Jag är bara nyfiken på ifall det finns personer som verkligen gillar sina bonusbarn som om de vore ens egna. Att man engagerar sig i dem, längtar efter dem och bryr sig om dem?
Hur kommer man till den känslan?
Jag har förstått att när man lär känna sitt bonusbarn när det är litet så växer man på något sätt ihop och kan faktiskt älska detta barn som sitt eget. Likadant ifrån barnets sida, att det barnet minns bonusföräldern som en del av livet. Och om den andra föräldern inte är i liv så känns det väl ännu mer att man kan vara en del av barnets liv som en äkta förälder. Det är alltid värre om barnet är äldre, allra värst i yngre tonåren. Då släpper de inte in! Dessutom jämför de med mamman och mamman kanske inte vill samarbeta etc.
Sedan verkar män män alltid lättare med bonusbarn än vad kvinnor har med bonusbarn. De verkar inte se bonusbarn som ett hot. Medan vi kvinnor är som lejoninnor. Vi vill ha vår egen avkomma och inte andras.
Jag har en bonusdotter som jag älskar som hon vore min egen. När hon har mamma vecka så känns det tomt och jag saknar henne, när hon nästa vecka kommer hem till oss så känns det som "hemma" igen. När hon är hos oss känns det komplett. Jag är så tacksam för att jag har den här lilla tjejen! Jag och min sambo står också i kö för IVF och jag kan inte längta mer till att ge min bonusdotter ett syskon, hon kommer bli världens bästa storasyster!! 
För att på något sätt svara på frågan så har jag alltid försökt skapa en relation till min bonusdotter på samma sätt jag skulle gjort med ett eget barn, jag är med och uppfostrar, uppmuntrar, sätter gränser och låter henne växa. Detta har skapat en trygghet mellan oss och från den grunden kommer kärlek, samma kärlek jag skulle ge mitt eget barn. Sen har väl jag haft turen att jag har bra kontakt med hennes mamma och att både min sambo och mamman låtit mig vara så delaktig som jag är. Utan detta tror jag att det hade varit svårare. Hur som helst så går det absolut att älska sitt bonusbarn gränslöst!
Är väl självklart att man kan, min sambos bror har 2 bonus barn och tar hand om dom som om det vore hans egna. Han har nyss bygg ut sitt hus så hans flickvän med 2 barn får plats och dom bor nu tillsammans.
Jag känner mig älskad av min bonuspappa som jag växt upp med. Min bonusmamma däremot fick mig tillslut att känna mig och mina syskon så ovälkomna i vårat hem att vi inte ville dit. Har nästa ingen kontakt alls idag med varken min pappa eller henne.
Jag skulle aldrig ha orkat bo med någon annans barn. Jag vill ha lugn och ro i mitt eget hem. Tyckte t.o.m. att det var rätt jobbigt med mina egna, när de var små! 
När man kom från att ha bott ensam en bra bit förbi 30-årsdagen. Det var en stor omställning bara det.
Men ens egna barn älskar man ju för vad de är, och de är en investering för hela livet, inte minst för ens ålderdom. Samt för vetskapen att man lämnar något efter sig i världen när man går bort. Att ens gener går vidare, och att man kommer att få "leva upp" i kommande barnbarn, barnbarnsbarn, som kanske i alla fall tittar på ens foto ibland, och ger ens förnamn till sina barn.
Styvbarn däremot kan bli en stor förlustaffär, då man bara ger och ger och sedan aldrig ser dem mera, när de är vuxna och ens förhållande med deras pappa kanske har tagit slut. Eller när han har avlidit. Jag vill ta vara på min tid, ransonera mina krafter... då passar styvbarn inte in.