Barnet går på husdjuren

Jag har gått igenom stora trauman i mitt liv, vilket har gett mig dessa symptom. Mitt mående eskalerade efter jag födde dottern, tog ungefär 1 år innan jag var stabil.

Både jag och dottern ha haft det väldigt tufft de senaste åren, där hon har fått gå igenom olika trauman med både långa perioder på sjukhus samt jobbiga upplevelser på en tidigare förskola.

Så allt sammanslagnet så är jag inte förvånad att hon mår dåligt och behöver hjälp. 
Jag/vi gör allt i vår makt för att de ska bli så bra som möjligt för henne, men vi behöver hjälp hur vi ska nå dessa mål.

Ni målar upp henne som värsta monstret och det är hon verkligen inte. Mestadels av tiden är hon glad, omhändertagande och kärleksfull mot både djur och lillebror. 
Hon är allt som oftast hur go som helst!

Dagis så går det bra, inte utåt agerande, aldrig slagit någon. Väldigt lugnt och självständigt barn som allra helst inte leker med andra barn och vill helst inte vara med i gemenskapen.

När pedagogerna är med henne själv så är hon social o pratsam om än svårt med meningar/ord 

Är det något mer ni vill säga/fråga?

I den bästa av världar så märker barnmorskan på MVC att här har vi en blivande mamma med trauman från A till Ö och att man då kan gå in med stöd och hjälp! Nästan så jag tror det fungerar så över landet MEN det kan ju vara regioner där man inte räcker till!? Att föra över sina trauman på ett litet barn är ju katastrof. 

Ni måste bli av med djuren. Se till skydda era alla barn.

Sätt din dotter på större instanser behandling, korttidsboende och inte flytta hem. På en gång. Man kan lätt hamna i sina gamla vanor även ni måste gå en hjälp av erat föräldraskap nya tag nya rutiner. Släpper man det så blir detsamma igen

Ett barn som dödar ett husdjur är ett sjukt barn. 

Normala barn gör inte så, de drar högst en katt i svansen en gång och aldrig mer efter en kraftig tillsägelse. 

Ditt barn är onormalt. Gör något åt saken. Någon gång när hon är äldre kommer det komma fram vad hon gjort och då blir hon ensammast i hela världen. Vem vill vara med henne?

Ni ska ansöka om och vara jävligt på om att få korttids till fyraåringen så ni kan få andas ut och slappna av någon gång iaf. 

Ni ska också vara på om allt tills ni blir tagna på allvar. Gör egen orosanmälan. Ring bup, berätta hur det ligger till igen och igen och igen. 

I allra allra värsta fall säger ni till soc att de får hämta och placera barnet för ni klarar det inte längre. 

När barnet väl får en placering om det går så långt, tala om för familjen barnet placeras hos VARFÖR hon är där, det får soc nämligen inte säga. 

En bekant fick ett barn akut placerat hos sig med orden att det var våld i familjen Det de inte fick veta var att det var det elvaåriga barnet som stod för våldet vilket resulterade i att jourfamiljens eget husdjur hittades död i deras ena egna barns garderob. 

Det ÄR jobbigt att ligga på, men vad är alternativet? Ni får helt enkelt prioritera den biten och strunta i alla andra icke akuta måsten tills det hela löser sig. 

Är ni sjukskrivna? Kan ni sova i skift? Om en har halv vaknatt utanför fyraåringens rum så kan ju inget ske då menar jag. Då kan den andre vaka andra halvan och så tar ni varsitt barn dagtid. 

Alt att en tar en natt, sover sen på dagen medan den som fått sova tar båda barnen och gör aktiviteter som gör att man har uppsikt på båda samtidigt. 

Det är jag väldigt glad för att det var. Då finns det hopp. Några av eleverna i min skola har omplacerats, där har jourfamiljerna fått olika mycket uppgifter. En familjehemsmamma fick veta att den hon hade fått placerad hos sig fungerade på en femårings nivå (jag jobbar på en särskola) men det barnet är självgående vad gäller hygien men behöver hjälp med att komma ihåg vad som ska med till skolan, vilken dag osv. Hen kan heller inte, trots att denne är i tonåren, laga mat inte ens uppvärmning i micro själv eller förstå vissa saker som andra tonåringar kan. 

Den familjehemsmamman frågade dock oss om hon tex behövde hjälpa till på toaletten osv så det gick bra ändå.