Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?
Hur kommer man till den känslan?
Var har du läst att bonusfamiljer håller ihop längre än ursprungsfamiljen? Enligt den statistik jag läst så blir det ofta många olika seri-samborelationer, fler skilsmässor och barn på olika håll när man väl separerat från ursprungsfamiljen. Det vanligaste är att varje bonusfamiljäktenskap håller runt 2 år.
Kärnfamiljen är fortfarande det vanligaste sättet för barn att växa upp i Sverige ( och i vissa samhällsgrupper så är det ovanligt med bonusfamiljer)
Statistik kring familjer i Sverige finns på SCB.
Vilken rolig tråd!
Jag har två bonuskids och inga egna barn.
Jag älskar dom som om dom vore mina egna och är så tacksam över att ha dom i mitt liv.
Jag agerar inte som deras mamma, utan en vuxen som lever med dom och bryr sig.
Vi gör läxor, utflykter, säger till när något inte stämmer men också skrattar ihop.
Jag tror definitivt att relationen påverkas av ens partner. Deras pappa, alltså min sambo har alltid välkomnat mig, låter mig vara delaktig och ta beslut.
Vi är ett team.
Jag saknar dom när dom är hos sin mamma.
Jag har inte själv bonusbarn, men jag har en släkting och en vän som har bonusbarn som ser barnen som sina egna. Gemensamt med dessa två, var att de kom in i barnets liv innan de fyllde 3 år och att barnen inte har varannanveckaliv, utan faktiskt är mer hos föräldern och bonusföräldern än den andra föräldern.
Jag arbetar med barn som ser sina bonusföräldrar som sina egna, trots att de har sina biologiska föräldrar, men då har det ofta handlat om att en av de ena föräldern har klantat till det genom att inte umgås så mycket med sitt barn när de har pappa- eller mamma-vecka, utan har varit upptagen med annat.
Sedan vill jag dock påpeka att det måste inte vara någon katastrof hos den ena föräldern för att den andra föräldern och bonusföräldern ska ha ett starkt band till barnet. Jag pratade här bara kring hur det, ur min synvinkel, oftast är.
Var har du läst att bonusfamiljer håller ihop längre än ursprungsfamiljen? Enligt den statistik jag läst så blir det ofta många olika seri-samborelationer, fler skilsmässor och barn på olika håll när man väl separerat från ursprungsfamiljen. Det vanligaste är att varje bonusfamiljäktenskap håller runt 2 år.
Kärnfamiljen är fortfarande det vanligaste sättet för barn att växa upp i Sverige ( och i vissa samhällsgrupper så är det ovanligt med bonusfamiljer)
Statistik kring familjer i Sverige finns på SCB.
Styvförälderrollen kan vara väldigt otacksam, och jag har avrått mina - nu vuxna - barn för att ge sig in i förhållanden där det redan finns barn. Jag har hört så mycket tråkigt från många väninnor som hamnat där, nämligen. Det spelar ingen roll hur mycket styvmamman har ställt upp och hur lite biomamman har gjort det, i slutändan och i de stora ögonblicken i livet, så är det ändå biomamman som räknas.
T.ex. vid ett bröllop. Då är det biomamman och biopappan som ska flankera brudparet vid hedersbordet - styvmamman får en plats långt nere i salen. Likadant på bröllopsfotot tillsammans med brudparets föräldrar och syskon - där får hon inte vara med. Sådana saker måste man tänka på innan man ger sig in i styvfamiljer: "kommer jag att orka med det, eller kommer jag att bli djupt sårad?"
Styvförälderrollen kan vara väldigt otacksam, och jag har avrått mina - nu vuxna - barn för att ge sig in i förhållanden där det redan finns barn. Jag har hört så mycket tråkigt från många väninnor som hamnat där, nämligen. Det spelar ingen roll hur mycket styvmamman har ställt upp och hur lite biomamman har gjort det, i slutändan och i de stora ögonblicken i livet, så är det ändå biomamman som räknas.
T.ex. vid ett bröllop. Då är det biomamman och biopappan som ska flankera brudparet vid hedersbordet - styvmamman får en plats långt nere i salen. Likadant på bröllopsfotot tillsammans med brudparets föräldrar och syskon - där får hon inte vara med. Sådana saker måste man tänka på innan man ger sig in i styvfamiljer: "kommer jag att orka med det, eller kommer jag att bli djupt sårad?"