Barnen känner sig oönskade!

Se till att få hela vårdnaden. Vill han inte ha barnen vill han inte, oavsett. Annars slutar det ju till slut med att ni båda kommer forlora vårdnaden om inte barnen kommer iväg till skolan.

Va??? Ringer du till soc för den skitsaken?
Snälla säg att du ringer "rätt" förälder först iallafall!

Fortfarande, nej. Oavsett vad du säger eller tycker eller whatever. 
Vad jag sa var inte min åsikt, utan vad som finns i lagen. Och anledningen till att jag säger det är för att jag VET det på grund av att jag har ett arbete som kräver att jag har kunskap om ämnet.

Så, en gång till. Barnen ska komma till skolan eftersom de har skolplikt. Det spelar ingen som helst roll att vårdnadshavare har "ansvaret varannan vecka" eftersom bara det faktum att de ÄR VÅRDNADSHAVARE gör att de ständigt har ansvaret för att barnen ska komma till skolan. Skolan och lagen skiter fullkomligt i vad du som förälder/vårdnadshavare tycker att du kommit överens om med ditt ex, för kommer inte barnet till skolan så spelar det ingen roll var barnet bor den veckan. 
Båda vårdnadshavarna är lika ansvariga för att barnet eller barnen kommer till skolan, oavsett vilken vecka det är.
Att blanda in "du går inte hem till exet för att...." är bara löjligt, för skolplikten är enligt lag, resten är bara blaj och ordbajs för att du ska få fram din åsikt som fakta, vilket den inte är.

På samma sätt fungerar det om en elev i skolan blir sjuk eller gör illa sig under skoldagen. Man ringer först till en vårdnadshavare, sen till den andra vårdnadshavaren. Kanske har man en sambo eller maka/make som man vill ha in som nummer två på "sin" vecka, och visst ringer man vederbörande då, men bara för att det är "fel vecka" så är det inte så att man slipper undan sitt ansvar.

Och ja, det finns konsekvenser som kickar in om man fortfarande tror att man står över lagen. Jag har varit med om vårdnadshavare som vägrat hämta magsjuka barn för att det inte är "deras vecka" och då ringer man socialjouren istället. Du kan själv räkna ut vad som händer efter det.

Nu är du ute och cyklar igen. Ja, skolplikt. Ja, 100% förälder 100% av tiden. Men om ingen av föräldrarna tar barnen till skolan så är BÅDA föräldrarna ansvariga. Men jo, pappan kan i detta fallet också ta ansvar och hyra in en nanny/liknande som kan ta barnen till skolan de aktuella dagarna, så får de dela på kostnaden.

"Jag" ringer inte till Soc för den "skitsaken". Våra regler säger att i det fall en förälder vägrar hämta sjuka barn så ska man ringa socialjouren. Ska. Som i måste. 

Eller du tycker kanske att en pappa, för ja, det är genomgående pappor som testar att skylla på att det inte är "deras vecka"... är en bra pappa? Inte vet jag, men min reaktion när skolan har ringt om MINA barn är "hämta så snabbt som möjligt" vare sig det är min eller exets vecka. Och samma tänker exet när de får tag i honom istället för mig.

I de fall vårdnadshavarna har angett vem som ska ringas först gör man naturligtvis det, men om en unge ligger och spyr, bryr man sig jättemycket om vilken förälder man ringer först då? Nej, det gör man inte. Man bryr sig om sin elev som mår dåligt och behöver en förälder. Säger då den man råkat ringa först "Det är inte min vecka, jag ringer/kan du ringa mamma/pappa?" så är det helt okej.

Och om det var svårt att förstå, så provar man naturligtvis BÅDA vårdnadshavarnas nummer och socjouren kommer bara upp som alternativ om man får det väldigt tydligt bekräftat att vederbörande verkligen inte tänker komma och hämta... men gissa vad? Man behöver faktiskt bara nämna ordet så brukar folk dyka upp.

Vad det landar i här, och vad det i TS fall handlar om, är att man har ansvar för sina barns välbefinnande hela tiden. Och vi för oss som jobbar med de här barnen, så går faktiskt barnen före föräldrarnas behov av att inte behöva ta ansvar 50% av tiden.

Uppdatering från mig:

Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

Tyvärr var det inget som sedan hände.

Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

Tillslut vägrade de alls gå dit.

Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.

Uppdatering från mig:

Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

Tyvärr var det inget som sedan hände.

Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

Tillslut vägrade de alls gå dit.

Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.

Det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen kan komma till skolan. Varför skulle hon vara mer ansvarig än han? Barnen är ju deras hela tiden, inte bara varannan vecka. Alltså om pappan nu har möjlighet och sagt innan att han kan hjälpa till så borde väl han vara den första att hjälpa till, han är ju som sagt också ansvarig för sina barn. Samma om pappan är sjuk.

Alltså tänk nu i coronatider om mamman ligger hemma snorig och hostig, då ska hon inte lämna sina barn, då får ju den andra föräldern lämna.

Bara för att man har barn varannan vecka försvinner inte ansvaret och skyldigheten man har för sina barn.