Jag tror det är lättare ju mindre barnet/n är när man lär känna dem. I mitt förra förhållande hade mannen ett barn på 2 år när vi träffades, och jag älskade hen och hade en egen relation med barnet. Saknar hen oerhört fortfarande, 2 år efter förhållandet tog slut.
Efter detta har jag haft 2 relationer med män som haft barn över 6 år och det är mycket svårare. Senaste förhållandet gillade jag inte barnet alls.
Håller helt med egentligen! Jag ser inte andras barn som en bonus utan som en belastning. Kommer aldrig att bo med någon annans barn.
Därmed inte sagt att jag inte älskade mitt ex barn, men hen var väldigt speciell och vi kom varandra nära. Mycket för att han var en ganska usel far, tyvärr.
Har upplevt detta med att kvinnan får ett eget barn och då inte bryr sig om styvbarnet lika mycket. Mitt ex har ett barn med en "ny" kvinna (de har varit tillsammans i 5 år, jag och min exman separerade för 7 år sedan) och ett barn på gång, och hon var enligt min dotter mycket snällare och brydde sig mer om henne innan lillasyskonet kom. Vilket såklart är mycket beklagligt men rätt vanligt vad det verkar. Jag har bara ett barn och ska inga fler ha, men har ett bonusbarn som jag har mycket svårt för. Hade kanske varit annorlunda om jag inte haft barn själv, samtidigt hade jag nog aldrig dejtat någon med barn om jag inte haft det själv. Har rätt svårt för andras ungar överlag.