• Anonym (E.)

    Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

    Jag skulle aldrig ha  orkat bo med någon annans barn. Jag vill ha lugn och ro i mitt eget hem. Tyckte t.o.m. att det var rätt jobbigt med mina egna, när de var små! När man kom från att ha bott ensam en bra bit förbi 30-årsdagen. Det var en stor omställning bara det.

    Men ens egna barn älskar man ju för vad de är, och de är en investering för hela livet, inte minst för ens ålderdom. Samt för vetskapen att man lämnar något efter sig i världen när man går bort. Att ens gener går vidare, och att man kommer att få "leva upp" i kommande barnbarn, barnbarnsbarn, som kanske i alla fall tittar på ens foto ibland, och ger ens förnamn till sina barn.

    Styvbarn däremot kan bli en stor förlustaffär, då man bara ger och ger och sedan aldrig ser dem mera, när de är vuxna och ens förhållande med deras pappa kanske har tagit slut. Eller när han har avlidit. Jag vill ta vara på min tid, ransonera mina krafter... då passar styvbarn inte in. 

  • Anonym (E.)
    Anonym (Sof) skrev 2022-01-27 15:20:41 följande:
    Varför skulle kvinnor ha svårare för det? 
    För att den privata sfären är viktigast i en kvinnas liv, medan yrkeslivet är viktigast i en mans liv. Därför blir ett styvbarn ett större intrång i en kvinnas liv. Tror jag. 

    Samt naturligtvis att förväntningarna är annorlunda. Kvinnan förväntas sköta styvbarnet praktiskt, packa ner matsäck och idrottskläder och skolmaterial, hålla reda på BVC- och tandläkartider, hjälpa till med läxor, samt ta merparten av allt hushållsarbete (som flerdubblas när det finns barn i huset). D.v.s. det blir mycket mer arbete för henne, en mycket större uppoffring. 

    Styvpappan har inte dom kraven, ingen skulle komma på tanken att säga att han måste göra dessa saker för någon annans barn. 
  • Anonym (E.)

    Styvförälderrollen kan vara väldigt otacksam, och jag har avrått mina - nu vuxna - barn för att ge sig in i förhållanden där det redan finns barn. Jag har hört så mycket tråkigt från många väninnor som hamnat där, nämligen. Det spelar ingen roll hur mycket styvmamman har ställt upp och hur lite biomamman har gjort det, i slutändan och i de stora ögonblicken i livet, så är det ändå biomamman som räknas.

    T.ex. vid ett bröllop. Då är det biomamman och biopappan som ska flankera brudparet vid hedersbordet - styvmamman får en plats långt nere i salen. Likadant på bröllopsfotot tillsammans med brudparets föräldrar och syskon - där får hon inte vara med. Sådana saker måste man tänka på innan man ger sig in i styvfamiljer: "kommer jag att orka med det, eller kommer jag att bli djupt sårad?"

  • Anonym (E.)
    Anonym (Man tror) skrev 2022-01-30 13:33:09 följande:

    Man tror att man gillar dem som sina egna tills man faktiskt får egna. Det går inte att säga så för först då inser man skillnaden. 


    Jo, och det är ofta där problemen börjar. Den nyblivna mamman skulle helst vilja boa in sig med sin kärnfamilj, och tycker att styvbarnen är i vägen, stör och tar hennes tid som hon vill ägna åt sin bebis (samt till att sova när den sover). Om sedan biomamman PROMT håller på att hon ska ha sin barnlediga vecka som vanligt, trots att styvmamman är nyförlöst - ja då är det bäddat för katastrof.

    Och även sedan. Styvmamman - numera även biomamma - retar sig på att styvbarnen får saker och utvecklande upplevelser, som kostar pengar, och som gör att hennes barn inte kan få det som de skulle vilja ha, och som hon önskar att hon kunde ge dem...
  • Anonym (E.)
    Anonym (......) skrev 2022-01-30 14:30:10 följande:
    Haha vissa av har ju helt hängt upp sig på att man absolut inte kan älska ett bonusbarn. Vad är ni så rädda för, får inte andra mammor göra det bara för att ni själva har er snäva syn?

    Ni pratar ju om något helt annat nu också. Om man redan har knytit an till sin bonus sedan länge, älskat detta barn i flera år, tar ju inte detta bara slut för att man får en egen bebis (om man är normalt funtad vill säga).
    Flera i tråden VILL ha sina bonsuar i sitt liv så mycket som möjligt, oavsett.

    Känns som det måste vara lite mer lågbegåvade människor som hamnar i era konstiga problemvärldar, där man beter sig som djur typ.. 
    Fast detta med moderskap ÄR ganska djuriskt... Vi blir lätt lejonmammor, när vi får egna ungar. Styvbarnen har dessutom med sig en problemladdning, som inte är deras fel, men som ändå kan leda till negativa känslor mot dem: de är en levande påminnelse om vad mannen har gjort med deras mamma, och de är orsaken till att man inte bara kan kräva att mannen bryter all kontakt med henne, så att man kan glömma bort att hon funnits i hans liv...
  • Anonym (E.)
    Anonym (Allis) skrev 2022-01-30 16:01:58 följande:

    Jag har inte haft styvbarn som barnlös, har dock haft tre stycken en gång i tiden. Då var jag ung, runt 30, och tänkte att det ska väl gå. Och det gick väl, eller snarare haltade, i rätt många år även om jag inte eg ens gillade hans ungar.

    Numera har de flesta ev partners vuxna barn, annars går det bort på ögonblick. Mina barn är vuxna och fler barn boende i mitt hem är fullständigt uteslutet för all framtid.

    Jag kan verkligen inte ens i närheten av att förstå hur man som barnlös väljer att bo ihop med andras ungar. Varför är min enda fundering....


    Kanske för att man blir kär, och det är priset man måste betala för att få vara med mannen? Det bästa är väl att bo särbo i så fall, men ibland är det inte möjligt av logistiska eller ekonomiska skäl. (Du kanske inte har råd med en egen lägenhet på orten där han bor, t.ex..)
Svar på tråden Gilla bonusbarn när man inte har egna!?