Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

Jag kom in i bonusbarnens liv när det ena var 1 år, det andra nästan 5 år. Och fortfarande är det stor skillnad när det gäller mina känslor för dessa barn, och deras för mig.

Med den lilla har jag varit med nästan från början, och för hen känner jag mycket större naturlig kärlek, den bara kommer. Jag saknar hen när hen inte är hos oss och hen vill vara nära mig med kramar och kommer ofta till mig när hen vill bli tröstad.

Den större är jag en extra vuxen för och jag känner inte samma kärlek till hen, tyvärr. Jag behandlar hen bra och det finns ingen konflikt mellan oss, men vi är inte alls nära på samma sätt. Mitt biologiska barn (med bonusbarnens pappa) känner jag naturligtvis en annan sorts kärlek för, mer "djurisk" som någon i tråden uttryckte det, men för det yngre bonusbarnet (som nu är 6 år) känner jag en ganska liknande kärlek. Det är min relation till det äldre barnet som mest liknar hur många beskriver relationen mellan bonusbarn och -förälder här på forumet: man är en extra vuxen, som behandlar barnet bra och som barnet tycker bra om, men det är inte djupare än så.