Förskolestigma

KAN vara så men jag tänker att barn som har kärleksfulla föräldrar klarar förskolan utan problem. Barnet är tryggt och kan ta del av alla aktiviteter som erbjuds..... och utvecklas. Barn som kommer från "dåliga" hem har det tuffare förstås. HELA LIVET..........men kanske kan förskolan bli en fristad!?

Nej, du har fel. För att du inte förstår att vi talar på andra sätt än genom handlingar och ord. Och din egen brist på den sortens förståelse gör att du hamnar i de här socialt jobbiga situationerna.

Och bara det att du tror att det är en motsägelse mellan att prioritera självförverkligande och att ta hand om sina barn...  Jag för min del vill lära mitt barn att det är helt ok att hon som vuxen brinner för något, har egna intressen. Att det är helt ok att älska någon eller några utan att känna att man måste tillbringa all sin tid med denne, dessa. Hon kanske t ex vill elitidrotta, och ha barn? Det måste ju gå. Eller är hon en dålig mamma om hon i så fall t ex har tävling och behöver vara ifred några timmar för att ladda och fokusera? Eller, gud förbjude, om hon åker på någon veckas träningsläger, och barnet är med pappan.

Men det här är, såklart, en lost cause. Du kommer att fortsätta med ditt raljerande och dina felvridningar av citat och inte på något sätt öppna upp för att du kan ha brister i din förståelse och ditt sätt att resonera. 

Och som så många andra säger - byt umgängeskrets. Ni verkar oerhört ytliga. Bättre att barnen ser att det finns människor som prioriterar annat än yta och pengar. Kanske du borde hänga mer med dina "mindre bemedlade vänner"?

Det likställs inte av någon I tråden. Tvärtom.

Däremot verkar du själv blind för att du faktiskt kan förmedla dina åsikter på annat sätt än med ord, exempelvis genom ansiktsuttryck och gester. Reagerar din omgivning på det sätt du hävdar att de gör är en det en klar indikation på att du förmedlar en dömande och överlägsen attityd.

I vissa familjer är det bättre att barn är på förskolan.

Som mina egna t ex. Jag älskar dem men vill inte vara med dem dygnet runt och jag måste jobba för att må bra. Däremot är jag helt fantastisk när vi är hemma, men jag hade antagligen varit vidrig som hemmaförälder. Det är min sanning.

De är dessutom världens finaste, lugnaste, snällaste och generösa. Detta har förskolan också lärt dem.

Om du känner att du måste jobba för att må bra är det förmodligen bättre för dina barn att du gör det. Det är knappast bättre för dem att vara hemma med en olycklig förälder. Ingen borde döma dig för det och ungen borde döma någon som har sina barn hemma till skolåldern om de så vill!!

Återigen tolkar du helt och hållet efter dina personliga preferenser (vilket jag såklart anade redan i trådstarten att du har som vana att göra).

Men angående att förskolan "befriar kvinnor från att bara vara hemma med sina barn år ut och år in". På samhällsnivå - definitivt. Hela vår enorma samhällsutveckling bygger just på att kvinnor KAN MER än att bara ta hand om hem och barn. Att de kan uträtta saker i arbetslivet, och att både kvinnorna själva och samhället i stort gynnas av detta.

Att du kan få det till att jag "nedvärderar kvinnor som är hemma med sina barn"...det är bara en medveten feltolkning. Jag skulle t ex på samma sätt kunna säga att "samhället gynnas av att fler människor studerar teknik och matematik på en högre nivå, det skulle också kunna befria fler från monotona, ickestimulerande arbeten". Betyder det per automatik att jag nedvärderar de som har jobb som inte kräver hög naturvetenskaplig utbildning? Självklart inte...

På riktigt TS - skärp dig. Och angående förskola har du faktiskt fel. Det finns ingen som helst evidens för att barn som inte går i förskola mår bättre och utvecklas bättre än barn som går i förskola. Och inte gällande tvärtom heller.

Var mer ödmjuk, och respektera människors olika livsval, så går det bättre.