När en man är otrogen

Sin partner, den andra kvinnan/mannen, grannen, vädret, spelar ingen större roll vem eller vad bara det pekar bort ifrån en själv

Vi ska inte förneka att det beror på enkel grundläggande biologi som vi alla lyder under. De flesta av oss har bara mera självkontroll att motstå sina känslor därför att vi sätter det vi i toppen av näringskedjan kallar för moral före..
Det fanns förmodligen ömsesidig attraktion.

Jag har varit gift i över 20 år, har aldrig ens haft en tanke på att vara otrogen tills för ca 10 månader sedan. Under pandemi och tråkigt hemarbete började jag och en kollega jag haft sedan 10 år tillbaka att chatta med varandra. Vi är bästa vänner och har alltid en fräck, flirtig och skämtande ton, Vi höll på dagligen och höll varandras humör uppe. 
Så gick min mamma bort och jag hade en dålig tid. En dag när vi faktiskt var fysiskt på jobbet i stort sett ensamma, frågade han om jag villa ha en kram och det slutade med att vi kysste varandra. Vi lät det stanna vid det men började prata om vad som hänt och varför. Vi kom fram till att vi är och troligtvis varit attraherade av varandra sedan länge. Detta var runt jul. Vi fortsatte messa och chatta dagar och kvällar igenom. Vi kysstes i smyg på jobbet och så klart en dag gick det inte att stoppa det hela. Vi hamnade i säng, på jobbet. Han har två barn och fru, jag har tre barn och man. Ingen av oss vill lämna familjen. Men vi har fortsatt att ligga med varandra så ofta tillfälle ges. Bara på arbetstid...  
Varför undrar ni då? För det första har vi fruktansvärt bra sex! Om vi så bara får 20 minuter tillsammans så hinner vi tillfredsställa varandra både en och två gånger. Vi är fullständigt galna i varandra och klickar på alla plan. 
För mig är han min soulmate, den jag alltid önskat mig, men det har jag inte vågat säga till honom. Han säger att han frestats förut men att han aldrig tänkt tanken på att riskera sin familj innan han träffade mig. Att jag är den finaste han någonsin träffat.
Så för oss handlar det inte mest om spänning eller behov av annat. För oss handlar det om ett behov av varandra. Vi har aldrig haft sex på fyllan, alltid full kontroll. Vi brukar skoja om att vi ska leva tillsammans när vi blir gamla. 
ja, antar att den som lever får se ... 

Ni har en ömsesidig attraktion och det är ren biologi,alternativet till att leva ut era lustar hade ju varit att hålla er attraktion hemlig för varandra och helt enkelt förneka biologin. Det hade ju inte varit moraliskt heller mot någon av alla inblandade.
Härligt att ni lyckats hitta ert sätt!
Lycka till!

Nu blandar du väl ihop saker, det finns inget som säger att man inte kan leva ut sin "biologi" UTAN att svika och ljuga för sin partner. Det går alldeles utmärkt att lämna det man har först och sen kan man knulla sig medvetslös om man så vill.

Otrohet har inget med biologi att göra, det är ett val.

Ja, man kan och det går, och man kan och det går tvärtom också.

Han är otrogen för att kvinnan i förhållandet inte förmår ge honom det han behöver 

Du skriver från egen erfarenhet kanske. Men så är det inte i alla lägen. 

Jag var otrogen mot "the one" har aldrig varit otrogen i något av mina tidigare förhållande och då har jag inte varit i närheten av så kär som jag är i han jag var otrogen mot. 
Men jag blev osäker på hans känslor för mig efter en kort tid av att inte få tag i han under en semester, det gjorde att jag föreställde mig i mitt huvud att jag redan blivit lämnad, + ja va packad och hade ett villigt exemplar redo i stunden, så kysste han. Och valde att ljuga om det under en tid pga att jag insåg mitt misstag när jag kom hem från semestern och insåg att min pojkvän aldrig "ghostat" mig och egentligen svarat på alla mina meddelanden bara att jag varit utan mottagning under som sista dagarna på semestern... 

Detta resulterade i att min kille sedan varit osäker på mig och arg, och "hämnats" med att kyssa en brud och hållit tyst om det... Så ett svek mot ett svek.. 

Nu när jag tänker efter vad du skrev så kanske det stämmer ändå... 

"Kvinnan ger inte mannen det han behöver"

Jag har gett min man allt, och han gav mig allt. 

Men...det som saknades var ju "tillit" 

Det saknades, om så i mitt fall med det första misstaget så saknades inte tillit egentligen, bara i mitt huvud. 

Därför gjorde jag det jag gjorde, och efter det har han ju bara agerar som jag gjorde... Fast med en "bra" grund 

Karma... 

Och samvetet lyser med sin frånvaro förstår jag?
Varför är inte respekt och skilsmässa ett alternativ?

Eller så VILL hon inte ge honom det han behöver eftersom han förvandlats från hunk till sunk. Hon får kanske själv vad hon behöver av någon annan utanför äktenskapet.