Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Föräldrarnas beteende är ju helt sjukt och inte okej på något sätt. Det är ju en sak att man inte vill att ens barn går hem till en stökig och våldsam kompis, men att ignorera föräldrarna till barnet pga det? De har nog ett större beteendeproblem än ditt barn.

Jag har en liten solstråle med måttlig ADHD, vilket ju är rätt rejält och jag tänker att jag träffat rätt många självcentrerade föräldrar såväl med funktionsnedsatta och "vanliga" barn.

Jag tänker att det är att backa från eget ansvar att försöka dra ihop en playdate med nån i klassen via sms, utan att ens prata lite på riktigt med någon förälder. Speciellt eftersom ni faktiskt vet att det varit problem i skolan till följd av barnets funktionsnedsättning. Det är självupptagen att anta att andra föräldrar ska bjuda hem ett barn som faktiskt troligen kan bete sig på ett sätt som man faktiskt inte väntar sig.

Att du ser på barnet som underbar och sprallig hjälper knappast. Du verkar ju tänka att det är okej med det som varit och fattar inte att du behöver göra mer aktiva grejer innan situationen blir än värre.

In med ungen i en idrott! Och bjud hem barn, eller föreslå något där du är med och kan punktbevaka. Alltså om omgivningen tydligt tar ställning till att saker inte är okej får man antingen flytta på sig eller anpassa sig.

När jag gick i skolan hade vi en pojke med diagnos (vet inte vilken) under en kort period i vår klass. Jag minns att jag var rädd för honom just p g a att han ibland kunde knuffa till någon eller göra något helt galet. Jag och förmodligen många med mig undvek att hamna nära honom p g a rädsla. Jag misstänker att han hamnade på någon specialskola eller något sedan. Ibland var han dock med på utflykter vi hade men då var alltid någon av hans föräldrar med. Kanske de andra barnen är rädda för din son? 

Om det är så att de andra föräldrarna undviker er så är det dåligt. Om det är ett problem krävs det att man kommunicerar för att lösa det. Kanske du borde initiera kontakt med de andra föräldrarna i första hand. Inte genom SMS utan genom att prata med dem. Har ni inga klassträffar eller liknande?

Du skulle också kunna vara med din son en dag i skolan för att se hur han interagerar med de andra barnen så att du ser det med egna ögon.

Tack för detta svar! Det inger hopp till mig! Vad härligt att höra att allt blev bättre i takt med att han mognade och idag är en omtyckt tonåring. Underbart! Min son är bara 6 år och är som du beskriver att din son var - korttänkt. Det kan bli så fel ibland pga impulsivitet. Jag önskar jag vore där och kunde förhindra varje situation men jag är ju inte på skolan. 

Ja alltså i det här fallet har jag en son med måttlig adhd som inte är så pass utåtagerande att saker händer varenda sekund eller är farlig för sin omgivning, vilket ibland är antas i denna tråd. Utan det har hänt saker IBLAND, faktiskt har det varit ganska lugnt de senaste veckorna. Och de andra barnen i klassen kan också vara inblandade i incidenter osv. I en av dem rörde det en kränkning mot min son, något som skolan såg allvarligt på och redde ut med de föräldrarna. Allt är inte så svart och vitt.

Jag har också bjudit hem kompisarna, så inte så att jag försöker få andra att bjuda hem mitt barn och förväntar sig att de bara ska det. Utan jag frågar ju föräldrar vars barn min son leker med och vars barn SJÄLVA vill följa med hem men där föräldrarna i två av fallen alltså valt att inte svara. Och jag behöver deras medgivande.

Jag har tyvärr ingen aning exakt när alla andra hämtar sina barn, annars hade jag gärna haffat tag i dem direkt och frågat. Men vi tajmar inte varandra - därför sms.

Ja det hade känts bättre om de svarade, just därför att man blir så osäker och vill hellre veta hur tankarna går. Dessutom vill barnen leka. Min son är inte stökig och våldsam men det är på skolgården saker har hänt i det gänget han leker med.

Hur menar du ta det med barnet? förändra hans beteende? Men hans problem är en funktionsnedsättning inte pga uppfostran. Han har dessutom bra koll på rätt o fel, inte det som är problemet här.

Ja det är fint om kompisbiten fungerar. Gör så mycket för dem. Skönt att höra någon som delar med sig av egna erfarenheter och kan förstå.

Nej alltså de ska inte leka ensamma utan hemma hos oss (vi har bjudit hem barnen) och med en vuxen närvarande hela tiden. Dessutom är han liksom inte helt bortom kontroll, han kan leka fint med andra barn särskilt två och två. I skolan är det på ett annat sätt, större krav på att passa in, stor klass, få lärare, dålig koll på skolgården.

Vi både umgås med barnet och lär honom sociala koder, men han har en funktionsnedsättning i att han - också pga ålder - har svårt att styra impulsivitet i vissa situationer.

blir helt häpen i den här tråden att så många tror att en diagnos går att uppfostra bort om man bara vill. Vi gör ju allt vi kan för att han ska passa in och följa alla sociala koder. Om det bara hade varit så lätt.

dessutom måste vi väl ändå försöka hjälpa honom med vänner och bjuda hem barn efter skolan? även om han har en diagnos? det Är ju barn han leker med på skolan - hans kompisar - som själva Frågar mig om de får följa med. Men föräldrarna saknar all form av ryggrad och bara undviker problemet istället för att svara på mitt sms?

Jag pratar gärna med alla föräldrar och förklara problematiken osv, men frågan är bara hur man gör det när man sällan träffar på just det föräldrarna.

Jag har en son med en npf-diagnos - expressiv språkstörning. Han har inga problem att få vänner och föräldrarna låter gärna sina barn leka här och tvärtom.