• Anonym (Bonus)

    Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

    Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?

    Hur kommer man till den känslan?

  • Svar på tråden Gilla bonusbarn när man inte har egna!?
  • Anonym (Bonus)
    Anonym (M) skrev 2022-01-27 10:50:07 följande:

    Jag känner mig älskad av min bonuspappa som jag växt upp med. Min bonusmamma däremot fick mig tillslut att känna mig och mina syskon så ovälkomna i vårat hem att vi inte ville dit. Har nästa ingen kontakt alls idag med varken min pappa eller henne. 


    Detta är oftast det klassiska! Mammans nya man har man aldrig problem med, men pappans nya kvinna har man ofta problem med. Dels ser man kvinnan som ett hot mer än en man. Sen är det nog svårt med att tolerera en annan kvinna om man själv är tjej.
  • sextiotalist
    Anonym (Varför?) skrev 2022-01-27 11:19:26 följande:

    Bonusfamiljer håller väldigt sällan ihop någon längre tid. När det tar slut så har man ingen rätt till att träff bonusbarnen. Om man älskar barnet som sitt egna så är risken stor att man mår väldigt dåligt när bonusfamiljen rasar. Så för att skydda sig själv så är det naturliga att ha ett visst av.

    varför inte välja en kärnfamilj istället ? Så mycket enklare


    Ja det stämmer att separationer är vanligare bland ombildade familjer, men det är endast vanligare. Många ombildade familjer håller ihop, inte alltför sällan, längre än den första kärnfamiljen gjorde.
  • Anonym (L)

    Jag tror det är lättare ju mindre barnet/n är när man lär känna dem. I mitt förra förhållande hade mannen ett barn på 2 år när vi träffades, och jag älskade hen och hade en egen relation med barnet. Saknar hen oerhört fortfarande, 2 år efter förhållandet tog slut. 


    Efter detta har jag haft 2 relationer med män som haft barn över 6 år och det är mycket svårare. Senaste förhållandet gillade jag inte barnet alls.

  • Anonym (****)
    Anonym (Bonus) skrev 2022-01-27 12:27:53 följande:
    Det låter fint. Men det verkar som att denna flicka var ganska liten när ni träffades så att hon växt in med er tillsammans, eller har jag fel? Sedan är det viktigt med kemin också såklart.
    Hon var 5år när jag kom in i bilden, nu blir hon 10. Så hon var då van att ha pappa för sig själv Flört Men när vi väl lärt känna varandra och efter vi flyttade ihop typ ett år senare så har det bara rullat på. Det viktigaste är bara att låta allt ta den tid det tar och inte försöka pressa fram något. Även bonusbarnen behöver sin tid att landa och lära känna och den vuxna behöver ju också vänja sig. Speciellt om man som jag då inte har egna barn sen innan.
    Nu kan jag inte ens föreställa mig ett liv utan den här tjejen Glad
  • sextiotalist
    Anonym (L) skrev 2022-01-27 13:04:06 följande:

    Jag tror det är lättare ju mindre barnet/n är när man lär känna dem. I mitt förra förhållande hade mannen ett barn på 2 år när vi träffades, och jag älskade hen och hade en egen relation med barnet. Saknar hen oerhört fortfarande, 2 år efter förhållandet tog slut. 


    Efter detta har jag haft 2 relationer med män som haft barn över 6 år och det är mycket svårare. Senaste förhållandet gillade jag inte barnet alls.


    För mig hade en man med förskolebarn varit totalt ointressant. Personligen så är jag rätt glad att sambons barn var i skolåldern. I och med att vi inte forcerade fram något mellan sambons barn och mig och att vi klickade rätt direkt, så hade vi en bra bas när puberteten kom igång (lovar, en trotsig treåring och tonåringar i puberteten, är inget som man önskar sin värsta ovän, jo förresten kanske ;) ). 
    Något som också var viktigt, det var att sambon aldrig blev sur eller defensiv, när jag tyckte det var pest hemma.
    Det tror jag också är rätt vanligt, att, i de flesta fall pappan, ser framför sig en ny kärnfamilj, där den nya kvinnan tar över mammans roll och när det inte blir så, blir defensiv och skyller på den nya helt och hållet och skamfyller henne för att hon inte lever upp till den roll han förväntat och inte har de känslor för barnen som han förväntat
  • Anonym (E.)

    Jag skulle aldrig ha  orkat bo med någon annans barn. Jag vill ha lugn och ro i mitt eget hem. Tyckte t.o.m. att det var rätt jobbigt med mina egna, när de var små! När man kom från att ha bott ensam en bra bit förbi 30-årsdagen. Det var en stor omställning bara det.

    Men ens egna barn älskar man ju för vad de är, och de är en investering för hela livet, inte minst för ens ålderdom. Samt för vetskapen att man lämnar något efter sig i världen när man går bort. Att ens gener går vidare, och att man kommer att få "leva upp" i kommande barnbarn, barnbarnsbarn, som kanske i alla fall tittar på ens foto ibland, och ger ens förnamn till sina barn.

    Styvbarn däremot kan bli en stor förlustaffär, då man bara ger och ger och sedan aldrig ser dem mera, när de är vuxna och ens förhållande med deras pappa kanske har tagit slut. Eller när han har avlidit. Jag vill ta vara på min tid, ransonera mina krafter... då passar styvbarn inte in. 

  • Anonym (Mum)

    Du kan möjligtvis komma till den känslan om.du släpper kravet på att det är så du ska känna. Men varför ska du älska hans barn som om du hade egna barn? Skaffa dig egna barn som du älskar på det sättet! Hans barn har redan sina föräldrar, även om de skulle dö behöver de inte dig på det sättet. Du är du och behöver varken vara som en förälder, älska dom eller ha hans barn för att älska. Låt dom vara sina föräldrars barn att älskas (och vara otroligt jobbiga barn men älskade ändå). 

    Älskar du din man? Då räcker det så. Din man har förhoppningsvis dig till ålderdomen, långt efter barnen flyttat. Hans trygghet blir deras trygghet. (Se till att du får det du behöver av trygghet du också.)

  • untilthemorning
    Anonym (Linn) skrev 2022-01-27 10:45:06 följande:

    Som vanligt på FL så kommer svar baserade på privata erfarenheter och känslor. Och missuppfattningarna om bonusfamiljer fortsätter att frodas. Att män tex har det lättare som bonuspappor än vad kvinnor har som bonusmammor beror inte på det som någon skrev, att vi kvinnor är lejoninnor som bara vill ta hand om vår egen avkomma. Att män har det lättare som bonuspappor beror enligt forskningen på våra kulturella förväntningar på modersrollen och på fadersrollen - vi förväntar oss helt enkelt mycket mer av mödrar. Och av styvmödrar. Den vanliga förväntningen på styvmödrar är att dom ska vara omhändertagande och älska sina styvbarn som sina egna och gärna sköta de kvinnliga sysslorna i hushållet (matlagning, disk, städa, tvätta). Medan förväntningen på bonuspappor är betydligt lägre, om dom spelar lite fotboll med bonusbarnen en eftermiddag i månaden så anses dom vara fantastiska. Återigen, ha inte kravet på dig själv att älska dina bonusbarn villkorslöst, det hör till ovanligheterna och går inte att tvinga fram. Ofta uppstår det om
    man blir bonusförälder till små barn och sedan följer dom i deras uppväxt. Kärleken mellan bonusförälder och bonusbarn kan också finnas där och vara stark men mer likna den kärlek man känner för en i gift släkting som man har känt länge än den kärleken man har för sina egna barn. Och det är helt ok, normalt. 


    Eftersom du vänder dig mot "privata erfarenheter och känslor" så skulle jag gärna ta del av den forskning du hänvisar till, som enligt dig påvisar en kulturell förväntan på kvinnor att sköta hushållssysslor, och män att spela fotboll en eftermiddag i månaden.

    Har du en länk eller en referens till vilken forskningsrapport du lutar dina argument mot? :)

    För du lyfte väl inte in egna erfarenheter eller åsikter i ditt argument ovan?
  • Anonym (Bonus)
    Anonym (E.) skrev 2022-01-27 13:25:14 följande:

    Jag skulle aldrig ha  orkat bo med någon annans barn. Jag vill ha lugn och ro i mitt eget hem. Tyckte t.o.m. att det var rätt jobbigt med mina egna, när de var små! När man kom från att ha bott ensam en bra bit förbi 30-årsdagen. Det var en stor omställning bara det.

    Men ens egna barn älskar man ju för vad de är, och de är en investering för hela livet, inte minst för ens ålderdom. Samt för vetskapen att man lämnar något efter sig i världen när man går bort. Att ens gener går vidare, och att man kommer att få "leva upp" i kommande barnbarn, barnbarnsbarn, som kanske i alla fall tittar på ens foto ibland, och ger ens förnamn till sina barn.

    Styvbarn däremot kan bli en stor förlustaffär, då man bara ger och ger och sedan aldrig ser dem mera, när de är vuxna och ens förhållande med deras pappa kanske har tagit slut. Eller när han har avlidit. Jag vill ta vara på min tid, ransonera mina krafter... då passar styvbarn inte in. 


    Exakt så känner jag med! Där finns absolut ingen nytta med bonusbarn. De bara tar tid och pengar och energi ifrån pappan och om det sen tar slut så ser man dem ändå aldrig igen. De bryr sig inte om en när man blir gammal och för inte hellre vidare ens gener och minne. Ser absolut inget positivt med styvbarn alls! De tar bara plats, är jobbiga, i vägen, tar pappans tid och uppmärksamhet och är enbart otrevliga och jobbiga.
  • Mrs Moneybags
    Anonym (Bonus) skrev 2022-01-27 14:17:13 följande:
    Exakt så känner jag med! Där finns absolut ingen nytta med bonusbarn. De bara tar tid och pengar och energi ifrån pappan och om det sen tar slut så ser man dem ändå aldrig igen. De bryr sig inte om en när man blir gammal och för inte hellre vidare ens gener och minne. Ser absolut inget positivt med styvbarn alls! De tar bara plats, är jobbiga, i vägen, tar pappans tid och uppmärksamhet och är enbart otrevliga och jobbiga.
    Hur vet du att alla bonusbarn är otrevliga? Du får nog tala utifrån dig själv istället för i generella termer. 

    "Nyttan" med bonusbarn är att du som vuxen får vara tillsammans med den man/kvinna du vill leva med. Annars måste man ju välja någon annan. Jag skulle t ex aldrig vilja ha bonusbarn, hur gulliga de än vore. Därför har jag valt ett annat sorts liv. 
Svar på tråden Gilla bonusbarn när man inte har egna!?