Förskolestigma

Och det är fortfarande enbart ts jag kommenterar. Får ts genomgående negativa reaktioner beror det med all sannolikhet på vad ts själv förmedlar.

Apropå detta frågade jag en kompis igår, som pga jobb var tvungen att låta sitt barn börja förskolan vid 11 månader (inget hon egentligen ville. Det har dock visat sig gå bra, då förskolepersonalen är bra och barnet stortvis). "Har du fått några negativa reaktioner på att B började så tidigt"? "Ja, en del. De flesta i min krets tycker inte att barn ska börja innan 18 månader". Hon bor i stockholms innerstad.

Detta säger ingenting om någonting, utan var bara en i sammanhanget intressant reflektion. Och återigen - människor fungerar olika.

Själv bryr hon sig såklart inte det minsta om det här, då barnet mår bra och deras vardag fungerar. 

Det är ju lite det som är problemet med människor vars barn inte börjat i förskola relativt tidigt, och sen hävdar den senare startens överlägsenhet. Att de sedan säger att "Ja, mitt barn började inte förrän vid typ tre, och hen mådde så bra av det!". Och så kan det vara. Men barnet hade ju lika gärna kunnat börja tidigare och mått lika bra av det. Sånt vet man inte. Och därför ska man vara ödmjuk i frågan.

Jag brukar inte kräva referenser så fort någon kommer med ett påstående men jag har barn med NPF så jag är intresserad av det skälet. Var hittar jag den forskningen, att fallen minskar om man delar lika på föräldraledigheten ?

Skulle bli väldigt tacksam om du hjälper mig hitta detta.

På internetsidan Attention kan du läsa att miljön inte orsakar NPF , orsaken är genetisk. Men en god miljö kan hjälpa till att minska problemen, så att funktionsnedsättningen inte blir så stor.

Familjer som delar på föräldraledigheten är oftast både relativt välutbildade och har relativt god ekonomi, delad föräldraledighet ger också barnen och båda föräldrarna goda möjligheter att knyta an till varandra. Delad föräldraledighet innebär oftast två engagerade föräldrar som bryr sig om barnet och engagerar sig. Det verkar inte omöjligt att en sådan uppväxt skulle kunna vara en god miljö för barnen att växa upp i och därmed minska risken för att deras NPF skall ge en stor funktionsnedsättning. Jag har inte sett någon studie som styrker detta, men jag har inte heller letat, kanske finns det någon?

Precis min poäng. Finns ingen anledning att ifrågasätta andras val, även om man inte alls skulle göra samma val själv.

Men problemet är att folk tycker sig ha rätt att bestämma över andras liv. Detta stör mig oerhört då det går ända upp till politisk nivå. Vi delar föräldraförsäkringen relativt jämt då jag tycker det är bra men jag avskyr ändå det faktum att 3 månader är tvingade till en förälder. Alla har olika livssituationer och kanske inte lyxen att välja. Det angår i mina ögon INGEN hur andra tar ut sin föräldraledighet och det är för jävligt att det ska tvingas fram. Alla ska få valmöjlighet att göra exakt hur tusan de vill. De som tycker det är bra med dedikerade pappamånader eller mammamånader vill inskränka andras frihet, och det kan jag aldrig acceptera.

Nu ligger det tom motioner om att införa obligatorisk förskola från 2 år. Fullständigt vedervärdig inskränkning av folks självbestämmande.

Det är alltid bra att samhället erbjuder möjligheter. Möjlighet till förskola är oerhört bra..Tvingande förskola hemskt. Ge alla samma.möjligheter men ge tusan i att försöka uppnå samma utfall.

www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/en-oppen-obligatorisk-och-avgiftsfri-forskola_H8021993

Kanske i din omgivning. Jag minns inte att det kommenterades att våra barn var hemma till 30 resp 27 månader (och då gick 4-5 timmar om dagen hela sin dagistid). Kanske jag inte är så mottaglig för underförstådda åsikter men jag minns exakt en(1) person som försiktigt frågade om det inte vore bra om barnen började dagis (min egen mamma som tvangs sätta mig på heltid hos dagmamma vid ett halvårs ålder - innan dagens förmånliga föräldraledighet var det så länge hon fick vara ledig. Då tänkte hon förmodligen på ekonomin då hon visste att den inte var på topp med i princip en (låg) heltidslön för familjen.

Jag känner alltså inte igen det ifrågasättande från omgivningen som TS beskriver, vare sig från arbetardelen av släkten (där det snarare verkar vara ett ideal att ha ungarna hemma) eller från min närmaste omgivning där de flesta är utbildade. Över huvud taget har jag ingen erfarenhet av att omgivningen brukat ifrågasätta mina livsval.  Funderar över ifall TS omgivning har de värderingarna medan min inte har det, om de har starkare social kontroll elelr är mer verbal än min,eller om det är TS själv som har tentaklerna ute efter outsagda åsikter och tolkar "de flesta gör så" som en kritik mot de egna valen.

Jag märkte själv några nackdelar med att barnen var hemma. Uppåt den åldern var de intresserade av att interagera med andra barn och på gården fanns det inga eftersom "alla" andra var på förskolan. Samma med deras kortare förskoledagar. Särskilt när de börjat förskoleklass och skola märkte jag - lite för sent - att de kom en del utanför sociala sammanhang när de gick hem vid 13-14. De enstaka dagar de gick full dag (pappa som brukade hämta var bortrest) var de helt utpumpade på kvällen och slocknade vid sju. Det har annars genom åren varit lite av ett bekymmer att de varit trötta efter dagis och slocknat på eftermiddagen,(1)och sedan inte behövt sova förrän ganska sent på kvällen. Vilket gjort att alla hemma, på gott och ont, varit vakna på kvällarna. 

Det är ingen som ifrågasätter ur barnens perspektiv egentligen, annat än små indicier ibland. Utan från oss som föräldrars vuxna perspektiv. Hela dagisdebatten handlar ju i Sverige också om de vuxnas perspektiv framför barnens.

Jag och mina vänner jobbar nog på arbetsplatser där längre frånvaro ses ned på, det kan definitivt bidra. Bland vissa familjekontakter som är mer "arbetarklass" skulle vi aldrig bli ifrågasatta. På samma sätt ifrågasätts inte lärare i socioekonomiska utsatta områden men extremt mycket I Vasastan.

Av olika skäl vill inte min sambo prata med andra om sitt jobb I detalj. Hon visar detta tydligt med kroppsspråk, försök att byta samtalsämne etc. Men folk frågar, frågar och frågar. Jag har tom sagt till att "märker du inte att hon in är intresserad av att prata om detta?" Detta är ytterst normalt bland alla svenskar jag pratar med. På samma sätt anser folk att det är deras guds givna rätt att veta detaljer om vilka dagisval man gör.