Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Det spelar liksom ingen roll att ditt barn inte är elakt med flit. Många barn blir osäkra inför ett barn som är utagerande och de är för små för att man ska kräva att de har förståelse för hans svårigheter. Förmodligen har de sagt till sina föräldrar att de inte vill leka med ditt barn och det måste man faktiskt respektera. Det bästa kan vara att ni hittar en kompis som är lite likadan, då har ju föräldrarna också mer kunskap hur de ska agera i situationer som går överstyr.

Tyvärr är det nog inte föräldrarna utan barnen själva. 

Vem vill bli knuffad? Mina barn tycker att det är jättejobbigt med att aldrig ha det lugnt i klassrummet. De är väldigt medvetna om att alla barn är olika och barn idag pratar om diagnoser på ett helt annat sätt än tidigare. 

Men det finns klasskamrater som de inte vill ta hem eller umgås med efter skolan. Det går inte att tvinga de heller. 

Min fråga är hur ni pratar om detta hemma? Även barn med diagnos måste lära sig hur man gör och inte. Ju yngre desto bättre och lättare. En dag ska de ut i samhället och då är de själva. 

Låter inte som ni är utfrysta. Snarare är det så att ditt barns beteende, även om det är oavsiktligt, gör att andra barn blir osäkra.

Det lär fungera bättre när barnet är gammalt nog att lära sig vad som är acceptabelt beteende

Nej det är faktiskt barnen själva som frågat på skolgården och vill följa med hem, plus att de leker på rasterna. men jag behöver ju föräldrarnas medgivande annars blir det svårt när de är så här små. jag tycker det är lite fegt att inte svara faktiskt. Jag har aldrig påstått att jag skulle tvinga nån? Utan jag frågade i ett forum för funktionsnedsättningar OM någon med barn med npf känner igen sig.

jo det är ju klart att vi pratar hemma, men en diagnos går ju inte att prata bort - det är därför han har en funktionsnedsättning.

Ja men det är väl ganska självklart att vissa föräldrar blir tveksamma om de hör om ett barn är stökigt och sen hör föräldern av sig och undrar om barnen ska leka. Jag tror du behöver hitta ett tillfälle och prata med någon förälder och inte bara sms:a.

Men dåså, då har ju barnet kompisar. Räcker det inte att de leker i skolan då? Det är ju då de andra föräldrarna som har problem med er, inte mycket att göra åt

Oavsett så vill de kanske inte ha hem stökiga eller oroliga barn? 

Det är tufft med npf. Men ni måste ändå ta det med barnet. 

Har ett barn med autism som är vuxen nu men när den gick  grundskolan var den utfryst i klassen och vi upplevde även att vi blev det av andras föräldrar i klassen när vi hade föräldrarmöten och liknande.

men upplevde däremot att mitt barn fick leka hos varandra med dem den ville.

Om han inte kan kontrollera sig kan han ju inte leka ensam hemma med andra barn. Ingen vill ju ta hem ettt barn som knuffas och ställer till med olyckor. Det handlar ju inte om att frysa ut , är mer en konsekvens. 

Ni bör försöka hitta någon aktivitet där han kan utvecklas, kanske karate, det skall vara positivt vid ADHD, men då måste naturligtvis en förälder hela tiden vara med vid sidan av beredd att rycka in, man kan inte överlämna det ansvaret på ledaren. 

Jag tror också det är bra att föräldrarna umgås mycket med barnet, idrotta, sporta och spela brädspel, tex, för att träna barnet att lära sig sociala koder , träna på att Koncentrera sig . Det allra bästa är om han kan få vara en del med ett något äldre barn, kanske ett syskon eller en kusin som kan vara ett gott föredöme. 

Nej, det är inte lättare ju yngre de är när det handlar om en funktionsnedsättning som handlar om impulsproblematik. Tvärtom så blir det lättare med åldern eftersom hjärnan mognar och har lättare att kontrollera impulserna. Precis som en synnedsättning inte försvinner för att man pratar om att barnet borde anstränga sig att se bättre. Det är som sagt en funktionsnedsättning inte en uppfostransfråga. Fördelen med denna funktionsnedsättning är dock som sagt att eftesom hjärnan fortsätter att utvecklas så blir problematiken med tiden lättare att hantera. 

Till TS, ja mitt barn har svår adhd och var rörig och impulsstyrd. Gjorde saker utan att tänka där andra kunde bli skadade utan att det för den sakens skull var av elakhet. Som att exempelvis kasta en hink full av blöt sand bakåt utan att titta som nån annan stackare fick i skallen. Han var korttänkt och ungar kom i vägen. Det gjorde naturligtvis att barn drog sig undan. Som tur var så var andra föräldrar pedagogiska och förklarade för sina barn. Skolan gjorde sin del genom att finnas i närheten och kunna förhindra och förutse saker som skulle kunna hända.

Allt blev bätte år för år i takt med att han mognade. Idag är han en glad och omtyckt tonåring med massa fina vänner, och framgångsrik inom idrotten. och jag får ofta höra vilken artig och trevlig son jag har.