BF MARS 2023

Fortsatt väldigt lite symtom brukar ändå ha rätt mkt redan nu 4+4 men testen går ju åt rätt håll iaf. Är sjukt trött mitt på dagen iofs och mår lite illa. Antar att om en två veckor slår det till ordentligt om det inte blir missfall igen.

Jag har inte heller några direkta symptom men jag har fortsatt testa varje dag för att se om hcg ökar och det gör det.
I dag var mitt nästan lika starkt som kontrollstrecket.
Jag hade ett missfall I mars där hcg aldrig ökade och förblev väldigt svagt.
Jag var lite rädd för det nu också men testerna säger annorlunda.
Så vi får säga till oss själva att vi faktiskt är gravida.
Inte alla får symptom heller.
Förra graviditeten hade jag massor, men min första graviditet gick jag till vecka 10 utan att veta att jag var gravid. 

Är det någon som har berättat för någon än? Jag vill så gärna berätta men är samtidigt rädd för att något ska gå fel eftersom det är så pass tidigt än.. då håller jag det hellre för mig själv. 

Är nu 6+1, lite värk och illamående, kanske lite tröttare än vanligt.. men annars mår jag prima, känns för bra för att vara sant på något sätt 

Alltså jag biter mig i läppen varje gång jag träffar Någon i familjen eller någon vän, vill så berätta! Men jag och min sambo har valt att vänta till efter v12  

Hade några i min familj över på fika igår kväll, min mamma satt och berättade hur mycket hon längtar efter barnbarn, eventuella namn förslag osv. Ville bara ropa högt ragt ut, för jag vet hur glad hon kommer bli. Men istället planerar vi hur vi ska överraska henne och såklart sambons familj. Och det kommer vara ett minne att minnas för alltid 

jag har varit med om ett missfall för några år sen (oplanerad graviditet) och då hade jag berättat för en hel del om graviditeten. Visserligen fick jag ett stort stöd av nära och kära eftersom dom visste vad jag gick igenom, men åt andra sidan så tyckte jag att det va tufft att dom visste. (Jag var otroligt ung och trodde alla skulle döma mig pga missfallet, jag skämdes något enormt, idag vet jag bättre!) 

jag är i v6+0 och har senaste dagarna bara varit eftermiddags trött samt hårda och ömma bröst. Sticker till lite i magen. Känns verkligen för bra För att vara sant 

Vi (jag) vill också vänta tills v.12, men gud så svårt det är ibland 

Beklagar missfallet, hur långt gången var du? Behöver inte svara om du inte vill   hoppas allt går som det ska den här gången. Något jag fick höra rätt tidigt som har hjälpt mina tankar är att det är i stort sett omöjligt att göra sig av med en graviditet om den är frisk. Vilket jag tolkar som att om missfall sker så är det för att något var fel. Jag behöver tro på det, annars kommer jag oroa ihjäl mig denna kommande tid.. 

Ömma bröst flera dagar i sträck var första tecknet jag la märke till. Sedan att mensen var sen.. när det sedan började mola i magen trodde jag ju att mensen var påväg, tji fick jag  nu känns brösten okay, dock mer fylliga än vanligt.. molandet i magen var jag först sur över, haha. Trodde ju att en av fördelarna med att vara gravid var att slippa mensen, men jag ska tydligen ändå ha "mensvärk"?!  känns bättre att tänka på det som växtvärk istället 

Vi har faktiskt berättat åt alla. Arbetsgivare samt de absolut närmsta i vår familj.
Men vi har fått se ett tickande hjärta på ultraljud och då släppte missfallsrisken väsentligt för vår del.
Har nu börjat få illamående men lergigan hjälper till så  har hittat mina sätt att hantera illamåendet.
Hoppas ni alla får må så bra ni bara kan under era graviditeter.

Ska bli grymt roligt att följas åt.
Hade fint allesammans!

Vi har inte berättat något för någon än
Vi tänkte vänta tills efter att vi har varit på ultraljudet inför NIPT 

Vi gjorde misstaget för några år sedan att berätta innan det ultraljudet och då visade det sig att jag hade en ofostrig graviditet
Så därför kommer vi att vänta 

Jag är bara i vecka 6 än 5+1
Men det är svårt att vara tyst ibland om det 

Hej!

Tänk att jag får hoppa in i en tråd under "Gravid" på forumet, helt galet. Jag och min sambo har gjort vår första IVF och det tog sig?! Helt galet, efter 4 år utan att lyckas på egen hand. I alla fall, vi är idag i v 6+1 och ska på tidigt UL om två veckor för att se om det är ett tickande hjärta. 

Angående att berätta för andra så visste våra familjer om IVF:en och ett par nära vänner, så de vet ju att vi lyckats. Men våra arbetsgivare vet inget ännu och jag vill veta att det är en frisk graviditet innan vi säger något. 

Jag har så svårt att tro att det skulle gå så...enkelt?... och tänker att nått kan gå fel. Jag är inte alls sådär superglad men känner mig heller inte nere, utan bara neutral och hoppas såklart! 

I övrigt så mår jag verkligen jätteilla, hela tiden. Ömma bröst, trött som tusan fast jag tar minst två tupplurar per dag. Men jag tänker att det såklart tar på krafterna att skapa en annan människa 

Hej! Jag plussade äntligen imorse, efter över ett år av försök. Jag har tagit testosteron i många år då jag definierar mig som icke binär, och i januari 2021 tog jag min senaste injektion och nu äntligen är jag gravid! Min sambo vågar inte riktigt tro på det, han vill se positiva resultat några dagar i rad. Han är lika taggad som jag och har utbildat sig doula för att kunna stötta mig, vi planerar en hemmafödsel. Någon annan som gör det? 27e mars är hen beräknad! <3

Grattis!

Vi planerar inte hemmafödsel, men är lite bredda på att det kan bli det då vår första föddes på 3h & andra går oftast snabbar. Samt att vi har 1h till sjukhuset. Vi ska läsa på lite hur vi ska göra om så blir fallet