När en man är otrogen
När en man är otrogen då beror det oftast på att han har haft svårt att säga nej.
När en man är otrogen då beror det oftast på att han har haft svårt att säga nej.
Jag tror inte att man kan svara på varför man är otrogen under en längre tid, med samma person, om man inte själv varit där. Jag trodde innan att otrohet var engångsgrejer som hände när man druckit fr mycket. Alt en gift man som hittade en yngre tjej att skämma bort på sina egna villkor.
Nu vet jag ju annat.
Jag är lyckligare nu än jag varit på 10 år. Jag mår bra. Har inget dåligt samvete.
Min man har tagit mig för given i 10 år. Han gör aldrig något hemma, hjälper inte till med något, Han spelar golf och dricker för mycket. När jag påtalar något av det så tycker han bara att jag gnäller. Så klart det spelar in. Jag är inte lycklig med min man men jag kommer stanna hon honom tills våra barn är lite äldre. Dem älskar jag över allt annat och de har inte gjort mig illa. Den man jag är otrogen med lever också vidare med sin familj som vanligt. Han älskar sina barn och gör allt för dem. Hur hans och hans frus förhållande är har jag aldrig frågat men det är ju klart inte tip-top eftersom han är med mig. Vi har ju så klart talat om att deras liksom vårat sex aldrig överträffat det vi har men annars pratar vi aldrig om det när vi ses. Vet inte hur länge vi kommer fortsätta, men jag vill inte leva utan honom.
Det kan gå veckor utan att vi ses ibland, men vi trilllar ändå tillbaka varje gång vi blir ensamma.
Döm mig om ni vill - men man lever bara EN gång...
När en man är otrogen då beror det oftast på att han har haft svårt att säga nej.
Sorry att jag som kvinna klampade in och skrev i tråden som handlar om otrogna män? men är det någon skillnad egentligen?
Jag ville bara dela mina erfarenheter/tankar kring hur det kan vara och skriva av mig lite. Det är väl vad ett forum går ut på eller?
Varför tar du för givet att just otroheten är vad som är orsak till en skilsmässa?
Sen vet jag inte varför du tror att barnen frågar om orsaken till en skilsmässa heller. I vilket fall som helst kan man säga att mamma och pappa kan inte leva med med varandra / älskar varandra inte längre/ whatever. Herregud, även om mina föräldrar inte skilde sig (tyvärr) så gjorde de klart för mig ibland när jag ställde frågor att vissa detaljer vill de hålla för sig själva och är privat och vuxensaker, det är liksom ingenting att diskutera vidare. Och varför ska barnen belastas med saker som de ändå inte kan påverka?
Ärligt talat, det här med att vissa ska envisas och argumentera in i absurdum med att det verkligen MÅSTE berättas för barnen om vad för fel den ena personen i ett förhållande har gjort verkar ha mer att göra med någon slags hämnd/vedergällning/sadism/han ska minsann få vad han förtjänar och barnen ska förakta honom, än att se till barnens bästa i första rummet.