Anonym (L) skrev 2022-01-27 13:04:06 följande:
Jag tror det är lättare ju mindre barnet/n är när man lär känna dem. I mitt förra förhållande hade mannen ett barn på 2 år när vi träffades, och jag älskade hen och hade en egen relation med barnet. Saknar hen oerhört fortfarande, 2 år efter förhållandet tog slut.
Efter detta har jag haft 2 relationer med män som haft barn över 6 år och det är mycket svårare. Senaste förhållandet gillade jag inte barnet alls.
För mig hade en man med förskolebarn varit totalt ointressant. Personligen så är jag rätt glad att sambons barn var i skolåldern. I och med att vi inte forcerade fram något mellan sambons barn och mig och att vi klickade rätt direkt, så hade vi en bra bas när puberteten kom igång (lovar, en trotsig treåring och tonåringar i puberteten, är inget som man önskar sin värsta ovän, jo förresten kanske ;) ).
Något som också var viktigt, det var att sambon aldrig blev sur eller defensiv, när jag tyckte det var pest hemma.
Det tror jag också är rätt vanligt, att, i de flesta fall pappan, ser framför sig en ny kärnfamilj, där den nya kvinnan tar över mammans roll och när det inte blir så, blir defensiv och skyller på den nya helt och hållet och skamfyller henne för att hon inte lever upp till den roll han förväntat och inte har de känslor för barnen som han förväntat