Förskolestigma

Den här kommentaren motsäger ingenting jag tidigare skrivit.

Du förmedlar med all sannolikhet din dömande attityd lika tydligt i verkligheten som här och får reaktioner därefter.

Jag känner några karriärister vars barn fått börja dagis vid tolv månader. I det ena fallet blev de nekade plats till lillebror, de hade för många ettåringar sa förskolan och kunde inte ta emot en till. Föräldrarna sa att det där får ni på förskolan lösa, det är inte vårt ansvar. Pappan ringde dagligen och till sist sa han till förskolan att på måndag fyller min son ett år och då kommer vi och lämnar honom hos er. De fick en plats. Sen hade de barnflickor som hämtade på förskolan, vid 17:00. Betald förmån från arbetsgivaren, barnflickor från Homemaid.

Jag tror det är svårt för någon här att svara på varför din bekantskapskrets har svårt för att du avviker från deras norm. Dina vänner avviker ju kraftigt från den gängse normen i Sverige och i Stockholm. Det måste vara svårt att leva upp till deras norm.

Ja, såna exempel finns såklart. Och de borde rimligtvis tillbringa mer tid med sina barn. Men jag törs nog lova att det är anekdoter, som inte säger något alls om den generella verkligheten.

På samma sätt som det finns folk som har sina barn hemma och inte alls erbjuder dem en trygg och stimulerande tillvaro. De borde ju såklart ha dem på förskola istället.

De allra flesta föräldrar prioriterar nog ändå sina barns mående högt. Sen att man inte väljer samma väg som grannen - tja, så får det vara. Folk tror på olika saker och lever på olika sätt. Vad som fungerar för mig behöver inte fungera för dig osv.

Personligen hade jag gärna jobbat hela julen (gillar det, känner spänning och stimulans. Det är inte särskilt välbetalt, men sådant intresserar mig inte så mycket). Men har tagit en månad ledigt för att hänga med mitt barn. Ett fullkomligt rimligt "offer". För det är ju delvis det kärlek och ansvar handlar om. Att offra det man vill göra för en annan människas skull. Om man tror att man som förälder måste uppskatta VARJE ögonblick med sitt barn, har man missuppfattat det. Det är på samma nivå som par som tror att man inte kan åka på en egen semester. Klart man kan. 

Ja alla har vi olika uppfattningar och har rätt till det.

Min uppfattning är att svenska föräldrar generellt och i genomsnitt tillbringar för lite tid med sina barn. Jag tror inte att barn behöver eller ens mår bra av mammas och pappas fulla uppmärksamhet hela tiden, men jag tror att föräldrar behöver vara tillgängliga. Kvantitet kan inte ersättas av en kort stund av kvalitet på kvällen. Vi behöver ha tid med våra barn för att hinna se dem, lära känna dem och för att kunna uppfostra dem väl.  Uppfostran är ju något som ofta saknas idag och som efterlyses från lärarna. Lärare och fritidspersonal har inte möjlighet att fostra våra barn i de stora grupper som är i dagens förskola och skola. 

Nej, det tror inte jag heller. Att det kan ersättas med "en kort tid på kvällen". Själv tillbringar jag och/eller min sambo en genomsnittlig tid ungefär sju vakna timmar med min dotter, och det tycker jag är helt ok. Att vi har ett par timmar på morgonen och fyra-fem timmar på kvällen. Tiden på förskolan är på alla sätt bara positiv, för oss alla. Jag och min sambo kan jobba, och barnet älskar det. Tjatar om att få gå iväg så fort hon vaknar. Vilket jag såklart är ytterst tacksam över.

Men jag undrar: finns det så många som frivilligt verkligen vill "bara" ha en kort tid på kvällen? Jag tänker att det då är något man är tvungen till, för att få livet att fungera. Och man får ju också vara medveten om att det kan vara tillfälligt i livet, ett offer man gör just nu för att få en annan livssituation senare. Därför man ska vara så försiktig med att döma, innan man vet hur det verkligen ser ut, på nära håll.

 

Dåligt samvete skaver. Hot mot feminismen är ännu värre.

Jag får erkänna att jag trodde du överdrev men när jag tänkt efter lite så inser jag att här nog är svaret på gåtan.

Det finns alltså fler än en familj i er bekantskapskrets som har fått dispens för att barnet ska få börja förskola före 12 månaders ålder. Dispens beviljas inte för att föräldrarna vill jobba, det beviljas endast när det anses att barnet behöver särskilt stöd för sin utveckling. I praktiken innebär detta att man endast får dispens till tidig start om föräldrarna inte anses kapabla att själva ge barnet den omsorg det behöver. Det kan vara om barnet har ett syskon med stort vårdbehov eller om föräldrarna själva är sjuka eller har ett handikapp så de behöver hjälp eller avlastning. En förlossningsdepression hos en av föräldrarna anses inte tillräckligt vet jag via vänner som var i den situationen i somras.

Jag kan förstå om det med tanke på detta är flera i er vänkrets som vill framhålla fördelarna med tidig förskolestart och att det blir väldigt känsligt när du pratar om att vänta till tre år.

Du kanske inte är en förtrogen till dessa bekanta och har missat omständigheterna runt de tidiga starterna men det lär vara betydligt tråkigare motiv än en resa till Seychellerna som ligger bakom.

Du vet som sagt inte hur jag agerar irl. Lika lite som jag vet hur du agerar. Sluta försök låtsas om att du vet det. Du gör dig bara fånig.

Det här är bara ett exempel. Skulle säga att en stor majoritet man möter reagerar likadant när andra tar livsbeslut som avviker från det som kan anses norm. Oavsett om det är mot mig eller inte.