Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

Härlig läsning! Man får ju inte glömma bort alla fina historier som finns också, men lätt hänt när man ofta läser arga inlägg här på FL om partners barn..
Vilken tur din bonusdotter ändå har med dig som bonusmamma <3 Hoppas hon snart får bli storasyster.

För att de flesta människor är så pass vuxna att man förstår att barn aldrig ska behöva känna sig som en belastning. Speciellt inte i en sån jobbig situation som en skilsmässa och det därefter kan innebära.

Sen att det inte alltid funkar bra är en grej, men då får man väl säga styvbarn istället om det andra ordet känns fel.. För en hel del, även här i tråden, har det ju varit en bonus (dina bittra inlägg till trots). 

Alla barn är värda att bli omtycka i sitt egna hem, det är inte barnets fel att  föräldrarna inte klarade av att hänga ihop, skaffar nya partners osv.
Vissa sk föräldrar behandlar även sina egna barn som skit, så det mesta beror nog på vad man är för slags människa och inte vart barnen kommer ifrån i slutändan...

Mitt inlägg är inte bittert, det är bara ett krasst konstaterande.

Ja, alla barn är värda att bli omtyckta. Det håller jag med om. Men då kanske man inte ska dra in dem i ett styvförhållande.

Styvungar är dock ingen bonus, det är något man bara får se till att acceptera om man nödvändigtvis måste ha ihop det med någon med ungar.
Att "älska" dem däremot, är för mycket begärt. Att acceptera dem? Ja, det får man försöka göra. Annars är det bättre att söka en partner utan ungar.

Kvinnor med barn skulle inte acceptera en ny partern om den inte fungerade ihop med hennes barn. Det vet killar, därför så "accepterar" de barn för att få vara ihop med kvinnan. Det vet normal funtad man att kärleken till kvinnan går via hennes barnen.

Män däremot har inte alltid samma krav att kvinnan måste gilla hans barn. D

Man tror att man gillar dem som sina egna tills man faktiskt får egna. Det går inte att säga så för först då inser man skillnaden. 

Man tror att man gillar dem som sina egna tills man faktiskt får egna. Det går inte att säga så för först då inser man skillnaden. 

Haha vissa av har ju helt hängt upp sig på att man absolut inte kan älska ett bonusbarn. Vad är ni så rädda för, får inte andra mammor göra det bara för att ni själva har er snäva syn?

Ni pratar ju om något helt annat nu också. Om man redan har knytit an till sin bonus sedan länge, älskat detta barn i flera år, tar ju inte detta bara slut för att man får en egen bebis (om man är normalt funtad vill säga).
Flera i tråden VILL ha sina bonsuar i sitt liv så mycket som möjligt, oavsett.

Känns som det måste vara lite mer lågbegåvade människor som hamnar i era konstiga problemvärldar, där man beter sig som djur typ.. 

Jag kom in i bonusbarnens liv när det ena var 1 år, det andra nästan 5 år. Och fortfarande är det stor skillnad när det gäller mina känslor för dessa barn, och deras för mig.

Med den lilla har jag varit med nästan från början, och för hen känner jag mycket större naturlig kärlek, den bara kommer. Jag saknar hen när hen inte är hos oss och hen vill vara nära mig med kramar och kommer ofta till mig när hen vill bli tröstad.

Den större är jag en extra vuxen för och jag känner inte samma kärlek till hen, tyvärr. Jag behandlar hen bra och det finns ingen konflikt mellan oss, men vi är inte alls nära på samma sätt. Mitt biologiska barn (med bonusbarnens pappa) känner jag naturligtvis en annan sorts kärlek för, mer "djurisk" som någon i tråden uttryckte det, men för det yngre bonusbarnet (som nu är 6 år) känner jag en ganska liknande kärlek. Det är min relation till det äldre barnet som mest liknar hur många beskriver relationen mellan bonusbarn och -förälder här på forumet: man är en extra vuxen, som behandlar barnet bra och som barnet tycker bra om, men det är inte djupare än så.