotter.
Men du gjorde i alla fall det du kunde för att hon skulle få ha kontakt med sin far.
Mamman till TS barn vägrar som sagt ha kontakt med honom eller låta honom ha kontakt med barnet.
Så det hon gör är ju direkt fel emot barnet då TS åtmintone verkar vilja ta sitt ansvar och verkar vara en stabil och skötsam kille.

Ja FKL tyckte ju tidigare att det bara är att lägga ned allt för det är ändå ingen ide och Bella tycker att hennes dotter klarat sig fint utan sin pappa. Men säkert bra att farsan betalar sitt underhåll och du slipper ha han hängandes efter dig eller? Jag fattar inte pm det är nån slags hämndaktion från mammans sida. Hur går det till nurå? jag vill ju först få veta om jag är farsan och om jag är det och jag har en son ska jag fasen inte ens få träffa han för att mamman är sur? Är det verkligen så det finkar i sånna här fall? 

I värsta fall och i sista hand får du väl stämma henne på gemensam vårdnad. Men kanske först få faderskap fastställt. Hade du inte kontakt med några som jobbar med sånt de måste väl veta hur det går till?

Annars kan du kanske försöka skriva till henne igen. Försöka förklara att det var svårt och en chock för dig i början, och att du inte menade någonting illa med att inte höra av dig.

Som många har sagt till dig att du ska inte lyssna på FKL, då han har en privat agenda och projicerade in sin situation i din situation.

Som jag tipsade dig om tidigare, så skall du ju spara samtalsloggarna som bevisar att du försökt att kontakta henne och prata om det.

Blir du utpekad som fader, så skall du givetvis inte skriva på papperna innan DNA-test är gjord och det blir den vägen bevisad att du är fadern.

Vill hon inte att du har umgänge med barnet, så skall du givetvis prata med familjerätten först så det uträttas en umgängesplan. Funkar inte det så har du ju självklart rätten att stämma mamman. Det är något även familjerätten kan hjälpa dig med. 

Mamman har all rätt att hindra pappan i detta läge, även slå han med ett slagträ ifall han försöker tränga sig på. han är ännu en främmande person.
Faderskap tar ännu en stund, innan dess har han inga rättigheter.

Sedan behöver mamman ensamvårdnad, barnet kan bli sjuk, behöva intensiv vård, dom har ingen kontakt, varav omöjligt för han att få vårdnad, för vårdnad behövs samarbete, den verkar obefintlig just nu.