Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

Om man ser till forskning på bonusfamiljer så är det 30 % av vuxna bonusbarn som har vuxit upp med en bonusföräldrar som känner sig nära sin bonusförälder. Och motsvarande siffra är det för bonusföräldrar - bara 30 % av alla bonusföräldrar uppgav att dom står nära sitt eller sina bonusbarn. Så det normala är att INTE älska sitt bonusbarn som sina egna barn och vice versa. Ändå matas vi i vår kultur och samtid med att dom enda fungerande bonusfamiljerna är dom där alla älskar varandra som i en kärnfamilj, något som alltså är hyfsat ovanligt. Så mitt svar på din fråga är: sluta jaga den där känslan, acceptera nuet och du kommer att få ett mycket bättre liv och en mycket mer avslappnad relation med ditt bonusbarn. 

Som vanligt på FL så kommer svar baserade på privata erfarenheter och känslor. Och missuppfattningarna om bonusfamiljer fortsätter att frodas. Att män tex har det lättare som bonuspappor än vad kvinnor har som bonusmammor beror inte på det som någon skrev, att vi kvinnor är lejoninnor som bara vill ta hand om vår egen avkomma. Att män har det lättare som bonuspappor beror enligt forskningen på våra kulturella förväntningar på modersrollen och på fadersrollen - vi förväntar oss helt enkelt mycket mer av mödrar. Och av styvmödrar. Den vanliga förväntningen på styvmödrar är att dom ska vara omhändertagande och älska sina styvbarn som sina egna och gärna sköta de kvinnliga sysslorna i hushållet (matlagning, disk, städa, tvätta). Medan förväntningen på bonuspappor är betydligt lägre, om dom spelar lite fotboll med bonusbarnen en eftermiddag i månaden så anses dom vara fantastiska. Återigen, ha inte kravet på dig själv att älska dina bonusbarn villkorslöst, det hör till ovanligheterna och går inte att tvinga fram. Ofta uppstår det om
man blir bonusförälder till små barn och sedan följer dom i deras uppväxt. Kärleken mellan bonusförälder och bonusbarn kan också finnas där och vara stark men mer likna den kärlek man känner för en i gift släkting som man har känt länge än den kärleken man har för sina egna barn. Och det är helt ok, normalt. 

Den mest kända boken om ämnet är Stepmonster av Wendnesday Martin, phd, en amerikansk forskare och socialantropolog. I den boken går hon igenom myterna om den elaka styvmodern och hänvisar till en mängd forskning. Patricia L Papernow är också en känd amerikansk forskare som har en del gratis Youtube-videos om bonusfamiljer om du är intresserad. Summa sumarum så är rollen som styvmor betydligt svårare att tackla än rollen som styvfar, generellt sett såklart. Och bonusbarn är betydligt mer fientligt inställda till att få en styvmor än till att få en styvfar. Och det beror på våra kulturella förväntningar på vad att vara en mamma innebär, och i förlängningen på vad att vara en styvmamma innebär. Man har högre förväntningar på en styvmamma än på en styvpappa. Och man placeras väldigt lätt en kvinna som inte uppfyller förväntningarna (älska bonusbarnet som sitt egna, vara omhändertagande, sköta hushållet) i elaka styvmodern-facket. Trots dessa ganska svåra förutsättningarna så lyckas ju många styvmödrar skapa starka band till sina bonusbarn, men det kanske inte är exakt så som man förväntat sig att det ska vara (det kanske mer liknar en relation med en ingift släkting än med ett biologiskt barn).