Ja man kan älska sitt bonusbarn. Hur mycket än ens omgivning vill påminna en om att hon inte är min dotter, att jag inte vet hur det är att vara mamma på riktigt osv osv.
Hon är det närmaste egna barn jag har eller nånsin kommer få.
Varför kallar man ens styvbarn för en bonus?
Vilka fördelar kan de ha att man får andras ungar på halsen?
Styvförälderrollen kan vara väldigt otacksam, och jag har avrått mina - nu vuxna - barn för att ge sig in i förhållanden där det redan finns barn. Jag har hört så mycket tråkigt från många väninnor som hamnat där, nämligen. Det spelar ingen roll hur mycket styvmamman har ställt upp och hur lite biomamman har gjort det, i slutändan och i de stora ögonblicken i livet, så är det ändå biomamman som räknas.
T.ex. vid ett bröllop. Då är det biomamman och biopappan som ska flankera brudparet vid hedersbordet - styvmamman får en plats långt nere i salen. Likadant på bröllopsfotot tillsammans med brudparets föräldrar och syskon - där får hon inte vara med. Sådana saker måste man tänka på innan man ger sig in i styvfamiljer: "kommer jag att orka med det, eller kommer jag att bli djupt sårad?"