Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?
Hur kommer man till den känslan?
Jag har förstått att när man lär känna sitt bonusbarn när det är litet så växer man på något sätt ihop och kan faktiskt älska detta barn som sitt eget. Likadant ifrån barnets sida, att det barnet minns bonusföräldern som en del av livet. Och om den andra föräldern inte är i liv så känns det väl ännu mer att man kan vara en del av barnets liv som en äkta förälder. Det är alltid värre om barnet är äldre, allra värst i yngre tonåren. Då släpper de inte in! Dessutom jämför de med mamman och mamman kanske inte vill samarbeta etc.
Sedan verkar män män alltid lättare med bonusbarn än vad kvinnor har med bonusbarn. De verkar inte se bonusbarn som ett hot. Medan vi kvinnor är som lejoninnor. Vi vill ha vår egen avkomma och inte andras.
Nej jag skulle aldrig kunna älska någon annans barn och vilja ta hand om dom.
Därför väljer jag bort bonusbarn.
Att män har det lättare som bonuspappor beror enligt forskningen på våra kulturella förväntningar på modersrollen och på fadersrollen - vi förväntar oss helt enkelt mycket mer av mödrar. Och av styvmödrar.
Bonusfamiljer håller väldigt sällan ihop någon längre tid. När det tar slut så har man ingen rätt till att träff bonusbarnen. Om man älskar barnet som sitt egna så är risken stor att man mår väldigt dåligt när bonusfamiljen rasar. Så för att skydda sig själv så är det naturliga att ha ett visst av.
varför inte välja en kärnfamilj istället ? Så mycket enklare
Älskade min bonusdotter från start, sedan växte den kärleken bara. Hon var dock bara ett år när jag lärde känna henne.
Kärleken till mina biologiska barn är djupare, mer "djurisk" kärlek, som förmodligen bottnar i försöka bli med barn, graviditet, förlossning, gener och allt annat som kommer med de egna barnen men även om kärleken är olika sorter är den inte mindre "familj" för det.
Sedan tror jag inte att man måste älska sitt bonusbarn för att leva i en fungerande relation, men jag är övertygad om att man måste TYCKA OM sitt bonusbarn (om barnet är såpass ungt att det fortfarande bor hemma/kommer på umgänge) . Gör man inte det anser jag faktiskt inte att man har i familjen att göra, då får man vara särbos och enbart träffas utan barn.
Nej jag skulle aldrig kunna älska någon annans barn och vilja ta hand om dom.
Därför väljer jag bort bonusbarn.
Är väl självklart att man kan, min sambos bror har 2 bonus barn och tar hand om dom som om det vore hans egna. Han har nyss bygg ut sitt hus så hans flickvän med 2 barn får plats och dom bor nu tillsammans.
Jag har en bonusdotter som jag älskar som hon vore min egen. När hon har mamma vecka så känns det tomt och jag saknar henne, när hon nästa vecka kommer hem till oss så känns det som "hemma" igen. När hon är hos oss känns det komplett. Jag är så tacksam för att jag har den här lilla tjejen! Jag och min sambo står också i kö för IVF och jag kan inte längta mer till att ge min bonusdotter ett syskon, hon kommer bli världens bästa storasyster!! 
För att på något sätt svara på frågan så har jag alltid försökt skapa en relation till min bonusdotter på samma sätt jag skulle gjort med ett eget barn, jag är med och uppfostrar, uppmuntrar, sätter gränser och låter henne växa. Detta har skapat en trygghet mellan oss och från den grunden kommer kärlek, samma kärlek jag skulle ge mitt eget barn. Sen har väl jag haft turen att jag har bra kontakt med hennes mamma och att både min sambo och mamman låtit mig vara så delaktig som jag är. Utan detta tror jag att det hade varit svårare. Hur som helst så går det absolut att älska sitt bonusbarn gränslöst!
Är väl självklart att man kan, min sambos bror har 2 bonus barn och tar hand om dom som om det vore hans egna. Han har nyss bygg ut sitt hus så hans flickvän med 2 barn får plats och dom bor nu tillsammans.