Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Det är klart ni skall försöka, jag hade samma problem, jag vet, Ingen hade någonsin tid att leka när jag eller min son ringde klasskompisar. För oss löste det sig när det kom en ny pojke som flyttade in nära oss och till samma klass som vår kille. Vi bjöd hem med en gång hela hans familj på middag och sen blev våra barn jättebra kompisar, de passade ihop. Vi satsade också på idrott och scouter, men vi föräldrar fick vara med som ledare och hjälpledare för att de skulle fungera. Jag tror det är viktigt att lära känna föräldrarna. De känner säkert redan varandra, som grannar, från förskolan,från idrott.
Sen mognade sonen och nu är han lugn och anses väldigt trevlig av de flesta. Men som liten var det många som inte tålde hans impulsivitet och hyperaktivitet, speciellt vuxna reagerade mycket negativt. Han har vissa psykologiska ärr från den tiden, andra klass i skolan, och han är fortfarande vid tjugo års ålder extremt noga med att inte avvika och passa in. 

Jag tror du läser in lite väl mycket i att de inte svarar. De kanske inte kan svara precis när de ser SMSet och sedan glöms det bort. Ring upp dem istället. 

 Nu har inte jag en son med diagnos men två döttrar 12 o 13 varav 13 åringen har diagnos. Hon har varit utanför ända sedan skolstart.  12 åringen har mkt vänner och bjudits på kalas efter kalas. 13 åringen har inga riktiga kompisar idag. Aldrig ngn att vara med efter skolan. Någonsin. Hon är helt utanför och det gör så ont hos henne och i mammahjärtat. Hon är inte elak eller skrikig, förstör inte på lektioner. Men hon är inte som de andra. Och ju färre hon har att umgås med ju mindre hänger hon med i de sociala koderna.

Det svider så hos 13 åringen att ständigt höra om tjejmiddagar, badhuskalas, halloweernfester, bowlingkalas, pyjamasparty  osv osv men aldrig bli bjuden själv. Vi har alltid bjudit in på olika kalas och försökt göra dem extra roliga så barnen ska vilja komma. Men hon blir aldrig tillbakabjuden. Har fått komma några gånger då hela klassen eller alla tjejer bjudits.

Jag minns gång när min dotter var på kalas då hon var 10 år, alla tjejer var bjudna. Mamman på kalaset hade i princip slängt ut min dotter. Hon hade sagt åt henne att gå för hon förstörde kalaset. det som hade hänt var att min dotter hade smugit iväg till flickans rum för att leka när de andra fortfarande åt mat. Min dotter klarade inte att sitta stilla så länge som de andra. Och när hon gjorde det hakade flera av de andra barnen på, och flickan som fyllde år blev ledsen när inte alla satt kvar med henne. Min dotter fick skulden som uppviglare och mamman sa att hon nog skulle ta och gå hem. Min dotter hade ingen mobil och kunde ringa mig  utan kom plötsligt hem halvt hysterisk gråtandes. 

Jag jobbar själv på skola, och kan tyvärr säga att väldigt många vuxna har noll förståelse för barn med diagnoser och många tycker att barnen helt enkelt är ouppfostrade. Så kan det givetvis också vara. Men många av oss som har barn med diagnos kämpar så oerhört mycket för att få vardagen att fungera. 

Jag tror som sagt att du behöver få direktkontakt med föräldrarna. Jag har själv barn med npf som inte är utagerande men kan uppfattas som annorlunda och som npf-förälder behöver man jobba mer på att bygga relationer. Och har man ett barn som det sker konflikter kring kan det vara extra viktigt. Jag har ett barn i min närhet som jag känt i många år men jag och hans mamma råddar fortfarande kring lekträffar för att det inte ska bli fel mellan barnen. 

Det är bara att bita ihop och vänja sig tyvärr.

Nu finns det inga barn med diagnoser i mitt äldsta barns klass men barn som är extra krävande och ett barn vars beteende är utöver det vanlig samt en blind. 

När vi har bjudit in till kalas har jag bjudit med en förälder till de barn som är mer krävande och som i vanliga fall inte lyssnar när jag säger till dem. Jag frågar så klart föräldrarna genom att säga att det blir för många barn för oss att ensamma ha kontroll på så jag behöver några föräldrars hjälpande händer. Det har alltid fungerat väldigt bra. 

Jag har fått både sms och telefonsamtal från en förälder om mitt barn inte vill leka med deras barn. Problemet där är att mitt barn inte vill för att det andra barnet är kontrollerande och inte respekterar eller agerar som andra barn. Det barnet får vredesutbrott om mitt barn inte vill leka på exakt samma sätt eller vill leka något annat. Det mitt barn är van vid med andra kompisar är att de då diskutera saken och kommer fram till en kompromiss. Det här specifika barnet måste ha allt exakt som hon vill. Och hon är också disktet elak (en gång när de lekte så skulle de ha en leksak på tid. När det blev mitt barns tur så sa det andra barnet att hon ville mamman skulle lägga undan leksaken och så sån hon och log mot mitt barn. Mitt barn blev jätteledsen och kände sig nog väldigt sviken. Sen dess vägrar mitt barn träffa det andra barnet utanför skoltid). 

Sen är det vissa barn man måste passa extra på. Barnet som jag tycker beter sig avvikande gick i väg med födelsedagsbarnets inslagna paket på ett kalas (skulle ta med dem hem till sig), försökte sno andra barns ballonger fast att hon viste de var andra barns (det var ballonger med pengar i och namn på) och skulle förstöra klassrummet. Det tycker jag personligen är jobbigt att behöva punktmarkera barnet. 

Bästa kompisen till mitt äldsta barn lyssnar inte. Hoppas i sängar och soffan fast att jag säger att hon inte får det hos oss. Så fort jag lämnat rummet så börjar hon inte. Det är jobbigt att ha henne på besök. Ovh det blir inte så ofta som det blivit om hon respekterat våra regler men jag skulle inte inte bjuda in henne. Däremot måste vi båda föräldrar vara hemma när hon kommer. De flesta andra barn i klassen lyssnar så de får gärna komma även om vi bara är en förälder hemma för de respekterar våra regler när vi förklarat vad som gäller. Endel frågar om varför och då får dem veta det. Andra accepterar reglerna utan ifrågasättande. 

Alla barn är olika och det är fruktansvärt om din son känner sig utfryst. Men jag tänker att detta är ett fall där det kräver mer av er föräldrar. Att ni erbjuder er hjälp på kalas eller är med på aktiviteter eller vad det nu kan vara så ni kan hjälpa till (hjälpa er son men även hjälpa de andra barnen när något eventuellt inträffar. Förklara att Kalle inte menade att knuffas och att Kalle får be om ursäkt). Bjud in till lek hemma hos er med föräldrar. Föräldrarna kanske behöver lära känna er son och lära sig hur han ska hanteras innan de vågar ha honom hemma hos sig? 

Jag förstår att det är otroligt tungt för barnen som inte kommer in i gemenskapen eller får vänner samtidigt som jag förstår de barnen som inte tycker det är kul att bli illa behandlade på olika vis. Där tänker jag att det bästa man kan göra är att föräldrarna är med och vägleder. Men jag tycker själv att det är slitsamt och svårt även då när den andra föräldern ser saken från sitt håll ovh inte alls nödvändigtvis tycker det var elakt att lägga undan leksaken precis när det var det andra barnets tur? Det är den aspsekten också? 

Man måste som förälder försöka och försöka och försöka och försöka. 

Det kan ju vara lättare att skapa kompisar om man bara leker och inte har lektioner ihop. Finns det någon lokalförening inom Attention där du bor? Eller fb-grupper för familjer med npf?

Min upplevelse är att föräldrar är fruktansvärt rädda att deras egna barn ska bli utfrysta p.g.a. umgänget med ett annorlunda barn. De uppmuntrar därför sina barn att välja kompisar som är mindre besvärliga och som är socialt accepterade. Den här urskillningen sker redan på dagisnivå. 

Det kan ju även vara så att föräldrar har egna erfarenheter av hur deras skolgång var. Det fanns flera barn med olika diagnoser som inte hade fått diagnos. Det var de jobbiga barnen som var elaka, mobbades m.m de störde på lektionerna och när man klagade då sade läraren i princip " eleven har diagnos ni får acceptera detta"

Har folk tappat förmågan att prata med varandra? Eller finns det ingen ring funktion på mobilen i dag?
Istället för att vänta på svar på SMS så ring och fråga om barn X vill med till parken och leka.

Jag är både speciallärare och mamma till son med adhd. 

Det är faktiskt skitjobbigt för klasskompisar att alltid ta hänsyn och behöva acceptera puttar, elaka ord och stök i klassen. Det är fullt förståeligt om klasskompisarna behöver en paus från det på fritiden. Tråkigt men sant. Dessutom kan andra elever ha svårigheter som blir värre pga din sons stök. Exempelvis hörselnedsättning, autism, blyghet?.. osv

min son hade jobbigt och var utanför mycket. Han var inte elak och visste att han gjorde fel men det hjälpte inte. För mottagande unge så spelar det lite roll om spannen i huvudet kommer av misstag eller avsikt. Det gör lika ont iallafall.  Sonen hade mycket ångest över sina misstag på kvällarna :( 
Idag medicinerar sonen. Nu sker inga impulsiva misstag, inget stök och ingen ångest på kvällen :) Nu har han massor med vänner och  blir bjuden på många kalas. Han mår så mycket bättre nu på sin medicin :)

Ingen av mina barn har svårt att få kompisar. Själv lägger jag mig inte så mycket i vilka de vill leka med. Bra att de har många kompisar.

Men... Med det sagt. Jag vill ju inte att mina ungar ska umgås med någon som slår eller gör illa dem. Sen må orsaken vara vad som helst.

Jävla konstig diskussion... Vem skulle rekommendera en tjej att stanna hos en man som slog henne med motivation att det är synd om mannen?

Men våra barn ska tydligen acceptera den saken...

Jag tror det är hans klasskompisar som berättat för deras föräldrar. Ingen vill umgås med någon som är elak. Du borde förklara för din son vad som händer när man är dum och hur han ska bättra sig. Det här är en jätteviktig läxa för honom.

usch sitter lite i samma sits nu
försöker va social med föräldrar till barn i hennes klass/paralell klasser men vuxna nu förtiden känns så svåra o nå. 
en tjej va på playdate hos oss förra vecka för första gång med sin mamma. sen dess har jag skrivit till mamma 2 ggr, och fått rätt kall respons, alltså korta svar med ingen följdfråga  så det blir nog inga fler playdates läser jag mellan rader ( ska man fråga andra gången själv också) o sen tredje? 

vuxna nu förtiden är värre på o kommunicera än barn. hade tex upskattat om mamman tydlig svarade med hur hon ser på saken. 

ingen svar/ svar som avslutar diskution ser jag som slut på kommikationen :( och då vill man ju inte ligga på o fortsätta skriva /smsa. 

har kommit till insikten att jag får ta det med kurator/ pedagoger i skolan att relationer ska föbättras i skolgård i första hand.

Eftersom ingen hittills verkar ha reagerat på att det är dig föräldrarna slutat hälsa på och inte svarar på sms från så kanske det är dig de har problem med och inte sonen?
Min son har haft en kompis på fsk vars mamma jag verkligen inte har något utbyte av. Jag har därför alltid svarat nej när min son och kompisen frågat om att hälsa på hos varann.
Vet att många av mina kompisar med äldre barn har pustat ut när barnen äntligen blivit så stora att de kan komma över utan föräldrar. De flesta vuxna har väl inte jättestort intresse av att hälsa på hos sina barns kompisar efter jobbet och dricka kaffe med deras föräldrar? 
Jag skulle tro att detta problem faktiskt löser sig automatiskt när barnen blir såpass stora att de själva kan ringa hem och fråga om kompisar kan följa med. 

Fortsätt att bjuda in till lekträffar. Att de inte svarade denna gång kanske inte alls har med dig eller sonen att göra. Vi vet ju inte varför de inte svarade. Det kan finnas många anledningar till det.