Gilla bonusbarn när man inte har egna!?
Jag har en bonusdotter som jag älskar som hon vore min egen. När hon har mamma vecka så känns det tomt och jag saknar henne, när hon nästa vecka kommer hem till oss så känns det som "hemma" igen. När hon är hos oss känns det komplett. Jag är så tacksam för att jag har den här lilla tjejen! Jag och min sambo står också i kö för IVF och jag kan inte längta mer till att ge min bonusdotter ett syskon, hon kommer bli världens bästa storasyster!! 
För att på något sätt svara på frågan så har jag alltid försökt skapa en relation till min bonusdotter på samma sätt jag skulle gjort med ett eget barn, jag är med och uppfostrar, uppmuntrar, sätter gränser och låter henne växa. Detta har skapat en trygghet mellan oss och från den grunden kommer kärlek, samma kärlek jag skulle ge mitt eget barn. Sen har väl jag haft turen att jag har bra kontakt med hennes mamma och att både min sambo och mamman låtit mig vara så delaktig som jag är. Utan detta tror jag att det hade varit svårare. Hur som helst så går det absolut att älska sitt bonusbarn gränslöst!
Men när vi väl lärt känna varandra och efter vi flyttade ihop typ ett år senare så har det bara rullat på. Det viktigaste är bara att låta allt ta den tid det tar och inte försöka pressa fram något. Även bonusbarnen behöver sin tid att landa och lära känna och den vuxna behöver ju också vänja sig. Speciellt om man som jag då inte har egna barn sen innan. 