• bella_friedman

    Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

     


    Hej! Undrar om fler med barn med NPF har upplevt samma som vi?

    Min son är en underbart sprallig unge med mycket energi men som tyvärr pga sin diagnos hamnat i en del konflikter med sina klasskompisar. Han går i första klass. Det har lugnat ned sig lite nu, men i början av terminen hände det impulsiva saker som t.ex. knuffar eller att han hoppade över nån som satt som fick ont osv. Han är inte nåt elakt barn utan det ?bara blir så? och han får mycket ånger efteråt. Självkänslan är inte på topp tyvärr.


    Han är mycket social och leker i en grupp med pojkar på skolan. Smsade en mamma om att styra upp en playdate - fick inget svar. Tänkte jag fick släppa det. man vill ju inte ligga på o tjata på andra föräldrar? Men nu smsade jag en till mamma till en av pojkarna i den gruppen. Har gått tre dagar, men fortfarande inget svar.


     


    Tre föräldrar har slutat hälsa på mig också. Inbillar jag mig allt eller blir vi utfrysta pga att min son är lite stökig i klassen? Det är ju svårt för nån annan att svara på, men undrar om det känns igen?


     


    Hur ska man göra för att ens barn med NPF ska få vänner o bli bjuden på kalas?


     


    Jag tror egentligen det är de vuxna som har mest problem och inte barnen.


  • Svar på tråden Fler med barn med diagnos som blir utfryst?
  • bella_friedman
    Anonym (Maja) skrev 2022-09-24 18:13:21 följande:

    Jag har en son med en npf-diagnos - expressiv språkstörning. Han har inga problem att få vänner och föräldrarna låter gärna sina barn leka här och tvärtom.


    Vad fint!
  • Anonym (Elma)

    Fyfan vad dåligt av föräldrarna att inte svara. Så ouppfostrat.

    jag har en son som har enligt utredning svår ADHD. Han är varken impulsiv eller överaktiv. Men han har koncentrationsproblem. Han leker med många i skolan men blir sällan bjuden hem till någon och nästan på kalas. Vet inte vad det beror på eftersom han enligt läraren aldrig har hamnat i konflikt med någon. Det enda jag kan komma på är att han även har en motorisk diagnos och andra barn märker att han är annorlunda.

    sen har lillebrorsan en kompis med svår ADHD som är utåtagerande, impulsiv och sjövild och jag skulle aldrig komma på tanken att inte bjuda hem honom. Men det krävs planering då både jag och min man måste vara hemma. För han klättrar upp i bokhyllor, plockar upp husdjur från buren utan att fråga och river ut saker. Vi är helt slut när han går hem men vi skulle aldrig frysa ut honom.

  • Citronella

    Jag tror du läser in lite väl mycket i att de inte svarar. De kanske inte kan svara precis när de ser SMSet och sedan glöms det bort. Ring upp dem istället. 

  • Anonym (Mamma)
    bella_friedman skrev 2022-09-24 18:12:52 följande:
    Nej alltså de ska inte leka ensamma utan hemma hos oss (vi har bjudit hem barnen) och med en vuxen närvarande hela tiden. Dessutom är han liksom inte helt bortom kontroll, han kan leka fint med andra barn särskilt två och två. I skolan är det på ett annat sätt, större krav på att passa in, stor klass, få lärare, dålig koll på skolgården.

    Vi både umgås med barnet och lär honom sociala koder, men han har en funktionsnedsättning i att han - också pga ålder - har svårt att styra impulsivitet i vissa situationer.

    blir helt häpen i den här tråden att så många tror att en diagnos går att uppfostra bort om man bara vill. Vi gör ju allt vi kan för att han ska passa in och följa alla sociala koder. Om det bara hade varit så lätt.

    dessutom måste vi väl ändå försöka hjälpa honom med vänner och bjuda hem barn efter skolan? även om han har en diagnos? det Är ju barn han leker med på skolan - hans kompisar - som själva Frågar mig om de får följa med. Men föräldrarna saknar all form av ryggrad och bara undviker problemet istället för att svara på mitt sms?

    Jag pratar gärna med alla föräldrar och förklara problematiken osv, men frågan är bara hur man gör det när man sällan träffar på just det föräldrarna.

    Det är klart ni skall försöka, jag hade samma problem, jag vet, Ingen hade någonsin tid att leka när jag eller min son ringde klasskompisar. För oss löste det sig när det kom en ny pojke som flyttade in nära oss och till samma klass som vår kille. Vi bjöd hem med en gång hela hans familj på middag och sen blev våra barn jättebra kompisar, de passade ihop. Vi satsade också på idrott och scouter, men vi föräldrar fick vara med som ledare och hjälpledare för att de skulle fungera. Jag tror det är viktigt att lära känna föräldrarna. De känner säkert redan varandra, som grannar, från förskolan,från idrott.
    Sen mognade sonen och nu är han lugn och anses väldigt trevlig av de flesta. Men som liten var det många som inte tålde hans impulsivitet och hyperaktivitet, speciellt vuxna reagerade mycket negativt. Han har vissa psykologiska ärr från den tiden, andra klass i skolan, och han är fortfarande vid tjugo års ålder extremt noga med att inte avvika och passa in. 

  • bella_friedman
    Anonym (Elma) skrev 2022-09-24 18:22:29 följande:

    Fyfan vad dåligt av föräldrarna att inte svara. Så ouppfostrat.

    jag har en son som har enligt utredning svår ADHD. Han är varken impulsiv eller överaktiv. Men han har koncentrationsproblem. Han leker med många i skolan men blir sällan bjuden hem till någon och nästan på kalas. Vet inte vad det beror på eftersom han enligt läraren aldrig har hamnat i konflikt med någon. Det enda jag kan komma på är att han även har en motorisk diagnos och andra barn märker att han är annorlunda.

    sen har lillebrorsan en kompis med svår ADHD som är utåtagerande, impulsiv och sjövild och jag skulle aldrig komma på tanken att inte bjuda hem honom. Men det krävs planering då både jag och min man måste vara hemma. För han klättrar upp i bokhyllor, plockar upp husdjur från buren utan att fråga och river ut saker. Vi är helt slut när han går hem men vi skulle aldrig frysa ut honom.


    Tack för att du delar med dig!


    Ja, just den biten att inte svara har jag svårast för. Men försöker sätta mig in i deras situation också, kanske vet de inte vad de ska svara? Kalas är också svårt här också. Men vad fint att ni bjuder hem kompisen med svår ADHD, sånt kan vara guld värt! Jag förstår verkligen, är inte lätt om nån är sjövild. Min son är nog inte så vild utan har mest svårt att sitta still i skolan, koncentrationssvårigheter. Knuffande ibland osv tror jag kanske till och med inte beror på hans diagnos utan mer åldern och lite tufft klimat i gänget han leker i samt dåligt med vuxennärvaro på skolgården. Det är inte så att han går runt och knuffas och bråkar med de andra barnen utan knuff kanske hänt 1-2 ggr på 6 veckor. Men han är nog vildare än genomsnittet. 

  • bella_friedman
    Anonym (Mamma) skrev 2022-09-24 18:54:20 följande:

    Det är klart ni skall försöka, jag hade samma problem, jag vet, Ingen hade någonsin tid att leka när jag eller min son ringde klasskompisar. För oss löste det sig när det kom en ny pojke som flyttade in nära oss och till samma klass som vår kille. Vi bjöd hem med en gång hela hans familj på middag och sen blev våra barn jättebra kompisar, de passade ihop. Vi satsade också på idrott och scouter, men vi föräldrar fick vara med som ledare och hjälpledare för att de skulle fungera. Jag tror det är viktigt att lära känna föräldrarna. De känner säkert redan varandra, som grannar, från förskolan,från idrott.
    Sen mognade sonen och nu är han lugn och anses väldigt trevlig av de flesta. Men som liten var det många som inte tålde hans impulsivitet och hyperaktivitet, speciellt vuxna reagerade mycket negativt. Han har vissa psykologiska ärr från den tiden, andra klass i skolan, och han är fortfarande vid tjugo års ålder extremt noga med att inte avvika och passa in. 


    Vilken bra idé att vara med som ledare och hjälpledare! Det har jag faktiskt inte tänkt på. Ska försöka det! Det är nog helt sant att det gäller att lära känna föräldrarna. helt rätt som du skriver känner de redan varandra som grannar osv. Vad härligt att allt gick bra till slut, men tråkigt att höra om de psykologiska ärren. Inte lätt när de drar på sig negativ uppmärksamhet, det gör något för självkänslan.
  • bella_friedman
    Citronella skrev 2022-09-24 18:52:24 följande:

    Jag tror du läser in lite väl mycket i att de inte svarar. De kanske inte kan svara precis när de ser SMSet och sedan glöms det bort. Ring upp dem istället. 


    Ja det har du helt rätt i faktiskt. Jag skulle kunna ringa upp också, men känns lite mer påfluget kanske. Men på så sätt har man lättare att förklara omständigheterna som inte går så bra i ett kort sms.
  • Citronella
    bella_friedman skrev 2022-09-24 19:08:26 följande:
    Ja det har du helt rätt i faktiskt. Jag skulle kunna ringa upp också, men känns lite mer påfluget kanske. Men på så sätt har man lättare att förklara omständigheterna som inte går så bra i ett kort sms.
    Går man in med inställningen att den andra inte vill låter man lätt tveksam och avvaktande något motparten reagerar på och då brukar det bli nej, en självuppfyllande profetia med andra ord. Det är inte så svårt att säga nej i telefon (eller fysiskt) folk gjorde det hela tiden innan SMS fanns. 
  • bella_friedman
    Citronella skrev 2022-09-24 19:37:33 följande:
    Går man in med inställningen att den andra inte vill låter man lätt tveksam och avvaktande något motparten reagerar på och då brukar det bli nej, en självuppfyllande profetia med andra ord. Det är inte så svårt att säga nej i telefon (eller fysiskt) folk gjorde det hela tiden innan SMS fanns. 
    Det är faktiskt helt sant! 
  • Limajo

    Jag tror som sagt att du behöver få direktkontakt med föräldrarna. Jag har själv barn med npf som inte är utagerande men kan uppfattas som annorlunda och som npf-förälder behöver man jobba mer på att bygga relationer. Och har man ett barn som det sker konflikter kring kan det vara extra viktigt. Jag har ett barn i min närhet som jag känt i många år men jag och hans mamma råddar fortfarande kring lekträffar för att det inte ska bli fel mellan barnen. 


    Det är bara att bita ihop och vänja sig tyvärr.

Svar på tråden Fler med barn med diagnos som blir utfryst?