Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Tyvärr är det nog inte föräldrarna utan barnen själva. 

Vem vill bli knuffad? Mina barn tycker att det är jättejobbigt med att aldrig ha det lugnt i klassrummet. De är väldigt medvetna om att alla barn är olika och barn idag pratar om diagnoser på ett helt annat sätt än tidigare. 

Men det finns klasskamrater som de inte vill ta hem eller umgås med efter skolan. Det går inte att tvinga de heller. 

Min fråga är hur ni pratar om detta hemma? Även barn med diagnos måste lära sig hur man gör och inte. Ju yngre desto bättre och lättare. En dag ska de ut i samhället och då är de själva. 

Nej, det är inte lättare ju yngre de är när det handlar om en funktionsnedsättning som handlar om impulsproblematik. Tvärtom så blir det lättare med åldern eftersom hjärnan mognar och har lättare att kontrollera impulserna. Precis som en synnedsättning inte försvinner för att man pratar om att barnet borde anstränga sig att se bättre. Det är som sagt en funktionsnedsättning inte en uppfostransfråga. Fördelen med denna funktionsnedsättning är dock som sagt att eftesom hjärnan fortsätter att utvecklas så blir problematiken med tiden lättare att hantera. 

Till TS, ja mitt barn har svår adhd och var rörig och impulsstyrd. Gjorde saker utan att tänka där andra kunde bli skadade utan att det för den sakens skull var av elakhet. Som att exempelvis kasta en hink full av blöt sand bakåt utan att titta som nån annan stackare fick i skallen. Han var korttänkt och ungar kom i vägen. Det gjorde naturligtvis att barn drog sig undan. Som tur var så var andra föräldrar pedagogiska och förklarade för sina barn. Skolan gjorde sin del genom att finnas i närheten och kunna förhindra och förutse saker som skulle kunna hända.

Allt blev bätte år för år i takt med att han mognade. Idag är han en glad och omtyckt tonåring med massa fina vänner, och framgångsrik inom idrotten. och jag får ofta höra vilken artig och trevlig son jag har.

Jag har en liten solstråle med måttlig ADHD, vilket ju är rätt rejält och jag tänker att jag träffat rätt många självcentrerade föräldrar såväl med funktionsnedsatta och "vanliga" barn.

Jag tänker att det är att backa från eget ansvar att försöka dra ihop en playdate med nån i klassen via sms, utan att ens prata lite på riktigt med någon förälder. Speciellt eftersom ni faktiskt vet att det varit problem i skolan till följd av barnets funktionsnedsättning. Det är självupptagen att anta att andra föräldrar ska bjuda hem ett barn som faktiskt troligen kan bete sig på ett sätt som man faktiskt inte väntar sig.

Att du ser på barnet som underbar och sprallig hjälper knappast. Du verkar ju tänka att det är okej med det som varit och fattar inte att du behöver göra mer aktiva grejer innan situationen blir än värre.

In med ungen i en idrott! Och bjud hem barn, eller föreslå något där du är med och kan punktbevaka. Alltså om omgivningen tydligt tar ställning till att saker inte är okej får man antingen flytta på sig eller anpassa sig.

Föräldrarnas beteende är ju helt sjukt och inte okej på något sätt. Det är ju en sak att man inte vill att ens barn går hem till en stökig och våldsam kompis, men att ignorera föräldrarna till barnet pga det? De har nog ett större beteendeproblem än ditt barn.

Oavsett så vill de kanske inte ha hem stökiga eller oroliga barn? 

Det är tufft med npf. Men ni måste ändå ta det med barnet. 

Har ett barn med autism som är vuxen nu men när den gick  grundskolan var den utfryst i klassen och vi upplevde även att vi blev det av andras föräldrar i klassen när vi hade föräldrarmöten och liknande.

men upplevde däremot att mitt barn fick leka hos varandra med dem den ville.

Om han inte kan kontrollera sig kan han ju inte leka ensam hemma med andra barn. Ingen vill ju ta hem ettt barn som knuffas och ställer till med olyckor. Det handlar ju inte om att frysa ut , är mer en konsekvens. 

Ni bör försöka hitta någon aktivitet där han kan utvecklas, kanske karate, det skall vara positivt vid ADHD, men då måste naturligtvis en förälder hela tiden vara med vid sidan av beredd att rycka in, man kan inte överlämna det ansvaret på ledaren. 

Jag tror också det är bra att föräldrarna umgås mycket med barnet, idrotta, sporta och spela brädspel, tex, för att träna barnet att lära sig sociala koder , träna på att Koncentrera sig . Det allra bästa är om han kan få vara en del med ett något äldre barn, kanske ett syskon eller en kusin som kan vara ett gott föredöme. 

Jag har en son med en npf-diagnos - expressiv språkstörning. Han har inga problem att få vänner och föräldrarna låter gärna sina barn leka här och tvärtom.

Fyfan vad dåligt av föräldrarna att inte svara. Så ouppfostrat.

jag har en son som har enligt utredning svår ADHD. Han är varken impulsiv eller överaktiv. Men han har koncentrationsproblem. Han leker med många i skolan men blir sällan bjuden hem till någon och nästan på kalas. Vet inte vad det beror på eftersom han enligt läraren aldrig har hamnat i konflikt med någon. Det enda jag kan komma på är att han även har en motorisk diagnos och andra barn märker att han är annorlunda.

sen har lillebrorsan en kompis med svår ADHD som är utåtagerande, impulsiv och sjövild och jag skulle aldrig komma på tanken att inte bjuda hem honom. Men det krävs planering då både jag och min man måste vara hemma. För han klättrar upp i bokhyllor, plockar upp husdjur från buren utan att fråga och river ut saker. Vi är helt slut när han går hem men vi skulle aldrig frysa ut honom.