Gilla bonusbarn när man inte har egna!?
Jag har förstått att när man lär känna sitt bonusbarn när det är litet så växer man på något sätt ihop och kan faktiskt älska detta barn som sitt eget. Likadant ifrån barnets sida, att det barnet minns bonusföräldern som en del av livet. Och om den andra föräldern inte är i liv så känns det väl ännu mer att man kan vara en del av barnets liv som en äkta förälder. Det är alltid värre om barnet är äldre, allra värst i yngre tonåren. Då släpper de inte in! Dessutom jämför de med mamman och mamman kanske inte vill samarbeta etc.
Sedan verkar män män alltid lättare med bonusbarn än vad kvinnor har med bonusbarn. De verkar inte se bonusbarn som ett hot. Medan vi kvinnor är som lejoninnor. Vi vill ha vår egen avkomma och inte andras.
Man blir en extra vuxen i barnets omgivning, det är ofta fullt tillräckligt för de flesta barn, då flesta har väl fungerande föräldrar innan.
Sedan är det självklart att barnet/n ska behandlas respektfullt. Och det är ju, för mig, självklart, att man inte väljer att flytta ihop eller dela hushåll med någon man inte gillar.
Gillar man inte barnen så bör man inte flytta ihop, för sin egen skull och för barnens skull