Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

Jag personligen tror att det är svårt att få relationen att hålla om man inte på något sätt ändå förhåller sig till bonusbarnen och försöker utveckla en egen relation med dem.
Gör man inte det så lär man indirekt börja skylla saker på dem, tycka att de "tar tid" från den jag har en relation med, att de vill och ska ha en massa saker som kanske inte jag förstår att man vill eller måste prioritera som förälder osv.
Skaffar man en partner med barn så måste man förstå att den partnern (oftast) är förälder på heltid. Även om inte barnen är där fysiskt så kan det vara saker kring barnen som måste lösas med dem själva eller med den andra föräldern. 

Jag har en bonusmamma men jag var vuxen när mina föräldrar skilde sig och när pappa så småningom blev sambo (och senare gifte sig) med henne. Så hon har aldrig varit en del av min vardag, inte haft någon "mammaroll" i mitt liv. Däremot har jag yngre syskon som delade sin tid mellan våra föräldrar och där blev ju hon ett tryggt inslag. Hon hade också barn i samma åldrar så de hade värsta kollektivet där och jag vet att de hade det jättebra med henne. Hon har aldrig gjort skillnad på mina syskon eller sina egna barn.