Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

 Nu har inte jag en son med diagnos men två döttrar 12 o 13 varav 13 åringen har diagnos. Hon har varit utanför ända sedan skolstart.  12 åringen har mkt vänner och bjudits på kalas efter kalas. 13 åringen har inga riktiga kompisar idag. Aldrig ngn att vara med efter skolan. Någonsin. Hon är helt utanför och det gör så ont hos henne och i mammahjärtat. Hon är inte elak eller skrikig, förstör inte på lektioner. Men hon är inte som de andra. Och ju färre hon har att umgås med ju mindre hänger hon med i de sociala koderna.

Det svider så hos 13 åringen att ständigt höra om tjejmiddagar, badhuskalas, halloweernfester, bowlingkalas, pyjamasparty  osv osv men aldrig bli bjuden själv. Vi har alltid bjudit in på olika kalas och försökt göra dem extra roliga så barnen ska vilja komma. Men hon blir aldrig tillbakabjuden. Har fått komma några gånger då hela klassen eller alla tjejer bjudits.

Jag minns gång när min dotter var på kalas då hon var 10 år, alla tjejer var bjudna. Mamman på kalaset hade i princip slängt ut min dotter. Hon hade sagt åt henne att gå för hon förstörde kalaset. det som hade hänt var att min dotter hade smugit iväg till flickans rum för att leka när de andra fortfarande åt mat. Min dotter klarade inte att sitta stilla så länge som de andra. Och när hon gjorde det hakade flera av de andra barnen på, och flickan som fyllde år blev ledsen när inte alla satt kvar med henne. Min dotter fick skulden som uppviglare och mamman sa att hon nog skulle ta och gå hem. Min dotter hade ingen mobil och kunde ringa mig  utan kom plötsligt hem halvt hysterisk gråtandes. 

Jag jobbar själv på skola, och kan tyvärr säga att väldigt många vuxna har noll förståelse för barn med diagnoser och många tycker att barnen helt enkelt är ouppfostrade. Så kan det givetvis också vara. Men många av oss som har barn med diagnos kämpar så oerhört mycket för att få vardagen att fungera. 

Usch det gör ont att läsa. Mitt ena barn är också ensam men han lider inte så mycket av det tack och lov. Har ni försökt hitta vänner bland andra npf-familjer?

Tack för att du delar med dig och vad ont det gör att läsa. Just att få skulden som uppviglare, hemskt ju! Allt man vill är ju att ens barn ska ha det bra. En styrkekram till dig och din dotter! Mina barn är yngre men vår son har också ett syskon som har lätt att få vänner. Där tar föräldrarna kontakt med oss, så är en omvänd situation. Diagnosen för oss är ny på sätt o vis. Problemen har visat sig så mycket mer i skolan. Vi håller fortfarande på att lära oss hur det funkar att leva med en diagnos. 

Nu finns det inga barn med diagnoser i mitt äldsta barns klass men barn som är extra krävande och ett barn vars beteende är utöver det vanlig samt en blind. 

När vi har bjudit in till kalas har jag bjudit med en förälder till de barn som är mer krävande och som i vanliga fall inte lyssnar när jag säger till dem. Jag frågar så klart föräldrarna genom att säga att det blir för många barn för oss att ensamma ha kontroll på så jag behöver några föräldrars hjälpande händer. Det har alltid fungerat väldigt bra. 

Jag har fått både sms och telefonsamtal från en förälder om mitt barn inte vill leka med deras barn. Problemet där är att mitt barn inte vill för att det andra barnet är kontrollerande och inte respekterar eller agerar som andra barn. Det barnet får vredesutbrott om mitt barn inte vill leka på exakt samma sätt eller vill leka något annat. Det mitt barn är van vid med andra kompisar är att de då diskutera saken och kommer fram till en kompromiss. Det här specifika barnet måste ha allt exakt som hon vill. Och hon är också disktet elak (en gång när de lekte så skulle de ha en leksak på tid. När det blev mitt barns tur så sa det andra barnet att hon ville mamman skulle lägga undan leksaken och så sån hon och log mot mitt barn. Mitt barn blev jätteledsen och kände sig nog väldigt sviken. Sen dess vägrar mitt barn träffa det andra barnet utanför skoltid). 

Sen är det vissa barn man måste passa extra på. Barnet som jag tycker beter sig avvikande gick i väg med födelsedagsbarnets inslagna paket på ett kalas (skulle ta med dem hem till sig), försökte sno andra barns ballonger fast att hon viste de var andra barns (det var ballonger med pengar i och namn på) och skulle förstöra klassrummet. Det tycker jag personligen är jobbigt att behöva punktmarkera barnet. 

Bästa kompisen till mitt äldsta barn lyssnar inte. Hoppas i sängar och soffan fast att jag säger att hon inte får det hos oss. Så fort jag lämnat rummet så börjar hon inte. Det är jobbigt att ha henne på besök. Ovh det blir inte så ofta som det blivit om hon respekterat våra regler men jag skulle inte inte bjuda in henne. Däremot måste vi båda föräldrar vara hemma när hon kommer. De flesta andra barn i klassen lyssnar så de får gärna komma även om vi bara är en förälder hemma för de respekterar våra regler när vi förklarat vad som gäller. Endel frågar om varför och då får dem veta det. Andra accepterar reglerna utan ifrågasättande. 

Alla barn är olika och det är fruktansvärt om din son känner sig utfryst. Men jag tänker att detta är ett fall där det kräver mer av er föräldrar. Att ni erbjuder er hjälp på kalas eller är med på aktiviteter eller vad det nu kan vara så ni kan hjälpa till (hjälpa er son men även hjälpa de andra barnen när något eventuellt inträffar. Förklara att Kalle inte menade att knuffas och att Kalle får be om ursäkt). Bjud in till lek hemma hos er med föräldrar. Föräldrarna kanske behöver lära känna er son och lära sig hur han ska hanteras innan de vågar ha honom hemma hos sig? 

Jag förstår att det är otroligt tungt för barnen som inte kommer in i gemenskapen eller får vänner samtidigt som jag förstår de barnen som inte tycker det är kul att bli illa behandlade på olika vis. Där tänker jag att det bästa man kan göra är att föräldrarna är med och vägleder. Men jag tycker själv att det är slitsamt och svårt även då när den andra föräldern ser saken från sitt håll ovh inte alls nödvändigtvis tycker det var elakt att lägga undan leksaken precis när det var det andra barnets tur? Det är den aspsekten också? 

Man måste som förälder försöka och försöka och försöka och försöka. 

Ja, men det blir inte riktigt samma sak nu när hon är så stor. Hon saknar samhörigheten i skolan, någon att höras med på morgonen, en vän som väntar på henne när de ska till gympan, ngn att sitta med på luncherna. Någon som undrar varför hon är sjuk?Det blir lite konstlat, om du förstår.. 

Min dotter spelar mycket på eftermiddagen efter skolan (på datorn) och då pratar hon med onlinekompisar. Andra hon aldrig träffat men spelar med och pratar i tfn samtidigt.. En psykolog sa en gång till mig att onlinekompisar är näst bäst efter riktiga fysiska vänner, när jag berättade hur illa jag tyckte om spelande.. 

Ja ska försöka jobba mer på att bygga relationer. Sonen är mycket social och har svårt att förstå varför han inte kan leka med sina kompisar. Jag är ofta i sitsen att försöka jaga vänner att leka med. Jag har kompisar med barn vilket skulle kunna vara perfekt men tyvärr klickar inte barnen lika bra. Så synd! Men vänskaper går verkligen inte att tvinga fram. Det är dock lättare med de jag känner utanför skolan för de är mer förstående, känner mig sen innan osv. Vi får se hur det utvecklar sig.

Ja det blir ofta tydligare i skolan där det är andra krav och man inte anpassar på samma sätt som hemma. Hemskt att andra föräldrar inte svarar när du smsar, säger mer om dom än om ditt barn. 

Jag kan verkligen förstå det du skriver. Ofta ser man samma situation på olika sätt. Jag var själv en som hade det lätt i skolan och hade tyckt en klassens clown (som min son gärna tar rollen som) eller en stökig kille hade varit jobbigt. Jag var stillsam och vågade inte alltid ta plats. Jag förstår att de andra barnen/föräldrar reagerar om min son är svår. Han blir inte bjuden så ofta på kalas men på de han har varit på erbjuder jag mig att stanna kvar.
Jag känner igen det där med att ha svårt att kompromiss. Min son kan nog ha svårt för det har jag förstått och bli arg. Jag hoppas han mognar lite med tiden.

Sedan har jag mer tänkt att barnen ska vara hemma hos oss. I det här fallet är det barnen själva som frågat på skolgården när jag hämtat om de kan komma hem till oss. Därför tog jag kontakt med två föräldrar till två olika barn, men ingen av dem har svarat. De kan ju bara ha glömt bort, men verkar så konstigt. 

Ska försöka etablera kontakt direkt med föräldrarna Eller så får jag släppa det och move on.

Det kan ju vara lättare att skapa kompisar om man bara leker och inte har lektioner ihop. Finns det någon lokalförening inom Attention där du bor? Eller fb-grupper för familjer med npf?

Jag borde kolla upp det faktiskt. Har ni testat det?