Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?
Hur kommer man till den känslan?
Om man ser till forskning på bonusfamiljer så är det 30 % av vuxna bonusbarn som har vuxit upp med en bonusföräldrar som känner sig nära sin bonusförälder. Och motsvarande siffra är det för bonusföräldrar - bara 30 % av alla bonusföräldrar uppgav att dom står nära sitt eller sina bonusbarn. Så det normala är att INTE älska sitt bonusbarn som sina egna barn och vice versa. Ändå matas vi i vår kultur och samtid med att dom enda fungerande bonusfamiljerna är dom där alla älskar varandra som i en kärnfamilj, något som alltså är hyfsat ovanligt. Så mitt svar på din fråga är: sluta jaga den där känslan, acceptera nuet och du kommer att få ett mycket bättre liv och en mycket mer avslappnad relation med ditt bonusbarn.
Jaaaaaa, jag älskade mina bonusbarn. Tyvärr höll inte relationen mer än 10 år, men jag saknar dem väldigt mycket. Finaste människor jag någonsin fått träffa. Det beror på mamma och pappa till dottern och pappa till sonen. De är vuxna nu men har kontakt med mitt barn. Älskar dem väldigt mycket.
Klart det finns dom som älskar sina bonusbarn.
Min brors pappa dog när han var liten, min pappa och mamma träffades och min pappa blev min brors pappa.
Min pappa har alltid sagt att min bror är som hans son och min bror tycker att min pappa är hans pappa.
Min pappa är lika mycket farfar till mina syskonbarn som han är morfar till mina.
Min pappa älskar alla sina barnbarn och farfar/morfar är en väldigt populär person hos alla barnbarn.
Det är jag jätteglad över.
Jag har förstått att när man lär känna sitt bonusbarn när det är litet så växer man på något sätt ihop och kan faktiskt älska detta barn som sitt eget. Likadant ifrån barnets sida, att det barnet minns bonusföräldern som en del av livet. Och om den andra föräldern inte är i liv så känns det väl ännu mer att man kan vara en del av barnets liv som en äkta förälder. Det är alltid värre om barnet är äldre, allra värst i yngre tonåren. Då släpper de inte in! Dessutom jämför de med mamman och mamman kanske inte vill samarbeta etc.
Sedan verkar män män alltid lättare med bonusbarn än vad kvinnor har med bonusbarn. De verkar inte se bonusbarn som ett hot. Medan vi kvinnor är som lejoninnor. Vi vill ha vår egen avkomma och inte andras.
Min syster skilde sig för ca 10-12 år sedan, men hon umgås fortfarande med sitt exmans barn och barnbarn. Det är inte samma umgänge som med hennes egna barn, men de har en fin kontakt och träffas rätt ofta.
Min bror har två styvbarn som han alltid har behandlat som sina egna. Det kanske stämmer som du säger TS att det är ännu lättare för män.
Inga egna barn,men gärna styvbarn jag kan ha i mitt liv.
Jag personligen tror att det är svårt att få relationen att hålla om man inte på något sätt ändå förhåller sig till bonusbarnen och försöker utveckla en egen relation med dem.
Gör man inte det så lär man indirekt börja skylla saker på dem, tycka att de "tar tid" från den jag har en relation med, att de vill och ska ha en massa saker som kanske inte jag förstår att man vill eller måste prioritera som förälder osv.
Skaffar man en partner med barn så måste man förstå att den partnern (oftast) är förälder på heltid. Även om inte barnen är där fysiskt så kan det vara saker kring barnen som måste lösas med dem själva eller med den andra föräldern.
Jag har en bonusmamma men jag var vuxen när mina föräldrar skilde sig och när pappa så småningom blev sambo (och senare gifte sig) med henne. Så hon har aldrig varit en del av min vardag, inte haft någon "mammaroll" i mitt liv. Däremot har jag yngre syskon som delade sin tid mellan våra föräldrar och där blev ju hon ett tryggt inslag. Hon hade också barn i samma åldrar så de hade värsta kollektivet där och jag vet att de hade det jättebra med henne. Hon har aldrig gjort skillnad på mina syskon eller sina egna barn.
Jag har en bonusdotter som jag älskar som hon vore min egen. När hon har mamma vecka så känns det tomt och jag saknar henne, när hon nästa vecka kommer hem till oss så känns det som "hemma" igen. När hon är hos oss känns det komplett. Jag är så tacksam för att jag har den här lilla tjejen! Jag och min sambo står också i kö för IVF och jag kan inte längta mer till att ge min bonusdotter ett syskon, hon kommer bli världens bästa storasyster!! 
För att på något sätt svara på frågan så har jag alltid försökt skapa en relation till min bonusdotter på samma sätt jag skulle gjort med ett eget barn, jag är med och uppfostrar, uppmuntrar, sätter gränser och låter henne växa. Detta har skapat en trygghet mellan oss och från den grunden kommer kärlek, samma kärlek jag skulle ge mitt eget barn. Sen har väl jag haft turen att jag har bra kontakt med hennes mamma och att både min sambo och mamman låtit mig vara så delaktig som jag är. Utan detta tror jag att det hade varit svårare. Hur som helst så går det absolut att älska sitt bonusbarn gränslöst!
Som vanligt på FL så kommer svar baserade på privata erfarenheter och känslor. Och missuppfattningarna om bonusfamiljer fortsätter att frodas. Att män tex har det lättare som bonuspappor än vad kvinnor har som bonusmammor beror inte på det som någon skrev, att vi kvinnor är lejoninnor som bara vill ta hand om vår egen avkomma. Att män har det lättare som bonuspappor beror enligt forskningen på våra kulturella förväntningar på modersrollen och på fadersrollen - vi förväntar oss helt enkelt mycket mer av mödrar. Och av styvmödrar. Den vanliga förväntningen på styvmödrar är att dom ska vara omhändertagande och älska sina styvbarn som sina egna och gärna sköta de kvinnliga sysslorna i hushållet (matlagning, disk, städa, tvätta). Medan förväntningen på bonuspappor är betydligt lägre, om dom spelar lite fotboll med bonusbarnen en eftermiddag i månaden så anses dom vara fantastiska. Återigen, ha inte kravet på dig själv att älska dina bonusbarn villkorslöst, det hör till ovanligheterna och går inte att tvinga fram. Ofta uppstår det om
man blir bonusförälder till små barn och sedan följer dom i deras uppväxt. Kärleken mellan bonusförälder och bonusbarn kan också finnas där och vara stark men mer likna den kärlek man känner för en i gift släkting som man har känt länge än den kärleken man har för sina egna barn. Och det är helt ok, normalt.
Jag känner mig älskad av min bonuspappa som jag växt upp med. Min bonusmamma däremot fick mig tillslut att känna mig och mina syskon så ovälkomna i vårat hem att vi inte ville dit. Har nästa ingen kontakt alls idag med varken min pappa eller henne.